För det första att lära mig tålamod. Har aldrig haft något tålamod, men råkar alltid ut för situationer där det krävs stort tålamod. Så jag försöker så gott jag kan. Annars är det att försöka göra någon liten insats för livet på denna planet. Inte alltid lätt när det går en emot när man skall försöka.

Och du själv då Tuvstarr?

Att PENDLA……väga fram å tillbaka och gilla läget vad som än händer….å säga ja till Kärleken….även den till mig själv.

Att ta tiden som behövs för att lyssna på barnen. Alla barn som behöver lyssnas på.

Tack för era svar!  Jag uttryckte mig nog "luddigt",   för jag menade mer vad ni tror att ni skall ägna er åt i livet… I sitt arbete fyller man en funktion, och frågan är om man upplever att man har hamnat på rätt plats s a s, att man känner tillfredsställelse med det man gör.

En person kanske är ämnad att underhålla andra människor, en annan känner att hon skall lära ut någonting, en tredje vill förändra en livssyn o s v … Så var det nog tänkt, och då undrar jag om ni känner att ni har "hittat rätt", och isåfall vad, eller om ni fortfarande är sökare..?

Jag är fortfarande en sökare…:-/

#5 Ja Bybo, jag undrar om inte jag också är det - trots att jag har testat det mesta i livet. Fast å andra sidan så kan ju det vävas ihop till nånting bra kanske. Det sista "rätta", som jag upplever det, att jag gjort, var att bli medlem här och ta reda på lite mer om "mig själv". Eureeka, sa det!

#6 *skratt*  Jag står som i ett nytt skede nu på nå vis….Måste börja syssla med det jag är ämnad för :-/ Men vad?? Jag gillar så många saker och är rätt så halvbra på mycket…En alltiallomänniska blääää…. Är väl det som är min Livsuppgift VAL!!!!

Det yrke jag egentligen velat ägna mig åt var veterinär. Och inte vilken som helst heller. Då jag ända sedan barnsben upplevt inom mig vad djuren känt så förstod jag tidigt att upplysning om hur man tillfredsställer olika djurs behov är viktigt. Jag skulle inte bara vara veterinär utan också informatör till djurägarna i mitt distrikt - både beträffande grundläggande behov som rätt kost och motion och hur man lärde sig förstå den psykiska biten, hur man kommunicerade. Av denna dröm blev noll och ingenting av ekonomiska skäl. Dessutom läste jag på 60-talet att det var brist på veterinärer i norra Sverige och stora distrikt med mycket bilåkande. Bestämde mig för att bli norrländska. Inte heller det blev jag.

Dock har jag alltid varit intresserad av medicin men inte direkt velat jobba med människor. Gick en gyllene medelväg och jobbade i många år med medicinsk dokumentation. Ser mig själv som en viktig kugge i hjulet. Inom sjukvården arbetar man ju i ett team, och alla är viktiga för att det skall fungera.

Hoppas dock på ännu en chans i nästa liv. Då skall jag väl ändå kunna få bättre förutsättningar för att nå mitt mål, som jag missade i det här livet. För handen på hjärtat; jag hade behövts bland djuren. Min känsla från början var rätt.

#8 Men lilla gumman, än är det inte för sent! Du gör ju en jätteinsats för djuren idag, och man behöver inte vara veterinär för att hjälpa djur. ( Kram!)

Ja, jag har också känt att djur/natur alltid har legat mig varmt om hjärtat. Någon måste ställa upp för dem som inte kan förmedla vad dom känner själva - gäller både djur och natur. Samtidigt vill jag att vi skall få upp ögonen för vilken resurs naturen är - och då menar jag inte ekonomisk resurs - utan mer som hjälpande resurs. Men för det krävs att vi behandlar den med "ett mjukt handlag". Det skulle jag vilja förmedla och få människor att förstå - att vi är en del av allt detta, ett jättelikt ekosystem där alla varelser har sin speciella uppgift!

#9 Håller med till 100%. Är själv medlem i olika organisationer som jobbar för att rädda djur och natur. På något sätt vill jag dra mitt strå till stacken.

Jag har alltid varit en sökare. Många mediala har sagt mig att jag är en vägledare.

Jag har sysslat med alltmöjligt, och gör fortfarande. Det finns inte många yrken jag inte behärskar. Jag gör allt på mitt sätt, men inom lagens och reglers råmärken. Jag har alltid undrat VARFÖR jag är här och VAD jag har för mening med att vara här. En vägledare, ja kanske, jag har ju rett ut en massa felinriktade personer att börja vandra på den smalare vägen. Så kanske det är dessa personer jag väglett.

En sökare är jag fortfarande, men numera engagerar jag mig inte hundra i sökandet, jag tar varje dag som den kommer, å ska jag få veta något så får jag veta det utan att frenetiskt leta.

Måste säga att jag e jädrans less på alla dessa dunkla svar man får på frågor, alla dessa gissningslekar. Andevärlden uttalar sig sällan i klartext. Och gör dom det så gör dom det inte tillräckligt klart för att just JAG ska förstå. Så som jag sa, jag tar en dag i taget, å det som kommer får komma.

Mycke blev det.  

SEV

Att hjälpa känns som min uppgift.

Min livsuppgift är också att hjälpa, den dagen jag klev in i rummet på kursen och möttes av anders åkesson, så kände jag att det här va nåt speciellt, ändå var det kanske bara ren nyfikenhet på vad detta är för nåt med medialitet och andeväsen.    idag 1.5 år senare så har det hänt mycket i kropp och själ hos mej , den haroni som infunnit sej och den tron på mej själv som människa exesterade inte förut i den grad det gör idag,  har vuxit än mer tack vare vidare utbildning och utvecling hos jens thorsell. och man vet nu idag vad jag kan och vill :)

tack Anders för att jag fann det  och tack Jens för att jag får utvecka det vidare……

Min livsuppgift är nog att stärka människor i min omgivning. Sprida livsglädje och framförallt livslust. Älskar att se människor växa. Jag har erfarenheter av livet som har stärkt mig och det står nog som grund för det jag vill dela med mig…utan att egentligen tänka på det. *låter luddigt*… Jag arbetar med människor med psykiskt ohälsa/sjukdom med svåra/tunga missbruk.

Det här är superintressant. Jag liksom väldigt många här på forumet känner mig lite vilse i pannkakan och är en i gruppen av sökare här på forumet. Vem är jag? Vad gör jag här? Varför är jag så intresserad av det andliga och personlig utveckling? Detta trots att jag inte är intuitiv, medial eller har någon övernaturlig begåvning. Klarar inte ens av att meditera för min hjärna går på högtryck!

Enormt nyfiken inom detta område och jag tror inte det är en slump att jag hittade hit eller att jag t ex råkade få en mejlkompis som jag inte träffat i verkliga livet som är medial! Vi träffades i ett helt annat forum och lyckades luska ut varandras mejladresser - jag fick gåshud då hon i sitt första brev berättade att hon var medial…

Men försöker liksom lista ut vad det är menat att jag ska göra här. Står inför ett vägskäl i yrkeslivet bl a. Men det jag vet att jag mår bra av är att arbeta i trädgården och att på något vis ägna tid åt "det här". Då mår min själ bra.

Sylvia Brown har i en av sina böcker presenterat alla livsteman, man har tydligen ett primärt och ett sekundärt. Om de två var av olika karaktär kunde det bli ganska tufft "här nere i jordelivet". T ex om du primärt är en enstöring och sekundärt är en underhållare. Försök få ihop det!

Fortsätter att följa denna tråd med intresse!//Bigmamman

Jag har nog inte en aning om vad min uppgift är

Enda sedan jag var tio år har jag velat hjälpa människor som har psykiska problem. Det känns som att någon fortfarande ropar på mig. Så nu går jag omvårdnads linjen och ska sedan utbilda mig till psykiatrisjuksköterska, och det känns mer rätt för varje dag som går, för hela tiden är ja närmare mitt mål.

Intressant fråga. Jag tror att jag skall lära mig tålamod, att vårda min familj, att hjälpa. Jag har en gnagande känsla hela tiden av att jag skulle vilja hjälpa till. Hjälpa barn, hjälpa jorden, naturen.. Men jag vet inte var jag skall börja och vad jag skall göra.. Tålamod, tålamod. Jag skall först ägna all tid åt mina barn och sen skall jag följa mitt kall..

#18 du tog orden ifrån mig….hiiiii. precis så känner jag det oxå. Jag har oxå den där gnagande känslan av att vilja hjälpa till men hur var och när och med vad.

Ofta tänker man, att tänk om man hade så mycket pengar att man kanske kunde hjälpa till på det sättet. Det finns så mycket folk på vår jord som är i akut behov av hjälp och då främst barn.Min familj går ju före allt annat, men skulle vilja hälpa till på andra sätt oxå.

Jag tror att min uppgift är att hjälpa barn/ungdomar som är på glid.Det har fallit sig naturligt att det blir så bara.Min krokiga uppväxt med sprit och barnmisshandel är nog orsaken.

Jag har inte hittat en uppgift, jag har hittat flera, men vilka jag ska klassa som livsuppgifter är lite svårare. Men det är i alla fall saker som gläder andra människor, djur och mej. Å då måste det ju vara på rätt väg.

För det första att vara en kanal för djuren. För det andra att sjunga och dela med mig av musik, för det tredje att vara vägvisare genom att själv gå före och visa väg.

Jag vet vilken min livsuppgift är. Och med det så har allting blivit… svårare. Hur motsägelsefullt det än låter. Det finns två saker jag ska göra här. Det ena är att jag ska skriva mina fem böcker och berätta om "min väg". Det andra har med min död att göra. Jag har sedan länge vetat när jag ska dö. Då kommer jag göra det "svåra".

#22 Hur handskas man med vetskapen om NÄR man ska dö? Kan inte vara helt lätt..

ser fram emot att läsa dina böcker!

#23 Jag har inga problem med att veta (om det nu stämmer) när och hur jag ska dö. Det svåra är att genomföra det jag ska innan döden. Att dö är lätt. Att leva är svårt.

#23 Kanske det. Varför är alla, inklusive jag, så rädda för att dö? Eller inte våga leva?

det beror nog på olika saker… man blir sårad och lider sig igenom många svåra saker… när det händer svårhanterliga saker brukar jag bara tänka: Det enda jag kan göra är att fortsätta framåt… något mer kan jag inte begära av mig själv… Det är bara att fortsätta framåt…

Oj vad svårt… jag tror att en del av min livsuppgift handlar om att bryta de destruktiva mönster kvinnorna i min familj levt i i generationer! Sökt sig till relationer med ytterst dominanta män (endast känslomässigt och mentalt) och levt sina liv i livslång självförnekelse på gränsen till självutplåning. Vi är inte ensamma om detta som kvinnor, men medan mina systrar fortsätter i samma mönster utan att reflektera över det så har jag helt enkelt varit nära att gå under i det mönstret (som jag försökt följa jag med såklart!!) och blivit tvungen att bryta. Det har kostat mig i stort sett alla familjerelationer men är en väg som inte det går att vända ifrån. 

Jag har även någon form av uppgift att lyssna, förstå och stötta. Hur det ska se ut är ännu oklart. Så länge jag varit självutplånande miste jag för mycket energi när jag hjälpte andra, så jag måste först läka mig själv och lära mig hantera gåvan så att den blir positiv även för mig.

När man släpper skräcken för döden har man bara livet kvar.

Och det är nog det läskiga och det svåra att leva utan ursäkter, för döden är det enda vi inte kommer undan.

Tänkte på vad Big mama kom in på.)

En bild till er alla goa människor som hjälper djuren

kramar om er

Eija

Hm…Bara en parantes…När jag mådde som sämst, tröstade jag mig med: Om det skulle bli för hemskt kan jag ju dö!

Så är det inte i dagsläget, kan knappt fatta att jag tänkte så….

Min livsuppgift är att lära mig allt jag inte hittills lärt mig.

För det krävs självinsikt, vilket är en egenskap jag faktiskt har i hyffsat stor utsträckning.

Min uppgift är nog att vara de svagas röst…på något sätt. Då jag alltid haft lätt för att prata och stå upp för det jag tycker är rätt så har jag många gånger kunna hjälpa andra som inte vågat.

Jaghar fått skit för det många gånger och fått höra att jag HÖRS!Nu använder jag detta till något konstruktivt då jag arbetar som volontär i Brottsofferjouren.

Tack vare att jag börjat den mediala banan som elev och nu utvecklar detta så har jag fått en sån styrka att jag vågar tro på mig själv, att jag tar hjälp av andevärlden som finns med och stöttar och som öppnat ögonen på mig så jag nu kan se klart…eller i alla fall inte lika suddigt *S*

Självklart är även jag den lilla människan då jag hamnar i kris och är då evigt tacksam för mina underbara vänner som då finns!

Om jag bara det visste, fast ibland kanske det är bra som det är Det är möjligt att om man visste, skulle tycka att det här, är totalt meningslöst. En får väl se om man vet när man starvar av. Men en sak vet jag, har satt många käppar i hjul, och på detta sätt ändrat framtiden.

Jag tror inte att vi har en enda specifik uppgift. Jag tror att våra livsuppgifter kommer under livets gång.

Min livsuppgift är att hjälpa människor genom mitt Mediumskap, det fick jag veta när jag gjorde en regression och mötte högsta rådet på andra sidan…Men de tyckte att jag hade valt ett svårt liv denna gång men de skulle hjälpa mig i mitt hjälpvärv

Att hjälpa, hela och att vara lärare för de som söker…..enligt budskapet i min NDU 1979…….

Att vara en vägvisare för ljuset, och att vara hamnen som man kan landa hos och få inspiration hos, och kunna få hitta sin egen kraft. Våga tro på sig själv. En inspiratör för glädjen och lyckan i livet. Dessutom att jag själv hela tiden utvecklas, och att kunna leva fri och lycklig.

Jag undrar ständigt vad min livsuppgift är……Har arbetat med massa olika saker och har alltid varit en sökare….Men jag har aldrig känt mig "hemma".Har väl alltid haft känslan i livet "vad gör jag här"?

Min livsuppgift är att hjälpa och leda andra människor. Detta har jag gjort sedan barnsben och jag älskar det!

:-)

#30 jag kände likadant ungefär när det var som värst, men jag insåg samtidigt att jag inte kunde ta mig den rätten och lämna efter mig tre barn varav två av dem har en farsa som är ett barn och inte klarar ansvar på någon front! Så det vara bara att forsätta pinas :)

Ja…..vet vi det någonsin?

Jag har ända sedan jag var liten känt att jag vill hjälpa människor på något sätt och har levt mitt liv på det sättet  - både genom yrkesval och i privatlivet och ändå har jag inte hittat rätt.

Jag vill fortfarande hjälpa människor och kanske jag kan göra det genom andevärlden i resten av mitt liv. Det jag också känner starkt är att jag har en livsuppgift i att sprida kunskap om funktionshindrade - de "glömda" funktionshindrade - de som inte själv kan göra sin röst hörd och där man inte SER funktionshindret fysiskt.

 Jag  menar inte att jag är likgiltig inför livet eller så,men jag har hela mitt liv känt ett utanförskap inte riktigt känt att jag kommit rätt…Har arbetat med mycket olika saker sysslar med musik och anses nog som mycket social,men jag känner mig lite som en outsider känner mig inte alls lika mina syskon eller föräldrar även om jag aldrig känt mig särbehandlad på nåt vis…Jag är lite ängslig att gå genom livet och aldrig liksom hitta hem till mitt livs röda tråd… Vad kan det bero på? ställer jag för stora krav på livet?

#7 När jag läste ditt inlägg kom det bara att du ska tycka om dig… Att lära dig älska dig själv och vara nöjd med både insidan och utsidan..

Vet inte om det var relevant, men det dök upp…

Kram Ewa

#43 Tack…Jo, DET är nog relevant i högsta grad…Men jag bättrar mig :-) Kram

Jag vet inte. Övernaturligt har alltid fascinerat och intresserat mig. Hjälpa människor känns rätt men inte i det jobbet jag har. Ibland hamnar man väl inte rätt i livet men man får ändå försöka göra det bästa av det.

Måste ens livsuppgift vara något sådär "fint", som att hjälpa människor eller djur på olika sätt? Är det okej att ha en "egoistisk" eller ganska så simpel livsuppgift?

 Själv vet jag inte alls vad min är. Ioförsig kan jag ju på visst sätt säga att jag vill ge människor goda upplevelser, så på ett sätt är väl det en bra uppgift. :)

jag tror   min  livsuppgift är   att  hjälpa  andra  människor. bla  med  healing…

Varför jag känner som jag gör vet jag inte,men jag har som sagt sysslat men mycket olika saker…och är nog rätt popular på arbetet tex….men känner mig ofta rätt motarbetad av ödet,,,inga jätte stora saker …men tappar alltid fart så fort jag kommer ingång med något…aldrig utvilad…har levt som ensam förälder i många år…men tycker att barnen är min stora glädjei livet….Jag hoppas emellertid att jag hittar min livsuppgift innan jag tar ner skylten….Och det tänker jag inte göra i förtid…*L*

#46. Jag tänker också i dina banor, man måste nog inte ha som livsuppgift att hjälpa andra mäniskor. I och för sej kan man ju hjälpa dem på olika sätt, man behöver inte vara den barmhärtige samariten, det kan vara små saker i vardagen.

Jag har levt i många år och har nyss kommit på vad min livsuppgift är. Jag har släktforskat i många år och har till slut kommit till skott och skrivit en släktbok, den är nu inlämnad för tryckning. Jag har utgått från min morfar och mormor. Har letat upp alla deras ättlingar så jag har uppgifter och foton på dem. Har också gått flera generationer bakåt. Så nu skall alla ättlingar till dem få en bok om sin släkt. 

Detta tycks kanske som en konstig livsuppgift, men jag känner det så. För att förstå sej själv behöver man känna till sin bakgrund.

Jag vet inte riktigt vad min livsuppgift är,om jag har någon.Jag har haft en hel del olika yrken ,men alltid haft med människor att göra. Pga av min sjukdom (fibromyalgi) kan jag inte längre jobba, utan har börjat utveckla min mentala och konstnärliga sida,för att ha något att få utlopp för energin med. Har också släktforskat på min fars sida,just för att få veta mer om vem jag är.Känner att nu börja jag hamna rätt, att få utlopp för min kreativitet genom att måla eller väva och kunna glädja månniskor med mina teckningar eller tavlor känns bra.

Den boken ska jag försöka få tag på. Verkar mycket intressant. Själv så är jag en sökare söker alltid efter något. Men just nu är det att hjälpa andra och att lyssna. Och jag trivs med de. Men jag är en sökare ändå och söker vidare eftersom jag har mer att lära mig i mitt liv. Och att göra upp med sitt förflutna eller rätta till sina misstag innan man går vidare till nästa liv.

Detta kan verka orättvist för vissa. Jag har haft många mål här i livet. Jag har kämpat nått målen och funnit att det var väl ingen ting att sträva efter. Jag ska tala om en sak som jag började på. Tänkte det skulle väl vara kul att kunna sticka något, började på ett par vantar, sen stickade jag en tröja, sedan har jag aldrig rört stickorna. Tänkte det är nog svårt att snickra en nyckel harpa, gorde en sån, men alla dessa små, samt stora mål jag uppnått har ej gett mig på något sätt, mer än tillfällig tillfredställelse. Så man hammnar på ruta ett vad man än uppnår.

Tror allas livsuppgift  för alla som lever här på jorden , är att leva här på jorden och bara vara den bästa sig själv man bara kan - ur alla aspekter! Sen om man gör det som rörmokare eller medium eller läkare är ovesäntligt!

Att leva i nuet och att leva fullt ut - att vara - att finnas- att uppleva! - att tjäna! Det är resan som räknas och i den är man sin egen huvudperson på både gott och ont!

Alltså allas livsuppgit är lika viktiga oavsett vad!

Vänligen Jane

När jag var 5-6 års åldern, då visste jag vad min uppgift var just då var det självklart och jag berättade öppet om det, men ingen av mina nära tog det på allvar utan skrattade och tyckte det var gulligt. Jag sa att jag är här för att medla, och att "gud" vill att jag ska göra det med kärlek. Det var glasklart då, men idag så har man blivit "förorenad" av allt, så inget är glasklart mer. Men jag putsar och rensar för att hitta dit igen.

Vart jag än har rest så har jag hjälpt både folk och djur men inte  för att jag tror det är min livsuppgift utan jag tror det är en självklarhet. Vad min uppgift är vet jag ännu inte och det är kanske lika bra det.

#55 Som du beskriver det är det bara som du är, men vi får väl reda på det nån gång. et skulle inte vara roligt om man fick lov att göra samma tavlor en gång till. Det är en av anledningarna att jag tycker det är skönt att blivit lite till åren.

tror också vi alla föds för att fylla en funktion, Sen går nog mycket fel på vägen å kvar blir endast ett fåtal personer som når målet med varför dem föddes. Det är min filosofiska tanke.

Egoisten i mig säger att jag här för att leva livet, må bra och ta till mig av den kunskap som erbjuds.

Sen har jag delen av mig som jag fortfarande inte vet vad jag ska kalla den. Men den delen säger att jag är här för att lyssna, lära ut och visa. Vette sjutton vad det ska innebära. men de e så det visas.

Min livsuppgift är att lära mig vad smärta är och att hjälpa människor som är sjukas och behöver tröst, hjälp att förstå varför de prövas eller ge bekräftelse på andliga upplevelser.

När jag är med dem så ser/känner jag vad som de behöver hjälp. Tyvärr (för mig) betyder det ofta att jag hamnar på sjukhus för att lösa uppgiften.

#0

Jag tror att detta sökande beror på att vi gjort samma saker så många gånger och blivit expert på massor med olika saker under våra resor. Inte konstigt att vi kan tröttna omgående på någonting som verkar väldigt roligt. Vi har kanske ägnat oss åt detta intill perfektion i en tidigare version av vad vi kallar för reinkarnation.

Jag tror att det fungerar på ett lite annorlunda vis.

Om man är väldigt fast i detta fysiska tillstånd så finns det även ett fysiskt behov av att förklara det som sker bortanför det fysiskt förklaringsbara. Vi skapar därför fysiska tankemodeller om hur detta expanderade tillstånd skulle kunna se ut och sedan så gör vi denna tankemodell till vår verklighet.

Många sväljer modellen med hull och hår eftersom många lever i modellen.

Jag tror att vi nu har blivit mogna för att ta detta till nästa nivå och sluta upp med att skapa dessa illusioner och våga ta klivet bortanför illusionen och se den expanderade verkligheten.

Det är detta som jag uppfattar som det kvantfysiska tillståndet, ett tillstånd bortanför behovet av att uppleva någonting med ingredienserna tid och rum. Vi har använt denna källa som hela tiden flödar till oss och omskapat den för att passa in i vår 3D upplevelse.

Vi är även denna delen, vi är även kvantfysiska varelser som existerar bortom tankemodellen med tid och rum i sin verklighetsuppfattning.

Detta är den expanderade verklighet som vi letat och letat efter. Den existerar inte utanför oss som en fysisk plats. Vi har letat utanför oss just av den anledningen. Att vi letat efter en materiell expansion av den vi är. Vi har inte funnit någonting efterson det inte finns någonting materiellt att finna.

Av precis denna anledningen så har vi inte letat inåt. Hur skulle det vara möjligt att hitta en materiell sanning som är större än oss själva inåt där allting blir mindre och mindre ju längre in man letar? Detta är logiskt, leta inte efter någonting större i någonting som är mindre. Smart slutsats, fel söksätt.

Det var detta vi hade tillgång till tidigare. Vi börjar nu att expandera i vår utveckling i en svindlande hastighet och det vore dumt att inte utnyttja detta tillfälle för att verkligen börja expandera våra liv på ett mycket mer kreativt och multidimensionellt vis.

Varför tror ni att det börjar födas så mycket bokstavs kombinations barn? Tror ni inte att vår inre expanderade sanning redan vet så mycket mer än vi själva är kapabla att se på ytan?

Det jag har lagt märke till när jag kommunicerar med dessa fantastiska människor är att de är uttråkade av vårt linjära sätt att tänka. Dessa underbara människor har expanderat bortom ett seriellt sätt att tänka. De är parallella i sin skapelse. De har multitasking förmågor som ligger långt bortom det sätt vi använder när vi i våra "normala" dagliga liv gör en sak i taget. Ja det är sant, kvinnor gör mer än en sak, det är inte så konstigt eftersom kvinnor har förmågan att använda sin högra hjärnhalva lite mer än de flesta männen gör. Men egentligen, vad gör det? Är det inte fantastiskt att vi äntligen kan börja lära oss ännu mer om den vi verkligen skulle kunna vara. En mycket mer expanderad verklighet av oss själva om vi vågar släppa in oss själva i detta livet.

Om nu allting kommer från samma källa, skulle då denna skapare av detta inte ha tänkt på detta när skaparen skapar sin perfekta avbild av sig själv. Tror ni att denna skapare skulle läna någonting till slumpen, knappast. Denna skapare kan således inte vara av ett materiellt ursprung utan måste komma från en annan form av existens.

Det finns redan en dörr inom oss alla som vi skulle kunna öppna upp om vi bara var modiga nog att göra så. Det är ett beslut som kommer att få stora inverkningar på ditt liv så det är klokt att tänka efter både en och två gånger innan du tar detta beslut. När du väl har öppnat dörren så kan du aldrig mer förneka denna större del av sig själv. Då har du sett den. Du kan välja att stänga dörren igen men när du väl tänt lyset i ett rum så kan du aldrig mer göra det rummet mörkt igen, inte ens fast du stänger dörren.

När jag talade med ett bokstavsbarn som var sju år och som ännu inte hade öppnat upp sin mun och yppat ett ord under hela sitt liv så sa barnet här till mig. Jag fick svaret telepatiskt eftersom jag skickade frågan på det sättet. Svaret var häpnadsväckande "Jag talar kärlekens språk".

Jag talade även med ett annat barn med min telepatiska förmåga. Detta barnet hade en mängd olika personer som tog hand om barnet och lekte med det och gjorde andra roliga saker. Barnet sa såhär till mig. "Det är jättekul att äta glass och göra roliga saker hela tiden. Men inte sju dagar i veckan. Då blir det tråkigt. Även jag behöver tid för mig själv där jag får göra ingenting. Ge mig åtminstone 2 dagar i veckan där jag får vara i fred och bara leka för mig själv."

Detta är gripande ord som kommer från ett barns hjärta, en äkta osensurerad sanning. Det får en verkligen att tänka till.

Det är på denna nivån som våra bokstavsbarn befinner sig. Varför kommunicera med singulära människor som inte ens har förmågan att skapa fred med varandra och än mindre skapa fred på jorden? Rätt tankeställande fråga, eller hur?

Rädslan är motsatsen till kärleken.

När man är singulär i sitt sätt att tänka så klarar man bara av att se saker från ett perspektiv. Vi har blivit uppfostrade att ta hand om vår eget hus. Perspektivet vi då väljer att se på världen genom blir då ofta ur vårt eget bästa perspektiv. Det finns förstås undantag, moder Teresa för att nämna en.

Häng nu inte upp dig på denna enkla förklaring av singulära personer, vi har även alla drag av parallella egenskaper med de singulära har varit väldigt dominerande under en väldigt lång tid.

Bokstavsbarn, indigobarn, kalla dom vad du vill. Det är ord som är satta av singulära personer på barn som tänker parallellt. Det är samma sak. Det finns ingen skillnad på dom och oss. Deras "problem" är att de kräver lärare som klarar av att lära ut på deras nivå. Dessa barn är i behov av parallella lärare. Det finna massor av vuxna "parallella" personer i vårt samhälle. En blev precis president i USA. Dom har gömt sig för sig själva under stora delar av sitt liv eftersom dom inte passat in i vårt singulära samhälle. Det är dags nu att se dessa vuxna som "normala" människor. Det finns inga fel eller rätt sorts människor. Vi är alla från samma källa. Alla är perfekta avbilder av denna källa. Tro ingenting mindre är det om dig själv.

Jag är ett av dessa barnen som blivit vuxen. Jag vet vad det är jag talar om från mitt perspektiv på att observera verkligheten.

Detta är hur jag uppfattar att det fungerar idag, imorgon har jag säkert expanderat än mer i mitt sätt att uppfatta "verkligheten".

#59 jag förstod inte allt det du skrev…men det jag förstod tackar jag för. Jag kände mej mycket speciell

Min livsuppgift i världen tror jag är: att vara jag….. Och sorg… att hjälpa andra i sorg…. Det har jag upptäckt att jag har en naturlig förmåga i.

Har sedan jag vart liten velat bli barnmorska… men livet blev inte riktigt så. Jag jobbar däremot i vården… inte heller där jag tänkt från början, trauma, utan i äldreomsorgen. Där möter jag sorg ofta och har märkt att jag är bra på att vara "ledstjärna" igenom den…. Jag har "alltid" haft med läkekonsten att göra och jag tror att det har vart så även i mina tidigare liv, om jag haft några, jag känner mej ibland som en mycket gammal själ och information om läkekonsten jag inte kan ploppar bara upp och jag vet.

Någon skrev tidigare om rädslan för sin egen död. Jag var hysteriskt rädd för att dö tills mitt änglabarn kom. Jag är inte rädd längre Jag är redo den dag det bär hän……

SCHAS Jante! är jag "tvugnen " att börja,,det känns nästan pretantiöst,att det skulle vara så..storslaget som livsuppggift,när det "bara" är vad jag o andra gör av glädje..(?)

Vad jag mår bra o glad av är att sprida glädje,stärka,inspirera mäniskor (liknande ¤14 kickil)(?)

Jag tycker oxå om att starta igång mäniskor,försöker att få dem *Våga* (ta steget) eller få dem att tänka i andra banor eller bara,att fundera.

jag vill inte dra/tvinga andra åt något håll,mer väcka intresset..det har jag lärt mig är mer effektivt :- ),men att då/om kunna "curla" lite lagom (jmfr,det går att leda en åsna till hötappen,men inte tvinga den att äta..samma med tvåbenta,"lurigare" att  stanna till,stäcka på halsen o titta,Åhh,en "hötapp"…………. :- )

det behöver inte vara så krångligt,jag är ju vegetarian så stället för att "peka finger" mot djurätare,har jag bjudit in dem på en "grön matlagningskurs",eg. bara att vi lagar mat tillsammans,+ att de ser o lär(muskelminnet) att veg. inte är SÅ svårt o konstigt :- ) jag har vissrligen jobbat  _lite_ i kök på långresor,men är _ingen kock_,sånt löser sig *skratt* (har även bla. haft bak o oljemånings"kurser")

jag är ganska..opptimistsik också,en del har svårt för att jag vill rubba deras cirklar(falska trygghet(?)) ,ens försiktigt,SITT NED i  BÅTEN har jag fått i skallen :- / så jag lär mig hur,jag ska göra nästa gång :- )

OCH,att alla är inte redo för det steget,än..Väntan är!

det andliga/spirituella är jag personligen väldigt nyfiken på,men arbetar inte själv utåtriktat med det, jag är dock med i en "lokal" förening som arrangerar (kurser) o Föredrag,för att sprida..

nu får jag hoppas att det är detta som är min livsuppgift,eller åtminstonde en del av den,annars får jag sätta mig på skolbänken igen,fast ,det kan ju vara kul *ler*

penke

Jag har fått upp att min livs uppgift skulle vara mikro biologi, Jag förstår inte varför, vet knappt vad det är, men är övertygad om att det kommer till mig när det är dags. Har försökt läsa mig lite till vad det skulle kunna vara i dag. Om en det låter stort och jobbigt att lära känns det endå inte som om det vore omöjligt. Om det nu stämmer det jag har fått upp. Det får som sagt tiden utvisa…

Alma

>Jag vet inte vad det är än, men jag har en misstanke om att det är att lära mig hantera svårigheter. Det är hela tiden så att så snart det börjar gå bra händer något som slår sönder det hela. Några exempel:

Har lätt för mig i plugget, kanske för lätt: fuckar upp med rockmusik och dess följder, men har ändå lyckats plöja mig igenom en del högskola på senare år, så det kanske har löst sig, men sen har det ändå fortsatt…

Det går bra på jobbet: omorganisaton och det blir skit, jag väljer avgångsvederlag och hamnar i ekonomisk kris

Det börjar gå ritkgit bra musikaliskt: får lunginflammation och tappar rösten och bara får inte sjunga för att inte sabba den helt

Går jättebra med hästen jag tävlar: han får spatt (en ledsjukdom) och måste avlivas

Nästa häst börjar också gå mycket bra: hans aorta brister och han dör i min famn på några minuter

Får vad jag tror är ett superjobb i mycket hård konkurrens, inkluderar betald internutbildning: det slås i spillror när jag är nästan klar med utbildningen

Träffar en jätterar kille som gör massor för mig: jag fuckar upp med en massa tvivel och gör slut

Och så här har det hållit på… Nu tror ju en person som jag fått hjälp av att jag kanske fått något på mig som ställer till det, så jag har lovat mig själv att ta healing under 2009 så att det kanske går att vända. När detta är klart kanske den riktiga livsuppgiften kommer fram.

Vet ju att jag är en sån där dum en som måste vara ärlig mot mina egna känslor, jag kan inte sälja mig billigt för att vara till lags eller för mitt eget bästa. De som accepterat detta och sagt till mig att jag är en sån som växer med tiden i deras ögon har flera av dem ryckts bort från mig, framför allt i arbetslivet. Men jag hoppas alltså nu att jag kanske har förstått att jag inte kan lösa det själv genom att vara arg, så hoppas lyckan vänder!

Jag tror min livsuppgift är att hjälpa och det med ett öppet sinne. Därav har jag fått uppleva både livets mörka och fantastiskt ljusa sidor. Att hjälpa människor finna ro i själen och glädje i livet är ju oerhört givande.

Livsuppgift är något man känner av när man blickar inåt och reflekterar över det liv man levt. Även kan medium säga vilken uppgift man har under en viss period då man inte har en och samma livsuppgift under hela livet. Det beror i högsta grad på hur man utvecklar sig och lär sig av sina uppgifter och göromål här i livet. 

hur man reflekterar över sitt liv är upp till var och en här i livets skola, vare sig man tar sig tid att meditera eller skriv biografi eller memoarer. Dagböcker brukar vara ett gott exempel på att läsa igenom och se sig själv växa varje år.

Men oftast brukar kännetecken visa sig beroende på hur man vill leva sitt liv egentligen. I detta tidevarv så är rastlösheten hos många människor på antågande och förändring som sker kontinuerligt. Själv har jag lärt mig mycket nog att reflektera över mina beslut innan jag gör dom, då det för en massa konsekvenser, precis som ringar på vattnet.

Sen när man reflekterar över sitt liv och dom beslut man tagit så brukar det uppstå en självkännedom. Just då börjar man inse det livsprojekt man har att göra med. Antingen att man börjar utveckla sig på det sätt man önskar att leva och/eller förändra sitt liv.

Självfallet så berör just det här många människor i omgivningen men man måste se till sig själv. Det är ju självklart att reflektion, förändring och livsuppgift påverkar omgivningen.

Det finns oftast många talesätt om livsuppgifter, som t ex att man kanske ska leva i ett förhållande som inte är bra alls men påverkar ens egna utveckling för nästa förhållande.

Jag bör nog inte tala ur jag perspektiv men detta är ett undantag i detta fallet. Då jag levt under ett 10årigt långt förhållande där jag lärde mig tålamod och stå ut med mycket som var fel för mig, men under den tid som varit har jag insett mycket hur jag vill leva och utveckla mig själv. Nu har jag givetvis gått vidare och tagit med mig dom bra egenskaperna och erfarenheterna som jag fått med mig ur detta. Och på köpet har jag lärt mig att hantera kommunikation och konflikthantering. Vilket var en del av min livsuppgift. Syftet är alltid gott.

Det är lite tragiskt att människor ska lägga så mycket energi på att hitta sin utveckling i det förhållningssätt dom lever i, när dom egentligen borde titta på sig själva och lära av sina egna liv. Det är lite av den värld vi lever i som påverkar våra konsekvenser som utgör vad vi måste lära oss. Oavsett om man tar den krokiga omvägen eller genvägen genom livet.

Jag kommer inte nämna här om vad min framtid säger om mina livsval, då det bygger på en viss osäkerhet. Men känner ändå vad dom kommer betyda för mig och lära mig.

Jag hoppas innerligt att jag lett fram till några visbara ord till er alla, som leder er till en bra utveckling av edra liv och själsliga vägar.

/Keiran

Om jag "lånar" mina fyra vuxna barns "bedömning" av min livsuppgift. Då säger jag sanningen. "Morsan läste psykologi att kunna "lura" oss, att det är hon som uppfostrade oss. När i själva verket, gjorde hon ingenting. Det var vi själva som togs ansvaret av vad vi gjorde o lärde oss bli självständiga o trygga med oss själva." "Sedan har morssan en "sidoyrke". "Hon är "andarnas-spion". Jag själv har inte mkt att tillägga. Bara den att jag har levt oerhört händeserikt o intressanta liv. Jag har åkt i berg o dalbana som har givit mig möjligheten uppleva allting från berusande kärlek till djupaste förtvivlan. Jag har gjort mkt inom vårdyrken, inom familjen o "andliga branschen", men ändå alltid ställt mig själv på första rummet. Jag offrar inte mitt liv, att andra skulle må bra. Det betyder att jag använder min egen positivenergi själv o sållar bort energitjuvar av mitt liv. Mitt livsmotto är. "Om jag inte mår bra själv. Då gör det inte min omgivning heller." Kramar till alla.

Jag läste en bra bok som heter Finn din livsuppgift-- Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma. Den rödklädda munken var en känd framfrångsrik och mycket förmögen amerikans advokat som kraschade hela sitt liv över en natt och började tack vare denna kris omvärdera sitt liv och finna andliga värderingar som han nu "coachar" andra om på heltid, dvs vägleder eller ger verktygen till hur man finner sin livsuppgift.

Livsuppgiften som ligger hos alla människor är att finna sig själv i den stora helheten att vi är en del av den. Den som vi var från första början. Vår ursprungliga själ i helheten. Genom att ta bort blockeringar som vi själva skapat i alla våra liv finner vi oss själva. Ju mer blockeringar vi tar bort desto mindre illusioner och värderingar skalar vi bort desto mer kan vi hjälpa både oss själva och andra.