Döden är något som vi alla drabbas av..

O nu har jag börjat få ongest för den.Innan har jag aldrig tänkt på det,men nu kan jag känna mig så frusterad över döden.för jag kan inte komma ifrån den.

Åter kommer senar.Lena

Jag är inte rädd för döden, däremot tycker jag att det ska bli spännande att få se vad själens resa har att erbjuda. En rädsla finn dock och det är att jag ka dö medan min yngsta son är liten, eftersom hans pappa har valt att inte ta något ansvar mer för sin son, så det gör att jag ibland funderar på vad som skulle hända med honom. Snart ska jag ordna med papper om sonens och min önskan om något skulle hända, då är man mer trygg.

Nej, jag är inte rädd men leva lite till vill jag. Döden har dock kommit närmare. För ett tag sedan trodde jag att jag var allvarligt sjuk, men efter noggrannare undersökning av läkare visade det sig vara ofarligt dessbättre. Nu är vänner drabbade och det är klart man funderar.

Kram

Jag är inte rädd för döden men att lämna mina barn innan dom vuxit upp vill jag inte,det är jag rädd för. När min pappa dog så grät inte min mamma utan hon log och var så lugn och hon sa - han har det så bra nu…hennes starka tro att själen lever vidare var så stark och när hon själv låg inför döden så sa hon till mig - jag ser ljuset och jag har inte ont längre. Så vill jag oxå gå vidare,när mina barn är vuxna :-)

#4 Precis så kan jag känna, det är just den biten att inte kunna följa dom man Älskar så högt som mina 5 barn osv..Inte den fysiska döden i sig!

Fint av din mamma, det måste ha gett dig styrka i de sorgliga situationerna !?

Kram Anna

Jag har inte varit rädd för döden tidigare, men känner nu att jag blivit det lite för jag vill ju inte lämna min underbara lillfis på 18 månader här utan sin mamma. Annars ser jag döden som Elisabeth beskriver det som en del av vår spännande resa.

Tack för ett bra inlägg!

Döden är ju tyvärr en del av livet. Vi måste alla dö en dag. Det kan vara väldigt skrämmande, bara tanken. Men jag tror att när det händer så är man förberedd på något sätt.

T ex om man har en lång sjukdomsbild så tror jag man hamnar i olika faser där man steg för steg närmar sig accepterandet av sin situation.

Sedan kan man ju ryckas bort väldigt hastigt också och då hinner man nog inte tänka så mycket.

Men i vilket fall som helst så är ju döden lite skrämmande…

Nej döden i sig är jag inte rädd för,det är att lämna sina barn som skrämmer. Resan vidare ska bli spännande! Men vill att det ska dröja ännu ett tag.

Jag har aldrig varit rädd för döden. Har också märkt att jag kan vara till ett  stort stöd,när det gäller döendet.Både för den som är sjuk, men även för anhöriga.  Jobba inom vården.

Men även privat så känner jag, att jag  har varit tii stort  stöd när någon förlorat en anhörig eller en nära o kär vän.Visst saknar jag mina nära o kära.Den kommer man aldrig ifrån. Och jag fasar för att det ska hända min son något.Men dödsångest har jag aldrig haft. Däremot fasar jag för att jag ska bli dement.Att tappa min "värdighet" när jag blir äldre.Ser så mkt inom jobbet.