Lördagmorgon. Satte på skivan med Iris Halls the secret garden.

Följer hennes instruktioner och när jag kom ner till min lilla sjö (för er som hört skivan förstår kanske var jag är) står jag där och andas in solen, hör vågornas stilla skvalpande.

Plötsligt till höger om mig står han, mannen jag älskar mer än jag älskat någonsin tidigare. Vi tittar på varandra och han undrar var han är. Undrar vad det är som händer. Jag förklarar att du är med mig i en av mina meditationer. Han säger inget utan står bara kvar och tittar.

När jag är på väg mot min kulle undrar han vart jag ska gå. Jag säger bara till honom att stanna kvar för jag kommer snart tillbaka.

Uppe på kullen sätter jag mig under min stora stora ek jag har där uppe. Känner efter en stund att jag inte är ensam. Vet att det är min guide men att den inte är ensam. Inget sägs egentligen mellan oss, utan de förmedlar bara känslor till mig. Frågar vem som är med och förstår att det är mannen på strandens guide.

Känslorna som förmedlas är kärlek, bara kärlek. Att jag ska förstå att det är kärlek mellan mannen och mig och att jag ska ta det varligt. Något säger mig att jag ska gå ner till honom igen och det gör jag.

När jag kommer ner till stranden står han kvar och vi kramar om varandra stilla. Ingenting säger vi utan håller bara om varandra.

Därefter går vi därifrån. Jag går först genom min trädgård på den lilla gången jag hittat och han går efter. Vi går ut genom grinden och stänger den efter oss.

Väl utanför strömmar det vita ljuset genom mitt kronchakra. Han står bara och tittar på mig och undrar vad det är som händer. Säger att det är så här det går till, att han inte behöver vara rädd. Därefter genom mina fötter kommer ett rött ljus som blandar sig med det vita och tillslut står jag där rosaskimrande.

Han tittar på mig och säger - du skimrar ju! Du är vacker. Ser ändå hur han tvekar och är lite skrämd. Jag går fram till honom, tittar honom i ögonen och säger: förstår du NU att jag är närmre dig än vad du själv tror. Ja, säger han nu förstår jag.

Plötsligt finns där en bänk med ryggstöd. Han sätter sig ner  och jag sätter mig på huk framför honom. Tårarna rinner sakta ner för hans kinder och jag håller hans händer. Vad är det som händer, undrar han.

Du har din sköld runt dig där du inte släpper in någon, förklarar jag men du har släppt in mig och nu visar jag dig det jag sagt hela tiden att jag är närmre dig än vad du själv tror.

Det är då nu och sen säger jag. Vaddå? undrar han. Som jag älskar dig förklarar jag. Har alltid älskat dig, kommer alltid att älska dig.

Därefter upplöses allt och jag befinner mig i min fåtölj. Men en förbaskat härlig start på min lördag. En skön ro i kroppen och känslan sitter kvar.

Aldrig tidigare varit med om något liknande och jag får väl fråga honom vad han gjorde, tänkte eller kände klockan halv nio i lördagsmorse… eller om hans själ for iväg utan att han var medveten om det.

Kan det vara så att hans själ "reser" iväg i vaket tillstånd för att lyssna på mig? Han vill ju så gärna hitta rationella svar på alla mina upplevelser även om han erkänner att det inte alltid går att hitta dem. Jag "känner" förmycket kring honom för att han ska kunna hitta dessa logiska förklaringar.

Jag vet det jag vet och det räcker kanske så…

Ha en härlig lördag vänner!

Kramar Lena