Jag tror att det kan hjälpa mycket att bara låta prsonen i fråga få tala, att man lyssnar på den drabbade.

Det är ju fruktansvärt otäckt att ha döds ångest, har själv inte haft den typen av ångest men haft nära ock kära omkring mig som lidid öerhört av det.

Fråga vad du kan göra? förklara att detta bara är en hemsk känsla och bara en känsla, man DÖR inte oavsett hur säker man är på att man verkligen kommer att göra det, så är det bara en känsla.

Jag utgår i från att din vän har kontakt med en läkare i annat fall kan du kanske hjälpa denna att få kontakt med en.

Lycka till varma hälsningar Carola

Jag har själv väldigt mycket panikångest och tror alltid att jag ska dö eller bli galen varenda gång. Men jag har fått rådet att "rida på vågen" och acceptera att ångesten finns där. Se på sig själv utifrån och konstatera t.ex. : "nu har jag ångest, jag känner hur det bubblar i bröstkorgen, nu går pulsen i taket för att adrenalinet sätter igång, jag simulerar stress. Nu Börjar jag hyperventilera för att syresätta blodet som kompensation för min höga puls, nu försvinner känseln i fingrarna för att jag inte får tillräckligt med syre." Osv.

I övrigt håller jag med #1

Kram

Eleri, jag har skrivit in igen på din andra tråd oxå….

Kom att tänka på detta, att jag har ju fått en tid nu här i mars, då jag skall skrivas in för operationen sedan….så lite skall genomgås med mitt hjärta o så, för att se vilken nedsövning det skall göras…

Och isamband med det så ville dom ha journalerna från Örebro från bypass op. Eftersom detta hade hänt så mycket då…

Och nu igår när jag ringde o prata med dom på sjukhuset för att få hem journalerna, så kom en enorm dödsångets över mig….Jag är livrädd för att bli nedsövd igen, eftersom det gick så illa sist…jag inbillar mig att jag kommer inte att vakna upp igen…..

Så för att dämpa detta så vet jag att jag kommer att gråta o prata o prata om detta hos läkaren sen på inskrivningen….för jag tror att det kommer att hjälpa mig, och att dom förstår…för gör dom inte det…då vet jag att jag kommer att gå därifrån….har börjat bli lite bitschi, och tar inte vad som helst längre…..

Jag är inte rädd för själva döden, utan har sådan ångest över att lämna mina kära….jag såg ju hur dom led när det var så nära för mig sist….min dotter orka inte ens berätta vad dom hade sagt egentligen förän ett år efter op. Och då var det inte spontant till mig utan hon svara på en bekants frågor, som jag hörde detta, att dom visste inte utgången när dom ringde henne mitt i natten….

Så det är sådant som jag absolut inte vill utsätta dom för igen…aldrig…..

Tänk hur det är, förut ville jag dö och var inte alls främmande för det….men allt eftersom barna föddes så blev denna dödslängtan längre o längre avlägset….och idag vill jag absolut inte försvinna för dom nära….Vill tillägga att detta berode inte på att jag var deprimerad eller så, utan helt enkelt för jag for så illa med misshandel både psykiskt o fysiskt….då vände det och jag tog emot smällarna med glädje bara inte barna blev slagna….Men det är historia nu……

Nu kom jag lite ur ämnet, men som jag vill säga så är nog det bra om  man tror o lyssnar på personen, man får ju inte vifta bort det, för det är ett stort problem och sliter på en…ibland kan det tyvärr vara enda sättet att man får medicin utskrivet…för man måste leva inte existera…..

Kram gumman du fina omtänksamma…..du har ett hjärta av guld…du får ett i grönt som symboliserar livet

Eija

Jag har precis skrivit i din andra tråd men jag kan skriva igen här.

Är det någon speciell anledning till detta, någon speciell händelse som triggat igång detta obehag?

Är det panikångest du menar? Detta har jag haft vid några tillfällen och kommit över det med hjälp av att ta itu med mig själv och även med antidepressiv medicin, en mycket liten dos.

Det är svårt att komma med råd om man inte vet exakt vad det är frågan om :-)

Kram

Vännen, jag svarade i den andra tråden just, vi kan fortsätta o hålla oss till denna ist. Det var jag som strulade till så det blev ngn form av dubbeltråd:-P Men som sagt…denna är mer aktuell nu*ler*

Kram

Jag vet inte Gunilla…jag tror det mer än något som vuxit fram hos mamma. Panikångest har hon inte, men jag vet att hon har ordentliga stunder av oro. Det som jag tycker är mest sorligt är all fokus som oron fått…den lägger en liten mörk gardin på vardagen som kan vara så vacker i sin enkelthet.

OK - då fortsätter vi här.

Det jag känner och förnimmer är att hon kanske behöver något intressant att syssla med så att oron försvinner från fokus. Det är kanske som när man har panikångest att man måste bemästra oron och hålla den åt sidan när man känner att det börjar.

Din mamma kanske upplever att hon inte känner sig viktig, att hon inte är behövd längre på samma sätt som när ni barn var små.

Det jag skulle föreslå så här på direkten är att hon tar kontakt med kuratorn på vårdcentralen hon tillhör, så att hon får någon utomstående att prata med. Det är ju alltid så att som anhörig kanske man inte är den rätta att  hjälpa eftersom man är känslomässigt engagerad.

Det du kan göra på direkten är att försöka stimulera henne att ta tag i något som hon kan göra för att skingra sina mörka tankar och inte visa att du är orolig förhenne.

Kram

Jag tror inte att hon ska försöka ignorera det. kanske behöver hon en eller ett par samtal hos en psykolog för att ta reda på lite mer varför det är såhär.

Kanske behöver hon medicinering också.

Prova KBT(kognitiv beteendeterapi)…det är jättebra mot ångest!

Kram och trevlig helg!!!

Eleri, jag tänkte att det kan finnas en underliggande rädsla som hon kanske inte är medveten om som hon måste bearbeta för att förstå och sedan kunna komma förbi, men det där kommer säkert fram om hon tar kontakt med en kurator eller en psykolog.

Kram

Eleri, jag har en bok som heter "Jag låter dig gå" döden är inte det värsta som kan hända av Kristina Wennergren.

Du kan få låna den av mig om du vill. Känner att den kan vara till stor hjälp.Tyckte mycket om att läsa den!

#6 Jag tror du har helt rätt i att hon behöver något att pyssla med för att liksom inte "fastna" i sitt tankemönster. Jag har försökt peppa om att hon ska gå o prata med ngn som kan sin sak, men hon är inte "där" ännu. Så jag vill inte ligga på för hårt heller, för då stänger hon av. Däremot försöker jag råda henne att acceptera det hon känner men för den delen inte känna av för mycket.

Det är svårt att möta sig själv många gånger, men jag skulle önska att hon lär sig se mer av den styrkan hon har än svagheterna. Denna lilla, späda kvinnan var min supermamma under hela min uppväxt och är det fortfarande ju*ler*

#7 KBT är kanon, hon tränar nog en del på det där på hemmafront…men jag tror att hon skulle må bra av lite mer regelbunden träning. Just nu är jag bara så glad att hon har sina väninnor och att de träffas och hittar på roliga saker ofta. Hon glittrar när hon skrattar min älskade mamma*ler*

#8 Jo det kan väl vara underliggande. Vi får se om hon tycker att det är viktigt nog att ta tag i. Som sagt…jag vill bara att hon ska få ro.

Hon är riktigt hypokondrisk nu:-(

Min fina lilla älskade mamma*värme, värme, värme*

Jag har suttit och funderat på vad jag ska svara då ämnet under en period i mitt liv berörde mig själv väldigt djupt, jag tror att de flesta någon gång i sitt liv har känt på just denna ångest.

Jag har ju alltid haft min tro på livet efter detta så för min del har ångesten handlat mer om att lämna mina nära och kära och gå mot någonting jag inte känner till.

När jag läserr Chakras tips om en bok så slår det mig att jag ju också har en superbra bok som jag alltid säger att alla borde ha hemma för att veta hur man bemöter sina barns frågor kring döden men även våra egna och annhörigas samt hur vi ska bemöta våra nära och kära när det börjar närma sig slutskedet.

Döden är livsviktig, den finns idag som Pocket så den är inte alls dyr.

#9 Åh Chakra, du är för goKanske man kan köpa den på nätet ist? Kan skicka ner den till min mams i såfall Hon bor 5 timmar i från mig, så det vore nog en välkommen present:-)

#11

Tack Hellas för ditt Boktips oxå, jag tror bestämt jag ska försöka få tag i båda..så har hon ngt konstruktivt att läsa min lilla mams*ler*

#12 Ja, den finns på Bildtolkningscentret och är inte alls dyr.
Läs den du också, för den är verkligen så fin.

Själv läste jag den när en vän var döende/gått bort, och det blev inte alls lika tungt sen.

Hellas tips verkar väldigt bra och den kommer jag läsa den också!

#13 Värme*kramar om*

Att vara rädd för döden måste vara väldigt jobbigt, vi skall ju alla den vägen vandra. Själv är jag inte rädd för döden men väl rädd för att drabbas av mental ohälsa, en mycket skrämmande tanke.

Jag har tänkt på döden redan som barn, tänkt på självmord, denna tanke lever kvar ännu idag men jag tänker inte på det på samma sätt som jag gjorde som barn. Döden kan ju inte vara så svår ändå när man tänker på alla dem som gått före oss, om man tror på något sorts liv efter detta så finns ju möjligheten att vi får återse våra nära och kära, få svar på frågor som vi inte fått i detta livet.

Att vara rädd för döden hindrar en att leva i detta liv, man ska inte vara rädd för något som är oundvikligt, det gör bara ens liv till en plåga. Vi ska ju alla den vägen vandra, lev nu och bekymra dig inte för det som komma skall. Det finns saker som är änn värre, som hur kommer jag att behandlas om jag hamnar inom äldreomsorgen? Som det ser ut nu så är det definitivt bättre att falla ifrån innan behöver deras så kallade omsorger.

Döden är inte farlig, vägen till döden är värre, precis som ovan nämnde. Vad än för problem man har i detta liv så kommer dom försvinna när man dör. Ingenting kan någonsin bli VÄRRE när man dör. Det kan bara bli bättre. Jag ser döden som en väl förtjänt vila från detta helvete vi kallar jordeliv. Det är egentligen guldet i slutet av regnbågen, vår belöning efter många års slit.

Man är rädd för döden av en enda anledning: Människan fruktar det okända.

Men varför förstöra vägen fram till döden? Man vet inte vad som väntar men tänk om det nu skulle vara något negativt som väntar, då har man slösat sin sista chans att må bra och göra något positivt på att må dåligt och frukta det som kommer. Är det något positivt som väntar så är det ju väldigt dumt att förstöra det genom att ha ångest inför övergången och det som kommer sen. Hur man än vrider och vänder på det så kommer det ingenting gott ur det.

klart att man inte kan hjälpa hur man känner. Kanske behöver den här människan gå igenom den här fasen för att komma vidare sen. Kanske behöver han/hon bara ventilera så går det över av sig självt när hon fått ur sig det hon behöver.

Tänk så, att det är en fas. En fas är begränsad tidsmässigt. Lyssna på det han/hon har att säga. Uppmuntra och kom med dina egna teorier om detta. Kommuniktaion är lösningen på mycket.

Kram

Jag har också fruktansvärd dödsångest ibland. Men det kommer i "vågor".

Nu när jag närmar mig 50, så tycker jag att det har kommit lite mer

Och ibland funderar jag ihjäl mig på HUR det känns i dödsögonblicket och får nästan panik…

Så tack för tråden, Eleri, så jag fick läsa bra svar och tips om bra böcker här.

Mysan59: Jag tror att du i dödsögonblicket känner total frid.

Tack snälla rara pernillaa för dom tröstande orden! Och jag hoppas du har rätt…