Jag har vågat i 2 dar - så nu räcker det:-) Jätte fin bild:-)

Kram Jane

Jag vågar lite då och då jag också, men det får inte ta över..

Jag har jobbat mig bort från att inte våga… så nu är jag ledsen när jag är ledsen punkt! Jag tror att det är superviktigt att inte vara så förbaskat duktig jämt och svälja gråten, för vad är det som är så farligt med att släppa fram den egentligen…? Alla som är gråtsugna rekommenderas att se filmen på TV4 på lördagkväll. Jag såg den för ett antal år sedan och bölade ut massor av min egen skit samtidigt, plus att filmen är jättebra (tyckte jag då i alla fall…).

Att gråta renar själen..sägs det..visst är det nyttigt att vara ledsen ibland..jag vågar vara det emellanåt..

Gott att läsa era svar*varm* Ja jag har varit lite ledsen i några dagar nu. Jag tror det är en kombination av att jag avslutat en medicinering (med tillhörande utsättningssymtom) men även att jag varit spänd inför mitt uppträde i helgen och nu kan slappna av.

Sen är jag ledsen över att inte ha funnit min plats i tillvaron än, alltså vad jag ska jobba med OCH att det inte finns några jobb att söka…

Så nu får jag vara som en tillfälligt vissnad snödroppe, tids nog tror jag ändå att solen hittar fram=)

KRAM på er!!!

#5 Jag känner som du lite grann. Haft lite ångest över ekonomin, men mest över att jag fortfarande är sjukskriven och inte hittat min plats heller.. vet inte vad jag kan/vill jobba med.

Pga min rygg så kan jag inte ta vilket jobb som helst. Jag måste på magnetröntgen för att klara av den sista undersökningen och då vet jag inte om dom hittar nåt heller, för jag har nerver i kläm i ryggen som påverkar hjärta och lungor.

VI får ge varandra en STOR kram och se fram emot våren och värmen och försöka göra det bästa av situationen.

FIN teckning förresten!

kram

#5 & 6 Vet ni jag har slagits med detta länge men till slut bestämde jag mig för en ny strategi. Jag har HELT slutat att tänka på allt jag inte kan och allt som inte går, alla jobb jag inte kan ta och att jag inte hittar min uppgift  i livet. Jag har istället vänt på det och kämpar med att fokusera på att göra sådant jag vill på mitt eget sätt. För det handlar så mycket om att man kan göra, men kanske inte på samma sätt och lika fort som alla andra.

Det här har visserligen inte gett några omvälvande resultat rent konkret men jag mår mycket bättre. Jag har accepterat mig och min situation och försöker ta det därifrån istället. För mig har det varit avgörande för mitt mående i vardagen.

Kram till er!

#6 Ja det får vi göra*varm* Och jag är säker på att vi kommer hitta "rätt" ngn dag, men just nu när det känns lite visset så får vi peppa varandra och kramas (Ja det är en jättefin bild, hittade den på google, källan till så mycket vackert…tyckte den passade så bra)

#7 Jag förstår precis vad du menar Hoppfull och många gånger resonerar jag som du:-) Jag försöker affirmera bra saker och bra tankar…vet ju att det ger mig mer. Det är väl bara det att just nu så är jag lite trött, lite vissen och lite "så där man kan vara innan man plockar upp sig själv igen" du vet*ler*

KRAAM

#7 Ja, jag tror du har rätt, att det är så man bör göra. Jag får ta och börja praktisera det. Kanske man en dag naturligt halkar in på det som man är ämnad att arbeta med.

Eller så gör vi redan det vi är ämnade för just nu fast utan att fatta det själva… för även det inre arbete man genomgår när man utvecklas och kämpar med sig själv kan ju vara en del av det man är här för att göra just nu. Så att försöka slappna av och tänka att det är just nu det är så här, ingen vet vad morgondagen bär med sig gör att man inte behöver stressa fram saker.

Fast jag precis som du Eleri får såklart bakslag ibland men då tar jag till så mycket fokus jag kan och säger högt till mig själv, nej nej nej INTE de tankarna, bort med dem och så tvingar jag mig att fokusera på annat. Det är skitsvårt när man är lite låg men för mig är det enda sättet… annars hamnar jag lätt i "hopplöshetens land" där inget är riktigt bra och där vill jag inte vara mera.

Jag har hittat vänner som jag vågar vara ledsen med. Vi kan gråta utan att behöva skämmas… Den senaste tiden har jag ofta gråtit när allt känts hopplöst. Då är vänner bra. De som inte känner sig osäkra när man gråter, utan istället kramar om och ger en en näsduk, lyssnar och finns där.

Imorse kom en tår medan jag pratade med min man. Vi har haft problem med varandra ett tag och först nu börjar vi prata. Det kändes skönt att berätta vad som tidigare inte sagts. Det var en slags lättnadsgråt blandat med besvikelse och sorg och samtidigt lite lycka…är komplicerat med känslor!

Även när spänningarna släpper kan det komma en tår. Jag besökte min bästa väninna idag på sjukhuset (hon som jag kan vara ledsen med). Hon blev inlagd igår och visste inte att jag skulle komma. När jag kom in genom dörren och hon såg mig började hon gråta. Om det nu var för att hon mådde dåligt eller att det var skönt att jag kom…vet jag inte…men hon vågade vara ledsen.

Ett par minuter senare kom kvinnan som låg i sängen bredvid min väninna. Hon ursäktade sig och började gråta…vi sade att det var ok, att vi alla gråter….hon hade varit på undersökning och grät för att allt var ok, för att de inte hittade fel. Det var lättnaden som kom ut, eller spänningarna som släppte.

Det är viktigt att vi vågar visa känslor, vågar vara ledsna, släppa ut allt….

#11vad fint du berättar och sååå sant! Om min lilla vissenhet kommer tillbaka i kväll ska jag krypa in i makens varma famn och "fulgråta" lite.

#11 Jag tror att du sätter fingret på den springande punkten när det gäller gråt! Du skriver att spänningarna släpper med gråt, antagligen är det därför gråt är så läkande… vi släpper våra spänningar och rent fysiskt innebär det att vi får ökad genomströmning och läker bättre och förstås då oxå mår bättre. Konstigt att det ska vara så svårt.

Jag har upplevt olika sorters gråt den senaste tiden.

Det har varit saknad, sorg, förtvivlan, glädje, hopplöshet, kärlek….det har varit blandade känslor helt enkelt. Gråt är inte bara gråt, det är känslor som kommer ut. Man släpper loss dem. Visar dem.

Ja, jag har nog nästan blivit expert på gråt….

Hur som helst är det viktigt att gråta ibland, oavsett varför. Jag känner folk som borde gråta, som aldrig gör det, som aldrig visar vad de känner innerst inne. Skulle de fälla ett par tårar mådde de säkert bättre idag.

Särskilt män är hopplösa…de ursäktar sig t o m när de gråtit! Som om de visat en svag sida.

#14

Jag vet precis hur du menar, har varit en bergochdalbana för mej den sista tiden och i förrgår fullständigt punkade jag och bara grät och grät..

Efteråt var det så tydligt att det var alla känslorna som bara exploderade sej ut..

Svårt bara när man har en nära som inte har en blekaste om hur man tröstar…

#15 Vet vad du menar…du menar antagligen din man… Det är därför det är viktigt att ha en vän som kan trösta!

Jag har även haft vänner som hjälpt mig att öppna min själ och börja bli den människa jag vill vara. Detta har gjort mig mycket känsligare och jag kan börja gråta av minsta lilla sak som rör mitt hjärta. Inte bara känsligare som person, utan känslig att man förstår andras situation och hur de känner, att man liksom märker mer och bryr sig mer om andras känslor.

#14 Ja alla de där känslorna du beskriver sätter sig ju som stopp på olika ställen i kroppen om man inte släpper ut dem så det är ju både en känslomässig/mental och rent fysisk enorm läkekraft i gråten!

Jag upplever precis som ni att man gråter för olika saker och jag träffade en healare som sa till mig att det var viktigt att gråta för rätt sak. Inte att bara gråta och lätta på trycket utan att verkligen känna vad det är man gråter för och så släppa taget om det…

Jättefin bild Eleri

Att få gråta är nog det viktigaste vi gör för vår hälsa.

Att gå länge och bära något inom sig och inte få utlopp för våra känslor , kan sätta sina spår.

Jag hade en jobbig period i mitt liv där det inte fanns tid eller plats för gråt . Då, jobb, barn, hämtning och lämning av barn till och från förskola ,matlagning, nattning, städning, inköp, skottning, gräsklippning mm. föll på min lott eftersom jag levde med en resande man som inte existerade hemma. Men det var bara för mig att bita ihop… tills,

min kropp sa stopp och la av, jag gick sjukskriven för ryggont och med armar och ben som inte fungerade. Jag träffade en sjukgymnast , han ställde mig en fråga som jag inte då hade tänkt på ..

När grät du sist ???..

Shit , minns inte kanske 4-5 år sedan fick han till svar och det var när min mor gick bort..

Idag tar jag mig tid att gråta och mår hur bra som helst.

#19 Vilken ovanligt klok sjukgymnast!!

Skönt att höra att du mår bättre nu!

Lät som om sjukgymnasten hade erfarenhet i ämnet…

Men det är ofta så att man spänner sig och drar upp axlarna, vilket leder till ryggont och inklämda nerver. Istället borde man släppa ut spänningarna, genom gråt t ex. Slappna av helt enkelt.

#20   #21

Ja, han är en mycket klok sjukgymnast och har säkert stor erfarenhet av de  konsekvenser man har att vänta sig, av att bara köra på och aldrig lyssnar på de signaler kroppen ger ….

Utsidan visar ofta symptomen när insidan är sjuk…

ja usch idag är jag verkligen ledsen. Har gråtit hela morgonen. Har inte lust att göra nånting, bara dra täcket över mig och skita i allt.

Om ni har lust, skicka gärna lite healing. Det gäller min ekonomi och barnen.

kram

Usch vad jobbigt bettis! Är inte så bra på healing men en tanke till änglarna skickar jag på direkten! Åsså en stor varm kram till dig förstås!

#24 Jag säger som föregående, tusen kramar!!!

Kunde inte låta bli att lägga märke till att det bara är kvinnor som skrivit i den här tråden om att våga vara ledsen.

Tyvärr är det alldeles för många män som inte riktigt vågar vara ledsna och gråta. Istället förväntas dom ska göra sig av med sina jobbiga känslor genom kanske träning som boxning eller annat. jag vet faktiskt inte riktigt hur män får utlopp för sina känslor.

Kan det vara därför som så många män misshandlar sin kvinna?

Att gråta kanske inte anses som särskilt manligt, men jag själv anser att en man utan tårar är ingen man. Att våga visa sina känslor och be om stöd och hjälp är något utav det svåraste som finns och att göra det är starkt, särskilt som man. Min karl kan gråta ibland när det har varit mycket och han vågar prata om sina känslor. Själv skäms han för det lite och tror att alla runtomkring ser honom som mesig och töntig för det. Finns det någon här som tycker att det är så?

Vi har varit ett par i 10 månader ungefär och har inte bråkat en enda gång, tack vare hans förmåga att visa känslor.

Var har männen tagit vägen här på sidan förresten? Tycker det är ont om inlägg och kommentarer från männen nu.

Själv har jag haft panikångestattacker hela livet och kan då gråta till jag skriker under flera timmar och pulsen går ibland upp till 200 slag/minut och jag hyperventilerar m.m. , till jag inte längre får upp ögonen. och det enda sättet för mig att minska dessa utbrott både i antal och styrka är att inte svälja alla känslor. Att våga vara ledsen. Jag gråter i princip varje dag då jag har haft och har ett väldigt tufft liv.

Jag fick det här textdokumentet av min mamma och tyckte att det var fint. Vill dock säga till männen som läser det här att jag inte håller med om att kvinnan är perfekt, då ingen i hela världen är perfekt. Eller kanske är man perfekt genom att våga visa sina fel?!

"Varför gråter du mamma?" 

frågar en liten pojke sin mamma.    

" För att jag är en kvinna"svarade hon. 

"Det fattar inte jag" sade pojken.

Hans mamma kramade honom leende: 

" Du kommer aldrig att fatta det, mitt kära barn, 

men det gör ingenting"  

Senare frågade pojken sin pappa: 

" Pappa varför gråter mamma utan anledning?"

Pappan kunde bara svara: 

"alla kvinnor gråter utan anledning…"

Den lille pojken växte upp 

till en ung man   

och han undrade fortfarande 

varför kvinnor gråter..

till sist frågade han Gud om råd:    

"käre Gud,varför gråter kvinnor?" 

Och Gud svarade:

"när jag skapade kvinnan 

beslutade jag att hon 

måste vara perfekt…    

Jag gav henne axlar, 

som är starka nog 

att bära världens smärta

och mjuka armar, 

så att hon kan ge värme..    

Jag gav henne inre styrka 

så att hon klarar av  

födslar och kan hantera 

tjurskallighet,  

kanske från sina egna barn.

Jag gav henne mod och  

kraft att  

ta hand om sina vänner och familjen själv

när andra redan gett upp.

Hon ska klara sjukdom 

och trötthet utan att klaga.

Jag gav henne ett hjärta 

så att hon älskar sina barn,vad som än händer,

så att dom små kan skratta igen, 

och så att hon kan hjälpa tonåringar 

att bli av med sin ångest och sitt tvivel.

För allt det hårda jobbet, 

gav jag henne tårar, 

som hon kan använda 

när det behövs…

hennes hängivenhet och kärlek klär henne.

Alltid när du ser att hon gråter,

tala om för henne hur mycket du älskar henne

och hur bra hon gör allting

även för alla andra.

Och när du ser henne gråta, då vet du

att hon är bekymrad.

 Gör något, så att hon mår bättre!"

Kram till er alla