Vid ett tillfälle kom min dotter till mig, glad i hågen och berättade att när hon sprang till sitt rum ibland så kunde hon se någon som satt i trappen!

-Jaha, sa jag, hur ser den människan ut då? svarade jag.

-Ja, det är en vuxen för det är inget barn. Och det är nog en han för han har kort hår. Och svarta kläder. Och så sitter han och tittar ner!

Hon verkade tycka att det var lite roligt och skulle springa flera gånger för att se om hon kunde se honom, vilket hon inte gjorde.

Lite smått spännande tyckte jag då, men vill inte fråga något mer för då kanske hon börjar fundera istället och det blir en stor grej av det.

Idag märkte jag att hunden reagerade på något, hon blev uppmärksam och sen började hon boffa, liksom kvävda skall när de ser eller hör något och inte har bestämt sig om de ska börja tokskälla än. ;) Fick själv en märklig känsla och sekunden senare säger tösen glatt:

-Nu strök sig en spökkatt mot mitt ben! Jag kan inte se den men jag känner den! Jag tror det är Liten! (Våran katt som gick bort förra året).

Jag själv känner ibland, men är inte riktigt öppen för det jämt, men visst verkar det även om om det är någon mer här hemma som känner saker ändå? Eller är det bara livlig fantasi? Det som hände idag kändes dock lite märkligt, just med hundens reaktion, min känsla och sen tösen som satte ord på just det jag kände. :o