Hej!

Vet inte vart jag ska börja egentligen.. Det är bara så att jag har alltid varit rädd och osäker över det övernaturliga.. Men det vill liksom inte lämna mig ifred.

Senast jag kände av något var när en nära vän till min syster ringde och berättade för Emmili (min syster) att deras katt hade försvunnit. Hon hade varit borta i två veckor då.. Emmili och vännen var ute och cyklade och letade och ropade efter lilla kissen.. Jag lovade att hålla ögonen öppna för jag bor ganska nära dem, bara två gator bort. Nu till det jag skäms för.. Varje gång jag gick hem från mor och far så passerar jag en skola och baksidan på en skolmatsal, varje gång jag kom till lastbryggan kände jag som om någon tittade på mig.. Som om hela jag hade krypkäningar.. Jätte läskigt och jag sprang ofta föbi för att slippa känslan..

Efter jullovet kom kökspersonalen tillbaka.. Lilla kisse hade tillbringat hela jullovet i köket.. Hon var mager, trött och frusen men vid liv! Jag kände mig rädd.. skamsen och jag vet inte. Stackars kisse hade suttit där inne och varit ensam..

Jag blir rädd för mig själv i sådana situatiner..