Blir det inte så ett tag efter en separation, har liksom själv svårt att göra något vettigt. Har nyligen lämnat ett förhållande som varat nästan tjugu år. Behöver nog distans innan man startar upp och ser hur härligt livet är. Vill inte umgås utan trivs bäst i ensamheten, så man slipper prata.

#1 Jo, det har du rätt i. Separationer lever sitt eget liv och skapar denna naturliga distans. Skönt då att vi har varandra härinne för att prata……jag har kommit ändå till den punkten där jag trivs med allt men ändå väntar jagpå ett moget tålmodigt sätt och är lugn.

Det är nog bra att man kommit upp i mogen ålder, och inte rusar sta. Den första man ska bli sams med är en själv, och det är ibland inte så lätt. Och jag vet att det här är övergående, sen blir det väl annat misstänker jag, för jag litar inte på mig själv. Hoppas man

Jag känner också att jag väntar..men att jag har lite .eller mycket att lära mig först..men vet ej vad…

Mogen ålder är bra. Känns som att livet börjar i denna ålder

Hur djup är du? Känner du av saker o ting i detta universum?

#4 Jaa så kan man se det. Man vet ej vad. Själv så känner jag denna väntan som att det är något nytt på gång och man bara inväntar det. Medans man lever sitt vardagliga liv….jag vet att jag e djup med detta och alla kanske inte ser vad jag säger egentligen. Varför e jag såhär? e de fel på mig eller?

Svaret jag gav i mitt inlägg #5 var tillägnat #3

#5 Jo nog känner jag, men inte när jag vistas i naturen då kommer jag in i ett annat tillstånd. Och i det tillståndet blir jag sällan störd av andra energier. Och djupet är inte alltid, utan kan vara ytlig, ett måste för att orka med andra.

#7 Håller med dig om naturen, det är ett annat djupare tillstånd där man får till sig saker på ett högre plan. JAg själv är inte alltid heller djup med alla, men härinne så tillåter jag mig att försöka vara det och locka fram era djup för att slippa från det ytliga livet som man lever när man som jag arbetar på en plats,  kontor.

Suttit nu och läst igenom lite av våra inlägg från igår kväll. Kan inte annat än att skratta åt mig själv.

På en fest en gång för 10 år sedan så blev jag känd för att vara den som frågade en tjej - Hur djup är du?

Alltså ibland så är jag så klumpigt dum eller för rakt på genom att inte kunna uttrycka mig i de rätta orden som krävs för att andra skall förstå mig. Kan det vara så att jag inte förstår mig själv?

Skulle ikväll önska att andra kunde tolka mig så jag vet vem jag är.

Oavsett, så vad jag menade från början med denna tråd….

….denna förändring (andra tider är på gång) som vi går till mötes. Känner ni av den? Och hur isåfall?

Jag är inte medial, men det jag har märkt med mej själv - är - att ifrån att ha sparat på ALLT, så börjar jag sälja och ge bort saker. Prylar betyder inte längre något för mej. Kan det kanske bero på att jag är 63 år eller?? T.o.m mitt föräldrahem har jag sålt och för bara några år sedan kunde jag aldrig tänka mej det.

#10 Det ligger mycket i det du säger! Visst kan man tro att det beror på din ålder men även jag tänker som du! Det materiella betyder inget. Det är som om man förbereder sig inför något??? Fast ändå väntar man och gör sig beredd?

När det gällde frågan hur djup, tog jag den på detta sätt. Tar hela det inlägget. Tycke frågan var så här. Om jag var medial, och om jag tyckte bättre om eftertanke än om ytlighet och flärd. När jag läser 10. Själv skulle jag aldrig sälja den mark som varit i släktens ägo så länge som tidigare än 1500 talet. Det vilar så mycket tanke, på detta.

#12 Du har förtsått mig Sven-G, kanske jag inte förstått dig och svarat på rätt sätt ang. naturen etc. därav att jag skrattat idag för att jag formulerat mig lite si o så men vi förstår ändå varandra som jag känner det. Eller?

Nr. tio Thyra pratar nog utifrån sin sak och sin mening så hon kan nog förtydliga sitt inlägg ang. att sälja…..

Själv bor jag i min farfars hus och har inget att annat att bo i och skulle jag behöva flytta och behöva sälja detta hus så skulle jag göra det om jag var i den situationen. Vi har ju alla våra egna livsituationer. Kram på er.

#13 Nog svarade du rätt

gött å veta!

Inressant tråd! Jag känner oxå som jag förbereder mig för något, läser otroligt mycket..slukar allt som har med det onaturliga att göra samt om  attraktions lagen m.m. Rensar garderober o förråd. Möter människor som är på samma "nivå" som jag själv. Känner samtidigt ett stort lugn inom mig själv,känner mig glad och förväntasfull. Så nog känner jag att vi går mot nya tider! Och härligt att läsa att jag inte är ensam! ( Alltså,det är något större på väg och inte bara i min egen utveckling)

Kram

Jag känner också det som en förberedelse inför någonting…något viktigt och stort som ska hända, och att vissa av oss är oumbärliga inför detta som ska ske….precis som att världen eller vi människor kommer att förändras drastikt….jag har några osynliga kära och älskade vänner som tjatar snällt men bestämt..och jag ligger efter i min "skola"..är nog en lat elev….

Hela tiden ska jag lära mig nya saker och ibland blir det ganska stormande ….

Nu ska jag gå fram mot min största rädsla i livet…och jag vet att jag måste

Men det som ska ske…ja…vill vi veta?

#16 Härligt att höra och att du vet nu att du inte är ensam

#17 Även du skriver och det är härligt att höra det du skriver.

Själv har jag kännt denna press på mig men jag har senare fått till mig att jag skall inte känna denna press på vare sig ditt eller datt. Allting har sin gång ändå. Vill vi veta? Ja, kanske kanske inte. Hela internet är fullt av allt som ev. skall ske. etc. etc. Personligen tror jag att det viktigaste är vad man gör med sig själv och sina närmaste. Sig själv mest för det är då man kan ge mest till andra om man mår bra.

Finns det förrresten något bra Boktips från någon som läst något bra som kan ge mig en kick och slå hål på min tomrumsväntekänsla?

# 18   det finns ju ett ställe som är en outsinlig källa för frid och upplysning…skogen…havet…solen ..jag brukar "se" in i solen med slutna ögon..så härligt att bara vara i den….

det vi väntar på känns så nära..som att ha det inom räckhåll, men   ändå långt bort. Jag måste lära mig att lyssna mer på vad " de" vill säga…..

Vi är nog många som har den där väntande känslan….. Så även jag. Det är som något verkligen är på g.

Och jag håller med dig outgrundlig, det viktigaste är att man ser sig själv. Att man verkligen vågar närma sig sig själv - med fel och brister - och ändå kunna känna kärlek till sig själv.

Att kunna bryta gamla mönster och välja något som är bättre känns viktigt, i alla fall för mig. Också att ha tron på att detta "bättre" faktiskt också är för mig - att jag faktiskt är god nog för det.

Det känns lite svamligt att skriva om detta, det är så mycket lättare att prata om såhär djupa saker "live", så att säga. Men det känns också viktigt att faktiskt prata om det, att försöka förstå hur det hela hänger ihop och hur andra upplever det.

/"svammel-sweethoney" (som nog behöver en kopp kaffe….. )

#20 Tack för ditt svar! Visst kan det låta svamligt med dessa djupa tankar som man inte pratar om så mycket. Men de behöver ju ventileras tror jag för att kunna kanske ge plats för mer…….

Känner igen mig så väl på det du skriver

Den delen du skriver där med att närma sig själv trots sina fel och brister och ändå känna kärlek till sig själv - den är en höjdare!