Myrling..heter det inte myling? Har för mig att myling var det man hörde i skogen förr och då trodde man att det var ett dödat spädbarn som skrek…huuu nu tänker jag på räven som skriker här på nätterna ibland..den låter som ett spädbarn i hemsk nöd..

Ett spöke är väl ett avtryck i tiden som ett foto som spelas upp hela tiden, det är bara skalet som är kvar, inte den riktiga anden.

#1 Min morfar sa att uti på myrarna, kunde man se och höra dessa barn. Den bittra historien om detta är väl att sk oäkta barn, dödades och grävdes ner, för att kvinnorna skulle bli gifta. Och torven var lätt grävd även på vintern, så där begravdes många barn.

# 2 Usch…mitt modershjärta blöder….fy hur kunde man?

Jag har hört att vissa av namnen används olika på olika ställen runt om i Sverige, alltså är det samma saker fast har olika namn beroende på dialekt o så…..

Där jag bodde under min mesta tid, så kallade just barnandar som inte kommit i vigt jord, för gastar….och detta står det även om i  boken om ortens krönika….och en av de mest kända gastarna i boken finns just över gruvan som är nedlagd sen många år….och just i dom äldre gruvhålen är det många barn som förolyckades…för då användes barnarbetare där förr, för dom kom ju fram där det var trångt….

Usch ja…..jag har varit med om att höra gasten en gång just vid gruvbacken som det heter, och det var när jag var ute med min dåvarande hund…..

Tänk er själva, jag som är den mest räddhågade person man kan tänka sig när det gäller just mörker..…där går jag uppåt på den lilla grusvägen mot gruvbacken…det är gatlampor en bit ända upp, men sen fortsätter vägen ett par hundra meter utan belysning, och kommer fram till ett villa område igen….därifrån kan man sen svänga av på en annan väg tillbaka som går nedanför gruvbacksvägen…..

Den rundan brukar jag gå när det är dagsljus, men på kvällar går jag bara upp tills ljuset tar slut och vänder sen tillbaka…..

Detta är på vintern o rätt kallt…..så när jag går sakta uppåt, så börjar min hund att lyssna uppåt, och stannar….men jag fortsätter o drar i kopplet, för hon har inte gjort sitt ännu….hon går med en bit men stannar upp då o då och lyssnar…..

Så där håller vi på och så är vi äntligen ända uppe vid backen…då hör jag ljud, som låter precis som ett par barn åstadkommer när dom liksom leker eller så…..jag lyssnar och hör att ljuden kommer från gruvhåls hållen….mycket förbryllad tänker jag, att hur kan några barn ha gett sig dit bort för att åka pulka typ….och vart isåfall….för alla gruvhål är omgärdade, och det är bara små stigar runt där turister kan gå och läsa om dessa gruvhål…….

Och mitt i detta tänker jag oxå att det är ju kålmörkt där ute….då fors jag av en rysning över hela kroppen, och tar tag i hundkopplet för att vända hemåt…..och då hör jag barntjattret komma mot mig som ungefär en vind skulle blåsa den….och den far över mitt huvud, man riktigt känner vinddragen…och så gör den en lov och kommer tillbaka mot mig hör jag……….

Men då har jag redan fått fart på påkarna, och springer allt vad jag kan….men mot andra hållet…för ljudet har liksom försvunnit mot det hållet jag ville gå tillbaka hemåt…..jag springer som jag aldrig har sprungit förr….kommer ner till korsningen och tar den vägen nedanför tillbaka…..men jisses va rädd jag var när jag var i jämhöjd med gruvbacken….då gick det i språngmarsch igen där….

Väl hemma så tog jag kontakt med min väninna, som vet en del om bygdens historia….så hon  hämtar då krönikan och läser om just Gruvbacks gasten…så den har funnits där ända sen 1600-talet, berättelser om den har förts vidare från generation till generation, tills den blev nedskriven i boken….

Så det var mitt möte med den gasten, fast för mig lät det som flera samtidigt….detta var inget som jag vill vara med om igen…huuuuuuga…ryyyyyys!!!!

# 4 Jag ryyyyser,,,,,Aldrig att jag hade gått där igen…men mina söner hade fotogaferat kan jag säga…(Jag vet en till som hade fått fart på benen)

Men vilken härlig historia…hur skaffar man sig mod i en sådan situation? Tänk vad man missar när man springer, så mycket man kan få reda på ? Bara man stannar och tar ett djupt andetag…

#4……ja, du har så rätt….men inte jag inte….här stannas inte en sekund för länge…..det är väl den där naturliga överlevnadsintstinken som sätter till….he,he,he….

Jag brukar antingen få skrattanfall och då kommer jag ingenstans, benen blir som gele, eller så blir det någon sorts turbomotor som startar mig ovetandes så att benen bara pinnar på som attans….

Kommer ihåg när jag o en kompis, stötte på en älg som låg när vi var ute o plocka lingon för ett par herrans många år sen……till saken hör att jag har älgfobi……urk!

Min kompis går först o jag bakom på en smal skogsstig, vi har varsina två hinkar i händerna…(vi hade tänkt plocka myyyyyycke lingon), men då var dom tomma ännu…..Rätt som det är så tvärnitar hon, står still…..och så tvärvänder hon och springer……

Jag uppfattar bara ett enda ljud ur hennes mun….ungefär…äääääääääääääääääuuuuuuuvvvvvv……fattar ingenting, jag följer henne med blicken och ser hur hon försvinner in bland träden med hinkarna stående rakt ut från armarna….samtidigt så hör jag i ett ljud och vänder sakta huvudet tillbaka till den riktning som vi var på väg mot…..

Gulp!!!!!! o svälj…..där reser sig en stor älg upp….ja, den var som en elefant, jag lovar…..i slowmotion vänder jag om och skall till att lägga benen på ryggen för att följa min kamrat….men det fungerar ingenting med signalerna från hjärnan till benen, och till lika på allt så börjar jag att gapskratta…..jag skrattar o skrattar…och går som en geleråtta där på stigen, orkar ingenting…..men då fixar min skyddsängel att älgen tar sin tillflykt mot andra hållet….phyiii!!!!

Om det blev några lingon….jodå! det fixa vi sen…men med ett öga åt andra håll hela tiden…..

så nog kan man reagera olika allt….

Eija

# 6 haha.. men tänk om du uppfann ett sätt att skrämma bort älgar..med skratt ..hahaha det skulle jag velat se..fast jag hade inte hunnit för jag hade också sprungit…fast jag hade inte velat ha några lingon längre…