Kom på en grej till. Kan verkligen alla öva upp sin förmåga.

Ta mig tex. Hur skall nån få mig till att fatta och begripa att jag skall tro på det jag ser eller hör  själv.

Att lita på er och att ni ser eller hör eller känner det är en annan sak för det gör jag

Jag brukar säga till innan jag har en sittning att de anhöriga till de som kommer gärna får komma. Ibland visar de sig innan, men oftast inte, eftersom jag ber dem komma när sittningen är. Jag brukar oxå be dem om att röra vid mig på vänster sida för att visa att de är från moderssidan (om det är en släkting) och på högersidan om de är från faderssidan, och det brukar de göra. Det är för att det ska bli lättare att ringa in vem det är. 

Ja, jag tror absolut att alla kan öva upp sina förmågor. Men det kan ju ta olika lång tid och föra med sig olika saker som man måste lära sig hantera. Det gäller att lita på sig själv, men det är ju träning bakom det också! Men du kan be om hjälp med det. Det kan ju också vara rädsla som hindrar dig att tro, vill man verkligen veta? Det är ju ett dilemma att få information också, och ditt undemedvetna kanske håller tillbaka. 

Kram Ewa

Rädsla. Inte medvetet iallfall. Jag är så rysligt nyfiken på det mediala. Däremot brukar jag ha svårt att tro att jag själv kan något. Folk får skriva det i klartext på mig.

Jag skulle då aldrig klara att tala om hur duktig jag skulle kunna vara på det och det vid en anställningsintervjuv. :-)

Men får väl öva på det .

Det är svårast när det gäller sig själv eller andra som man känner eftersom det logiska tänkandet då lätt kommer igenom men med träning så fungerar det bättre och bättre. Andevärlden vet också om det så dom brukar lämna beskrivningar och budskap på dom sätt som gör att man inte förstår på en gång också ;)

Det händer ibland att anhöriga kommer innan en sittning men då brukar jag säga att dom får vänta tills sitern kommer och det gör dom :)

Alla kan öva upp sin förmåga :)

Kram

Jag svarar som tränande "elev" om hur jag upplever det hela där jag står och är idag.

_Om man är medial. Får man då mest kontakt med andra personers anhöriga och vänner eller kommer även de egna.
SV
_När jag började förstå att det inte handlade om fantasier var när andra  personers anhöriga kom och jag fick en bekräftelse på att det stämde.
Min egna nära och kära kommer också men i början var det svårt att lita på det jag fick till mig av dem.

_När jag gjort sittning så har jag ju fått frågan om det är något jag vill fråga om.
Om ett medium har kontakt med egna anhöriga o vänner måste det väl vara svårare att tyda det ev. svaret för man måste ju ha lättare för att vinkla det på sitt eget sätt.
_SV
Jag tror de försöker så gott det går att lämna information så att mediumet ska kunna tolka det på rätt sätt men det är ju erfarenhet som talar här, självklart har ett medium som arbetat i 20 år förmodligen lättare att lämna ett tydligt budskap än med någon som är nybörjare :).
Det är därför det är så oerhört viktigt med att tränande medium har personer som vill hjälpa dem i sin träning utat att ställa krav.

_Om jag tex bokar en tid hos någon av Er. Händer det då att de som kan tänka sig att träffa mig genom Er, visar sig någon dag eller timma före för att få kontakt med Er.
_SV
Ja, för mig kommer de oftare och oftare före det är dax så att säga, de är väldigt ivriga och glada.
När vi ska ha "Söndagsträningarna" vet vi som ska träna inte vem vi får att läsa av och länka till förrän det skrivs i tråden men det händer ändå att man då har besökare från andra sidan till den kommande personen, så de vet mer än vad vi själva vet om vad som komma skall!

#1 Jag tror att alla kan mer eller mindre *S*
Jag vet att många får sin kick genom att gå en helgkurs och verkligen få bekräftelse direkt. Är det så att man fantiserar så ser kursledaren det (min gör det i alla fall) så man lär sig vad som är riktigt och vad som är fantasi.
Det känns liksom på olika sätt  och sedan är det "bara" att träna, ju mer man tränar desto färre "fantasier" får man helt enkelt.

Jag tror det är viktigt att man vågar säga det man känner även om det kanske visar sig vara fel, man lär sig otroligt mycket av att göra fel, jag tycker egentligen inte ens att man ska kalla det för "fel", det  handlar ju om viktiga lärdomar.

Kram

Kommer du ihåg när du hjälpte mej Signemo, när du lade ut foton till mej. Då hade jag precis samma tankar som du, jag trodde inte alls på mej själv och tänkte att det lilla jag klarade av var bara tur.Nu har jag tagit ett litet kliv frammåt .Hur det har gått till det vet jag inte själv..men nog tror jag att samma kommer att hända dej.Och så har jag kommit till insikten…med många sparkar där bak..att träningen är det viktigaste.

Kram

Tycker att det är jättesvårt med egna anhöriga!

Det egna intellektet går oftast in och man analyserar sönder det man får till sig isället för att lita på det man får till sig. Sedan är det bara fantasier kvar! Det bästa sättet att få kontakt med de egna tycker jag är genom Meditation. Och- ja jag tror faktiskt att alla kan träna upp sig, om än inte till proffsnivå, men till att kunna få kontakt själv. Men det krävs nog en lärare som man har bra förtroende och som är duktig på att känna av sina elever. Så att man får en trygghet i övningarna man gör.

Önskar dig lycka till om du vill försöka, det är en fantastisk värld att ta sig an. Och du kommer att lyckas!

Jag förstår så väl att efter träningar o upprepade övningar man kan träna upp sin medialförmåga o i slutet kunna arbeta som medium och sedan har möjlighet kontakta andeväsen även åt andra. Jag har bara alltid undrat en sak. Att person som jag, som inte har övat eller tränat någonting medialt alls. Varför andeväsen själv har valt upprepade gånger söka kontakt med mig sedan när jag var bara litet barn. Det började förs i mina drömmar. Sedan även så att jag kände andarnas närvaro utan att ägna mig åt att ens tänka tanken om andar. Jag frågade om saken av min pappa när han levde. Han hade inte heller att ge något förklaring åt mig. Jag undrar. Finns här i Forum någon som har upplevt o undrar samma sak som jag? Nu har jag accepterat att ande-energier gör så. Men när jag var yngre, tyckte jag att det var inte alls kul alla gånger. Men, när de inte ville sluta heller, började jag "umgås" med de, dock aldrig försöker ta kontakten själv. Pirkkolino.

Jag får ofta spontanbesök nu men det är aldrig till mej själv konstigt nog trots att jag har en morbror om ofta är här och hjälper mej avancera i det medialaså får jag ingen kontakt med honom själv. Inte heller med mina föräldrar fast jag ofta förnimmer dem ooch känner mammas parfymlukt. Det är underlig tycker jag själv att jag kan se en gammal kvinna gå och pyssla i Signemos hem men inte se mina egna.

#8 Jag har sett andevärlden sen jag var väldigt liten, jag har alltså inte aktivt kontaktat dom själv när jag var barn. Jag ville inte att dom skulle visa sig för mig och även om min vilja i det var väldigt stark så hjälpte det inte. Jag har under många år försökt att få bort allt medialt, redan som barn visste jag saker som skulle hända osv och de var inte roligt, det var väldigt tufft många gånger för jag kände mig väldigt annorlunda eftersom kompisarna inte såg och upplevde det. Men jag har en familj och släkt där det var fullt tillåtet och normalt så där var jag inte ensam om det så det var ändå en trygghet. Det tog mig många år att acceptera och tillåta det fullt ut men det är inget jag ångrar idag.

Har suttit här och bara läst om Era upplevelse. Tack snälla för alla Era svar.

Som barn måste det ha varit många känslor och mycket osäkerhet för en del av er här.

Tankarna flyger till alla de av Er som kanske inte blev trodda som barn över vad Ni upplevde. Som upplevde och kände saker som man vill barn kanske skall slippa. Som att  känna att någon skall dö.

Fast om vi som ännu inte förstår att vi kanske har en förmåga kunde vara lite mer tolleranta eller vad skall jag säja mer öppna för att även det vi själva inte ser eller förstår kan vara riktigt.

Sen är ju döden för många ingen naturligt. Det kan jag väl känna att det har jag sluppit.

För mig har nog döden aldrig varit ett slut, bara en början på nått annat. Den känslan har liksom alltid funnits i mig. Sen saknar jag  naturligtvis mina nära och kära och vill ha dem kvar här. Men ändå så finns tryggheten att de är här fast jag inte ser dem. :-)

Ja, man får väl börja med att öva upp och tro på sina egna känslor när man tror man känner av någon eller något. Helt enkelt våga tro mer på sig själv. Då kanske det andra blir mer uppbart.

Vad spännande Christine att någon går och pysslar hos mig. Nu skenar min fantasi..Ler lite.

Kram på Era alla och jag är jätteglad om fler skriver

Är så imponerad över all Er kunskap här

#8 Jag har haft andra sidan med mig sedan liten men jag trodde att alla hade det så jag förstod inte förrän i ganska vuxen ålder att alla inte upplevde världen som jag själv.
Däremot har jag senaste åren tagit hjälp och sökt mig till likasinnade, dels för att jag vill kunna styra det hela lite mer och inte bara ta det som det kommer men även för att kunna hantera alla energier på ett bättre sätt och då menar jag inte bara energier från andra sidan utan energier som kommer från våra medmänniskor och som har varit och är jobbiga att hantera.

Tack Elisabet o Hellas o givetvis ni alla som skriver här. Det är så rogivande att läsa vad ni beskriver av era liv o känna igen så många delar vad jag själv har gått igenom under mitt liv. Speciellt Elisabets upplevelse i bandomen berör mig djupt. Jag också kände mig annorlunda än andra barn o mkt ofta kände jag mig som en främling vart jag än tog vägen. Min familj dessutom var helt spilttrad o min enda trygghet var min (medial) pappa. Trots att han inte heller var min biologiskfar. Mina biologiska föräldrar kommer från olika länder o därefter fick jag ännu mera spilttrade känsla. De känslosakerna har jag bearbetat så klart vad de nu någonsin kan bli. Man kan få inre ro, men glömma kan man inte göra. Jag har tänkt i vuxenålder. Att antagligen för den här gången, hade jag själv valt inkarnera tillbaka på jorden, att känna mig som en främling. På det viset jag har varit tvungen att godkänna min medialt benägenhet, oavsett ville jag eller inte. Hellas. Jag trodde också upp till 20 årsålder att alla människor kan vara "tankeläsare". Jag har faktiskt känd o känner ännu, levandets energier, betydligt jobbigare att hantera än "spökars" vilka besöker hos mig. Många Kramar. från Pirkkolino.

Det är jobbigt när man får "varsel" el liknande om sina anhöriga el vänner. Jag såg i natt en släkting vara helt kal på huvudet…en budbärare el guide sa till mig att en bekant skulle råka ut för något allvarligt också…När man inte får konkreta besked då är det svårt.

Ska jag tala om för släktingen att jag tror att denne kommer få cancer? (Jag tolkade det som cancer) för denna person är livrädd just för cancer..har riktig cancerfobi.Ska jag tala om för min bekant att denne inte ska ut och köra i halkan?

Intressant att läsa om Hellas, Elisabeth och Pirkkolino mm. Jag tycker att det är svårt att ta saker när det handlar om nära…det är lättare att få kontakt med andras anhöriga och vänner på andra sidan.

När jag åkt till seanser som när jag var på Terry Evans sist i Strömsund så hade jag fullt med folk med mig i bilen. Jag var ju inte den som skulle ha seansen utan var ju besökare.

Det knepiga var att Terry började med att fråga om någon hade en Bertil på andra sidan men ingen svarade. Inte jag heller fast jag har en Bertil där….det fick jag äta upp sedan av Bertil själv kan jag tala om.

Han hade ju ett budskap till mig…jag har fått det och ordnat upp en sak som handlade om min son och det blev bara positiv verkan av det budskapet som talade om vad jag skulle göra.

Oj..det blev mycket….Jeremina!

#14 När man får såna budskap är det svårt ibland att veta vad man ska göra men om jag skulle få varsel om att någon ska få cancer så hade jag valt att inte säga det. Däremot när jag fått varsel om olyckor så har jag sagt det och varnat i dom fall jag har kunnat gjort det. En olycka kan man undvika men cancer kan vara oundvikligt. Men som sagt, det är svårt att avgöra för det beror ju på personen också, om han/hon kan ta emot ett sånt budskap osv.

Hoppas att det ändå går bra för dom båda!

Elisabeth..den anhöriga är såå nära och hon kan inte ta det, jag lovar..därav min oro men jag kan ju ha fel? Fast det är inte första gången jag fått detta till mig.

Jag fick henne till att gå till läkare förra gången och då upptäckte dem en lungsjukdom som gick att behandla…så jag vet inte.

Funderar ett tag men tar gärna emot flera råd…

#16 Kanske du kan säga att hon bör kolla sin hälsa bara och fråga lite försiktigt hur hon mår? Det är svårt men jag tror att du kommer att känna om/när det är dags att säga något och hur.

Blir så rörd och varm av all den omtanke som finns i svaren och funderingarna här.  Ni är underbara

#17 Tack…jag ska bara fundera tills i morgon..skriver ett pm till dig.

#18 Visst är vi underbara men du platsar också i detta gäng

Jag vet också hur det känns att "veta" i förvägen att någonting händer, men man ändå inte kan "bromsa" händelsen. Svåraste "varsel" under mitt liv fick jag för 10 år sedan när mina söner nämde, att de ska åka till Thailand. Min reaktion gick inte dölja av pojkarna. Så upprörd blev jag inombords enbart av namnet Thailand. Efter två veckor hände yngsta av brödernas svårolycka i Phuket. Efteråt sa min äldsta son. "Jag förmodar att vi borde ha lyssnad dig mamma". Såna här "varsel" är slitsamma, men det gäller bara acceptera. Vissa saker går det undvika, men definitivt inte alla. Varm tanke till er alla. Kram. Pirkkolino.

Ju mer jag läser desto gladare blir jag av att inte behöva ta emot varsel, det är ju inte bara svårt att hantera genom att inte veta hur man ska göra, tala om eller inte, utan man går ju själv då runt med oro och ångest i kroppen

I #14 skrev jag om en anhörig som jag sett utan hår…ikväll ringer hon till mig och talar om följande: Frun till en fd arbetskamrat som fick stroke och blev mycket dålig efteråt hade ringt i kväll till henne.

Inte nog med att han var förlamad utan nu hade hon fått cancer i urinblåsan, dem har ett barnbarn i 6-årsåldersn som haft knölar lite överallt. Det visade sig nu att det var en svår genetisk cancer. Dessutom hade fler av barnbarnen denna gen samt att barnens mamma deras sonhustru också hade fått cancer.

Min släkting var något upprörd när hon ringde..det var som vanligt…hon med sin enorma rädsla för cancer. Jag ser detta som svar på att jag såg henne utan hår och tolkade det som cancer.det var hennes fobi för cancer och att det handlade om personer som hon tycker mycket om.

Kvällshälsningar från Jeremina!

Jag undrar om någon har några tips till min dotter,hon har hela sitt liv "sett"saker hon ser följeslagare, aura och mycket mera. Detta har gjort att hon blir så slut och uppstressad, hon är nu 16 år och vill kunna vara ute där det är mycket människor som på stan el disco, snälla är det någon som har tips på hur hon ska kunna "stänga av"