Mig är så svårt att förstå att människor är rädda mot ande-energier/spökar. Jag aldrig har känd rädsla. Andarna har kontaktat mig sedan barnsben och blivit som en naturligt del i mitt liv. Men…jag försöker alltid förstå även andra..oavsett att det är svårt.

Jag tillhör den gruppen som har och är fortfarandes lite rädd…det beror på hur dom kommer….om man kan säga så….

Ibörjan kom dom när jag hade somnat och vakna, men kunde inte röra mig och det var nog den där känslan som skrämde mig, och så fortsatte det om o om igen ….och jag bad o skrek att dom skulle låta mig vara ifred…..men då kom det bara viskningar ur mig, fast jag tog i för kung o fosterland…och när det äntligen släppte taget så skrek jag ju rätt ut hur högt som helst och väckte alla i huset….

Mycket skrämmande o obehagligt…nu har jag läst om detta tillstånd här och äntligen lärt mig vad detta var….men då fanns det ingen man kunde fråga sådant om…..vad jag förstår så är man i ett tillstånd då som gör att det är lättare för andar att komma till en…

Hur som helst så hjälpte mina envisa skrik o förmaningar att dom skulle ge sig…..så idag kommer de flesta besöken helt o hållet i drömmen, jag vaknar inte…men visst har det hänt det oxå, men då har jag inte hunnit bli rädd….så dom  har nog hitta en annan väg att häsla på hos mig som inte är lika skrämmande längre…

Men som sagt var så inte skulle jag jubla precis om jag skulle se en ande ståendes framför mig inte under vaket tillstånd igen…....

Men det är ju en sabla tur att det finn dom som inte är rädda, för hur skulle annars medium kunna jobba…..Svettiga o vettskrämda stå där och försöka förmedla hälsningar..uj,uj,uj…vilken cirkus….

Därför har jag inte haft den drivkraften hos mig trots att jag har fått förfrågningar om att utveckla….så den biten låter jag åt andra att sköta……

Kramar/Eija

Tack för era svar

Det är intressant att läsa om andras erfarenheter.

Jag kan känna mig skrajsen när närvaron blir så påtaglig att det käns som om att när som helst tar någon i mig.

* blir nästan hysteriskt fnittrig av denna känsa*

när jag skriver detta nu,, men faktum är att jag brukar nu mer  bekräfta närvaron och tala om att jag faktiskt tror att jag skulle få hjärt stillestånd om de faktiskt skulle få för sig att göra det.

Då brukar spänningen avta och för det mesta så har det varit min mormor som varit o tittat till mig. Börjar vänja mig nu