Jag har aldrig haft det så bra som nu!

Jag är nyss fyllda sjuttio och alltså numera ålderspensionär. I mitten på åttiotalet blev jag förtidspensionerad på grund av utbrändhet som det heter numera. Hade jag inte fått min förtidspension då hade jag nog inte varit i livet nu. 

Jag var då helt nersliten både fysiskt och psykiskt och såg ut som en kvalificerad missbrukare i sista stadiet trots att jag alltid strävat efter att leva sunt.

Läkare frågade mig om jag söp och trodde mig inte när jag sa att jag varken rökte eller drack. Inte heller tog jag några droger och var livrädd för så kallade lyckopiller, lugnande medel och psykofarmaka. Låg hellre sömnlös än tog en sömntablett och ansågs alltså som en jobbig patient av läkare.

"Nä! Kommer parasiten hem", sa släkten när jag flyttade tillbaks till min lilla hemstad.

 "Så´na som ni har det AAAlldeles för bra," sa en anställd på försäkringskassan och min far gick verkligen in för att "sätta blåslampa i ändan på kräket."

Mina föräldrar dog dock ett par år senare och i samband med boutredningen blev det totalbrytning med släkten, det mest underbara som hänt mig i hela mitt liv.

Allteftersom tiden gick började även mina tidigare plågoandar att gå ur tiden. Underbart! Jag njöt när jag läste dödsannonserna. Nu fick alltså "kräket" vara ifred.

Jag sörjde inte mina föräldrar och inga andra heller för den delen. Min pappa hade väl en diffus önskedröm om en liten söt och glad sekreterardotter, social och ute i svängen och såg med avsmak på missfostret.

Min fyra år yngre syster blev dock mera lyckad, söt och glad som hon var, så hon behövde inte vara duktig. Henne bar de på sina händer medan min uppväxt bestod av mobbning och stryk, både hemma och på skolgården, öknamn och glåpord jag inte får citera.

Inte heller blev det bättre under de tjugofem år jag kämpade för att överleva dag för dag i Stockholm, där jag snart förlorade räkningen på alla jobb jag fick sparken ifrån. "Ansågs nog som duktig men lite speciell…"

På äldre dar kom jag på en mindre bra idé. Försökte skriva av mig det helvete jag lämnat bakom mig. Att minnas och att skriva är att återuppleva och jag misstänker att det är orsaken till att jag nu drabbats av förmaksflimmer, kanske just till följd av posttraumatisk stress.

Jag har aldrig haft det så bra som nu!!

Nu får jag göra allt jag längtat efter i hela mitt liv men inte fått göra. Jag FÅR måla. Jag får glufsa i mig böcker och filmer tills jag storknar. Jag får fiska och stå med ändan i vädret på kolonilotten och jag får låta disken stå utan att någon pedantisk styvmor lyfter upp mig i nackhåren och sliter ut mig i köket. Jag får gå och driva i skogen utan att bli utskälld när jag kommer innanför dörren. 

Jag får lyssna på opera utan att min socialistiske pappa klår upp mig för att "banka snobbfasonerna ur mig." Jag får lyssna på Stephen Hawkings föreläsningar på vetenskapskanalerna utan att bli tuktad för mitt stora andliga högmod.

Jag fååår, jag fåår och jag fåår… men jag orkar inte längre. Jag drömmer på nätterna att jag fiskar flundror eller lyckas med tomater och meloner i ett växthus men kroppen hänger inte längre med.

Hån och ovett har tystnat omkring mig och det händer till och med numera att jag får ett vänligt ord av en annan människa och någon gång en klapp på axeln och ett "du är duktig" vilket verkligen får "den lilla vovven" att vifta på svansen.

"Din karma är betald nu," sa någon och då blev med ens upplevelsen av att "ha det så bra" kuslig och skrämmande. Känslan av att "ha det så bra" och "de här sista åren har varit de lyckligaste i mitt liv," är mycket vanlig hos gamla människor.

"Din karma är betald nu." Men sedan då??? Jag vill inte lämna mina underbara små katter, den goda maten och alla mina glädjeämnen.

"Låt mig behålla smärtan så jag vet att jag lever," skrek huvudpersonen i en SF-film när en utomjording ville hela hans sönderbrända arm.

"Energi är materia i vila… osv" enligt Einstein, resten får mattesnillena fylla i . Men varför gör då naturvetenskapen halt vid bokstaven C i det periodiska systemet?

C, det vill säga Kol är ju också ett grundämne och allt liv här på jorden är ju kolbaserat. Energi är före materia säger de lärde alltifrån Albert Einstein till Stephen Hawkings men vid bokstaven C gör naturvetenskapen en logisk kullerbytta.

Tankar och känslor är skapade av biologiska processer i hjärnan, enligt naturvetarna. Livet börjar alltså vid konceptionen och upphör i och med döden. Men känslor och tankar är ju också energier och energi kan inte förintas bara omgestaltas, enligt den fysikens lagar.

Börjar livet vid konceptionen? Frågan har blivit aktuell nu när Barack Obama ämnar tillåta stamcellsforskning på aborterade foster.

Är inte frågan fel ställd. "När börjar medvetandet?" borde det egentligen heta. Vad eller vem var jag innan farsan slarvade med kondomet för snart sjuttioett år sedan, något han sedan i mitt fall beklagade fram till sin död?

Vem hade jag varit om mamma och pappa aldrig träffats? Hade jag alls funnits till?

"Lev sunt så dör du aldrig," säger hälsocoucherna i massmedia. Och TV-reklam och damtidningar är överfulla av ungdomsbevarande hälsokurer. Men varför hänger då festprissen med till nittioåtta medan hälsofantasten stupar med joggingskorna på?

Det kusligaste sättet att dö på hörde jag talas om i slutet av 90-talet. En ung tjej kring de tjugo dammade fram i 220 knutar längs en motorväg på andra sidan New York, då hon plötsligt körde av vägen och rullade nerför slänten. Trafikolycka! Verkligen inte att undra på med den hastigheten.

Tills någon hittade ingången av en revolverkula bakom hennes ena öra. Hon hade dött av ett perfekt nackskott. Kulan satt kvar och kunde snart spåras till pistolen, var den köpts och av vem och nu blev var det inte längre en trafikkolycka utan mord.

Ägaren till revolvern anhölls och togs in för förhör men han hade dock hur mycket alibi som helst och någon mästerskytt var han då sannerligen inte heller.

Samtidigt som den här tjejen träffats av revolverkulan befann han sig ute på Hudsonbukten (heter den så?) utanför New York och tränade med sin nya fina revolver på uppriggade plåtburkar.

Ofattbart! Tills någon undersökte en av plåtburkarna och hittade ett hack i plåten som matchade den dödande kulan, och nu kopplades dataexperter och GPS-experter in.

Då visade det sig att kulan från revolvern hade ricochetterat, det vill säga studsat, tvärs över hela New York, fått förnyad fart genom att studsa mot reklamskyltar, hustak och så vidare.

Men hur hade kulan kunnat träffa henne med ett nackskott så perfekt så inte ens en professionell "hitman" skulle ha klarat det, allrahelst som ingen av rutorna i bilen hade krossats?

Samtliga bilrutor hade varit uppdragna så när som den bakruta som vette mot New York. Där hade hon haft en liten springa öppen och där hade kulan tagit sig in. Inget mattesnille i världen hade kunnat med hjälp av sina mest avancerade formler kunnat räkna ut hur det hade gått till.

Historien är verklig och jag tycker att den är kusligare än alla så kallade "Splash and splatter-stories" tillsammans.

Var det en slump? Och varför?

Undrar en som älskar att leva