Du är underbar! varm kraaam

Bybo, nu blir jag alldeles *mys* inombords*KRAMAR OM*

#2 Men du är verkligen beundransvärd och underbar finaste blomma :-) Kraaam

Fina Bybo*ler* Tack..verkligen! från hjärtat*Krama*

Någon som har lite råd ang dödsångest och hur man kan lindra den?

Så fint gjort av dig att ge din ängliga mamma denna ängeln. Kan vara guld värt för henne..

Oooooh…tackar så mycket du goa Eleri för din extra kram, jag blev så rörd av dina ord….

Jag skall säga dig att jag känner ända in i själen att du gör så rätt så, med denna lilla ängel som du ger till din mamma, som skall ge den styrka som du har fått från den….känner det som att det är din ängel som har bett om detta, hon känner att du är stark och behöver inte henne längre…hon behövs hos din mamma istället…

Skulle så gärna vilja ge ett råd om dödsångestens dämpande….men tyvärr så är inte jag den som kan det….har ju själv haft enorma dödsångestkänslor då i början när jag kom hem efter hjärt operationen…och visst ibland knäpper den till igen när jag mår sämre och har typ hjärtklappning eller så….

Jag tacklar den bara genom att försöka att tänka på andra saker runt mig, och jag har förberett bland mina papper för att om något händer så skall det vara enklare för mina kära….och själklart blev det så inpå igen när min bror avled, och sen att min andra fick en mindre stroke igen p g a detta…så ibland känns det nästan som att man kanske skulle ha haft kontakt med en kunnig person typ kurator eller psykolog, men jag är lite anti emot dom…

Har en gång haft kontakt med en, när min sambo/dotterns pappa avled….och vi kom inte alls överens….jag hade ju gjort allt vad han förespråkade, så han visste inte hur han skulle gå vidare…jag stämde väl inte in i hans inlärda kunskap via böcker…

Så det är så svårt att tipsa eller ge råd, för vi är ju så olika individer, och tar/gör allt så olika…….

Nu blev det lite långt, du får ursäkta, men jag hoppas vid all min makt att din lilla mamma skall bli att må bättre av din änglagåva..och den största ängeln har hon ju redan…"du min kära Eleri"….

De varmast kramarna från mig

Eija

Vad fint du skriver om din mamma,väldigt fint.
"Universum låter inget gå till spillo",så sant!
Kram

#7 Tack Eilja för ditt svar. Även om du inte känner att du kunde ge direkt svar, så är det ändå gott att få ta del av andras tankar och känslor kring det här. Min mamma har förberett det mesta precis som du, med papper och sista önskan. Jag bara önskar att hon levde mer i rofylldhet än oro. Mycket av hennes oro grundar sig just i rädslan att dö. Hon blir mer och mer ängslig känns det som och känner efter mer och mer.

Ja min lilla ängel blir bra för henne, det tror jag med*ler* Den är så speciell och vacker*ler* Jag hoppas hon kommer hålla den i handen och tala till sin skyddsängel när hon är lite extra rädd.

KRAM fina lilla Eija, jag tycker du är så stark…även att du kanske inte alltid känner så själv*värme*

Tack själv Eleri, har din mamma råkat ut för något speciellt eftersom hon har det så jobbigt…för så brukar det vara för det mesta….och sen blir det lättare o lättere….

För händer det nära en så blir det så påtagligt att man är så sårbar, och att vi har livet till låns o lärdom…för mig var det ju en chockartad upplevelse med hjärtat….hade aldrig kunnat drömma om denna dramatiska vändning av en enkel telesamtal till sjukhusets rådgivning för att lungna mina kära….

Så man vet ju aldrig vad som väntar bakom husknuten, men man måste ju leva för det…och ta en dag i taget och njuta så mycket det går….även om det kan kännas svårt ibland…nu är jag ju själv inne i ett sorgearbete över min bror och min lilla hund…men jag känner att det går framåt trots allt….jag har ju så många runt mig att leva för…

Jag tänker på din mamma med värme och önskar verkligen att hon kan hitta denna ro och se framåt….

Och jag ger dig Eleri en stor varm kram för att du är den du är, så omtänksam och underbar….jag ser att du är så lik min dotter o hennes omvårdnad o kärlek till sin mamma….det är så härligt att ni finns som föredömen för alla föräldrar….

Tack Eleri

kram/Eija

Jag har också gjort klart med papper och sånt i fall någonting skulle hända mig.

Det kändes som jag var nära nu när jag låg inne så länge på lasarettet. Men hade en vilja att vara kvar, att få möta mitt kommande barnbarn. Att få vara med mina kära söner och min sambo. Jag har inte direkt någon dödsångest. Men att då den dagen kommer, vet jag alla fall att jag vill inte ha smärta. Det kan nog vara min döds ångest, att man skall behöva ha väldigt ont innan själva övergången. För jag hade en väldig smärta nu när jag låg på lasarettet. Fick ju smärtlindring, men ibland hjälpte den inte på en gång.

Styrkan att komma tillbaka fick jag mycket från min familj och vänner, med besök, telefonsamtal mm. Och framför allt mitt kommande barnbarn. Jag har fått sån bekräftelse över att måna människor finns för mig och att jag betyder nått för dem. Så tack alla som hjälpt mig att orka komma tillbaka. Än är det en bit kvar till min ork infinner sig helt, men det är åt rätt håll och jag kan känna glädjen igen.

Sänder din mamma styrkekramar Eleri och kramar till dig med. Några direkta råd om hur man skall kunna komma över sin ångest har jag inte. Men med ett så posetivt tänkande som möjligt kan man gå långt.

Kram/Britt-Marie

#10 Mamma jar alltid varit känslig och en stor orossjäl. Jag vet inte om ngt direkt har utlöst hennes rädsla, jag tror mer det är en fråga om att den utvecklats ju äldre hon blivit. För en mamma som uppfostrat två döttrar och givit dem all fokus i så många år, så kan det bli en stor förändring att först och främst inse att "nu klara de sig själva i livet" och att åter lägga fokus på sig själv…"vem är jag efter alla aktiva mamma-år…vem är jag?"

Jag tror mammas oro är samma som din och Britt-Maries….hon vill inte dö i stor smärta och just det där med att behöva lämna oss, som hon älskar.

Sen hjälper det inte att hon har en kropp som mer eller mindre håller på att vända sig emot henne. Men jag märker att hon "fastnar" i fel tankemönster och jag vill hjälpa henne där.

Tack Eija för fina, värmande ord*Kramar om* och stor kram till dig oxå Britt-Marie

Det är ju väldigt tråkigt att din mamma har dödsångest. Finns där något speciellt skäl, om det finns någon  händelse eller tillstånd som triggat igång detta?

Det är svårt att råda när man inte vet orsaken.

Själv är jag 62 år till sommaren och har haft några perioder med panikångest, men jag vet ju inte om detta är samma som din mamma lider av.

Kram

Jag vet inte Gunilla…jag tror det mer än något som vuxit fram hos mamma. Panikångest har hon inte, men jag vet att hon har ordentliga stunder av oro. Det som jag tycker är mest sorligt är all fokus som oron fått…den lägger en liten mörk gardin på vardagen som kan vara så vacker i sin enkelthet.

KRAM vännen min