Carisma. Jag har varit medial sedan från barndomen. Men aldrig har tänkt ens om min "förmåga" skulle fösvinna helt dock har haft perioder när jag inte har upplevt någonting medialt alls. Alltså, i alla fall jag personligen "gör" ingenting alls att bevara min andlighet. Ändå den har följd mig nu lite över 60 år o kommer att vara med mig resten av livet. Men jag hoppas att du får flera åsikter än min för att alla människor är olika. Ha det bra. Kram. Pirkkolino.

Jag har märkt att om man anstränger sig för att bli bättre medialt, då blir man sämre. så har det varit för mig iallafall. Men om jag slappnar av och inte tänker på "att vara duktig och se", så ser jag så mycket mera.

För min del har jag märkt på sistone att jag börjat kunna se mycket mera genom mina drömmar nu. Får fler sann-drömmar och kommer till insikt om mycket under nätterna.

Jag håller med föregående inlägg. Har haft det med mig sedan jag var barn och när jag bestämde mig nyligen för att jag ville utvecklas stod allt still. Likaså när jag var gravid eller haft mycket stress på jobb då har det varit lugnt med andling kontakt. Tror man får en behövlig paus då. Nu när jag kopplar av och inte stressar så är det igång igen så din förmåga försvinner nog aldrig, bara tar sig en vila ibland.

Oj, vad kul och intressant att höra er åsikt. Jag förstår att en förmåga är någonting som man egentligen inte kan bli av med. Men jag tänker mig att det är som med ett instrument. Du måste lära dig att stämma det, hur du använder det och att se till att förhålladerna runt omkring ger de rätta förutsättningarna att spela …

Carisma. Jag håller med dig. För att på det viset får man bästa möjliga resultat av sitt intrument. Så gör de också vilka känner sig viljan att bli "proffsiga" även inom parapsykologin, eller vad man nu vill kalla alla dessa anliga områdena. Man ska följa efter egen inre strävan. När man lyssnar den. Då blir ingenting fel.

Hej!

När jag skulle ha en sittning med en tjej, spände jag mig så mycket att jag inte såg hennes anhöriga direkt. Den som kom fram, klappade mig på axeln och sa att jag skulle slappna och att jag klarar det . Lite kul, och jag började skratta, sen såg jag hur tydligt som helst och fick fram många detaljer. Jag tränar fortfarande och känner mig ganska osäker på om jag klarar det, men jobbar med att inte känna någon prestationsångest. Om man man har upptäckt att man har den här gåvan, försvinner den inte bara sådär.

Jag har också märkt att om jag försöker av mig själv att se, så går det inte så bra. Men om jag söker se och få svar t ex genom Gud, då får jag svar.

Många har sin andliga guider, vilken jag inte riktigt hittat, men jag vet att han/hon finns där, fast utan namn.

Jag har tidigare i livet fått träffa två änglar (som räddade mig ur en traumatisk situation) Dom kanske är mina andliga guider?