Min gosse satt bredvid mig på soffan ikväll, han satt och funderade om han verkligen finns? , eller inte. Han pratade på att egentligen inte hunnit vänja sig att han finns nu och att han ser ut som han gör. När jag frågade honom vad han menade, så svarade han att det här är inte egentligen jag, men ändå är jag jag. Han är 6 år.

Jag fick rysningar, eftersom innerst inne tror jag mig veta vad han talar om. Allt han säger är så självklart för honom.

Vi har alla levt många liv, oftast glömmer vi dom när vi blir äldre, men barn är öppna!!!!!!