Dessa drömmar har jag inte för tillfället, men för c:a 2 månader sedan så kom de väldigt tätt, i ungefär 2 veckors tid. Nästan alla drömmar var likadana, utom den första drömmen. Dock så var en person från min pararellklass med i alla drömmar och den personen är jag endast bekant med. Har endast pratat 1-2 korta samtal med personen någonsin.

Den första drömmen börjar med att jag och personen från min pararellklass(som vi kan kalla X) sitter framför en dator någonstans, det är som inte ett rum utan allt är vitt, det enda som har färg är vi två och datorn. Datorn är dock ljust gråaktig, nästan silver medans både jag och X är mer kraftiga färger.

X sitter och håller på med någonting på datorn och jag sitter bredvid och pratar med X.  Sen reser jag mig upp och säger att jag har lovat att prata med några andra, och han tittar på mig nån sekund innan han nickar. Men ögonen är sorgsna på nåt vis och en mening rinner igenom mitt huvud så hjärtat snörs åt, "nej,gå inte, lämna mig inte".

Jag vill inte gå, men eftersom jag har lovat att hälsa på de andra personerna så gör jag det ändå, och går uppför en trappa. Hjärtat känns som normalt igen när jag gått uppför trappan, men det konstiga då är att jag går på en karta! Jag fortsätter gå på denna karta tills jag kommer till en trapp där jag går ner och hamnar i ett ganska mörkt, dovt rum med inga riktiga färger.

Jag uppfattar hela rummet som färglöst och brunt, även personerna där. I rummet är det 3-4 kvinnor(de stod aldrig tillsammans, alltid några som gick runt) klädda i medeltidskläder och står och kärnar smör.

De är glada att se mig och jag pratar en stund med dem innan jag börjar känna mig orolig och går tillbaka exakt samma väg på kartan, och nerför trappan igen. Men nu är datorn borta så ingenting finns där, allt är vitt. Då kommer helt plötsligt en av mina lärare fram(grön och färgstark), han som "sveps" in dit. Han går fram till mig lite försiktigt, stannar och säger mjuk och försiktigt "jag måste berätta en sak… X är död, han tog självmord". Jag känner genast att det är mitt fel, för jag gick ifrån honom. Hela jag känns brustet och på nåt konstigt vis så är det precis som att hela min kropp skriker ett ljudlöst skrik över en svår förlust, det kommer från hela min kropp, huvud, armar,ben, fötter m.m. Jag vänder upp huvudet så ansiktet är rakt upp i luften och kroppen lite böjd, munnen är öppen. Det kommer inga ord