Jag var med om något fanatastisk denna vecka. Min dotter som är 5 1/2 har kontakt med min farmor och min morfar som har lämnat oss för lääänge sedan. Min farmor dog vid min dotters födelse och för att göra en lång historia kort har jag sedan dess haft dåligt samvete att jag inte ens försökte ringa henne och berätta om Agnes ankomst(fick reda på hennes död två dagar senare)

Natten till onsdag kände jag mig lite vemodig när jag lade mig och det kom lite tårar som sakta trillade över kinden. Jag kände starkt att min farmor älskade mig och jag bad om ursäkt att jag inte ringde den där morgonen för 5 1/2 år sedan. Klart hon hade älskat Agnes lika mycket för att hon var en flicka.(Att ha en son var viktigt för farmor)

Morgonen därpå berättade min dotter att hon gråtit och att hon saknade min farmor så mycket. Jag frågade henne lite om det där och hon sa att farmor kommit till henne och sagt att hon skulle dö. Jag frågade om hon var ledsen eller glad för att hon skulle vidare men Agnes sa att farmor hade varit glad och mest glad över att hon hade fått ett så fint barnbarn.

Detta berättar Agnes utan dramatårar eller omsvep…som om det var det mest naturligaste som hänt.Hur kunde hon veta mitt vemod kvällen innan. Hon hade somnat flera timmar innan jag gick och lade mig.

Förstå att jag känner mig lycklig…