Det är hemskt hur det är idag för barn och ungdomar och jag önskar att vi alla kunde göra så mycket mer för dom. Barn och ungdomar behöver vuxna som visar att dom bryr sig och då handlar det inte bara om föräldrarna.

Med risk för att få många på mig nu så tror jag att detta med att våra barn mår dåligt hör ihop med att vi inte har tid med dem.

Jag har tom hört mammor på BB som frågat "hur länge måste jag vara hemma med honom/henne innan jag får börja jobba igen"!

VA??? "Måste vara hemma"!!!

Varför skaffar man sig barn om man inte har tid, ekonomi  eller lust att vara tillsammans med dem?

Jag vet… många säger att båda måste jobba - annars går ekonomin inte ihop. Men måste man ha värsta och dyraste prylarna och kläderna hela livet?

Jag tror att barnen hellre tar föräldrar som engagerar sig i dom än en massa prylar. Klart dom säger att alla andra har, så jag måste också ha, men det säger alla, oavsett. det gjorde jag också när jag var liten även om det bara var en kompis som hade det jag ville ha. Man måste ju testa!

Vi måste kämpa för att flera föräldrar vill och kan vara hemma tillsammans med barnen i större utsträckning så inte så många barn behöver stoppa i sig tabletter.

Jag har många barn och var hemma med dem tills yngsta var 7 år. Det var knapert och kämpigt många gånger men man får, som det heter, mätta munnen efter matsäcken!

#2 Visst är det så, karriär är viktigare än barnen många gånger. Nu är det ju så att ekonomin är viktig för att kunna försörja familjen men när en familj köper hus, nya bilar och annat med en massa lån så blir det jobb och ekonomi som blir det viktiga och barnen får prylar som kompensation trots att det är föräldrarnas tid och närhet som är det barnen som mest behöver. Tyvärr har jag sett hur det blev som en innegrej, mode att jobba mycket och man tävlade med grannen osv, det är ett mönster i samhället idag som bör brytas innan fler barn och ungdomar tar livet av sig.

Nu kan inte alla vara hemma med sina barn i flera år men jag tror att många önskar att dom kunde det.

Jag tycker att det i många fall verkar "vara fult" att "bara" vara hemma med barnen!

Vilken snedvriden uppfattning!

 Om dom åtminstine gjorde ett försök.

Det är mycket pengar som sparas in genom att en är hemma. Det finns mer tid för att laga sin mat, baka bröd, man spar dagisavgifter, bensin, bussbiljetter osv.

Bara fördelar.

Men jag håller med om att det ibland inte går att vara hemma. Ensamstående kan det vara mer problem för.

Det jag har reagerat på i mitt jobb (på förskola) är att när vi har inskolning av nya barn och deras föräldrar så har många föräldrar uttryckt: vad det här blir bra för barnet för hemma så är barnet bara uttråkat !!?? Hur kan dessa små bli uttråkad av att vara hemma med sina föräldrar?

Då har åldern på dessa barn varierat mellan 1 år och 1 1/2 år!

Vart har barnsynen tagit vägen? Vad kommer det att bli av våra barn när föräldrarna har den inställningen? Nu har det gått ett par år sen första kullen av dessa familjer började på förskolan och många av familjerna har det jobbigt ,vågar inte ta en konflikt med barnen ,tar typ 1 1/2-2 tim att gå hem från förskolan……

Jaa, herre gud…..  Så går det några år, barnet börjar i skolan och äntligen får dom (föräldrarna) någon/några att skylla allt på. Skolan och lärarna. Ojoj….. Har dom inte fattat att till syvene och sist så är det dom, föräldrarna, som har det övergripande ansvaret för barnen.

Är man inte vuxen och mogen för det ansvaret så tycker inte jag att man ska skaffa sig några barn!

Urs o fy - ja läkare och läkarvetenskap ger jag inte så mycket för inom detta område - tror de flesta männskor idag har blivit erbjudna antidepp mediciner - när de går till vårdecentralerna, tyvärr! inte bara barn!

Om det är 17 miljoner barn så kan ni ju tänka er hur många vuxna som går på dessa medeciner med - halleulia säger nog läkemedelsföretagen som är dem som blir rika på andras Ohälsa!

Vänligen Jane

var försiktiga med att dra alla över en kam hörrni…

jag tror att de allra flesta föräldrar vill sina barn det bästa de kan ge dem. och idag finns en sådan tilltro till naturvetenskapen, det går inte att sätta sig upp mot dem om man inte har en stark övertygelse. Jag är övertygad om att de stackars föräldrar som medicinerar sina små barn med t.ex. med antidepressiva och amfetamin tror att de gör det bästa de kan för sina barn. Om läkaren säger att detta är det bästa så är det säkert det, det måste det vara för vi vet inte vad vi ska göra.

Ett litet barn med många funderingar som det inte får svar på kan ju upplevas som depressivt. jag tror snarare att det i så fall beror på brist på upplysning hos föräldrarna. Många har ju helt tappat det andliga perspektivet, hos barn finns det - tills det förstörs.

#8 Ibland känns det som om det vore en alldeles för lätt väg att ta när dom ger barnen mediciner. Jag håller med, vi ska inte dra alla över samma kam, men det blir lätt så när känslorna kommer i svallning och jag har hört så många dumma anledningar till varför saker är som det är i vissa familjer.

Jag minns med fasa två yngre kvinnor som stod och samtalade i kön på ett varuhus. Den ena berättade att hon gav sin ettåring, sömntabletter när hom (mamman) skulle ut på krogen. Hon hade inte råd med barnvakt så hon tyckte det var ett bra sätt hon kommit på….. Jag vill bara gråta när jag hör sånt…

Ja läkare skriver alltför lätt ut antidepressiva tycker jag. Jag äter själv antideppressiva i låg dos sedan många år tillbaka och jag är arg på dom som fick mig att börja med det.

Jag gick många år utan i början, men den kurator jag gick hos frågade varför gång: -ska du inte prova lite medicin då?

Jag svarade nej många år, men inte förrän jag fick riktigt hemsk panikångest så tackade jag ja. Dom verkade nöjda på nåt sätt .. och jag med eftersom jag inte ville ha panikångest.

MEN, det är ingen som talat om för mig att jag bör sluta med dom! Jag har på egen hand försökt sluta och minska dosen sakta, men då får jag en hemsk hjärtklappning så jag vågar inte sluta. Jag har kommit över panikångesten, men det känns tråkigt att ingen vill hjälpa mig och stötta mig i att sluta ta dom också.

Jag såg detta programmet med….. och det är fruktansvärt! Men….. För de barn som faktiskt behöver dem… för det finns sådana barn. är det en livboj när man håller på att sjunka…..

Jag håller med… dagens föräldrar har nog inte kopplat riktigt att det är deras ansvar att ta hand om de små…..

#9 din upplevelse är ju hemsk men tyvärr en alltför vanlig sak….

OM man får reda på att något sådant sker… så har man anmälningsplikt….. Barnet far illa….

Tillbaka till piller….. min son har ätit antidepp…. utan dem hade han nog inte levt idag…. Han hamnade i en så svår och djup depression när han var mellan 7-9 år att vi såg bara botten….vågade inte sova…tänk om han aldrig vaknade? vågade inte andas…tänk om han blev smittad med nåt? Vågade inte leva…tänk om han gjorde någon illa? osv…. han var hysterisk…. mådde så dåligt så det finns inte… När jag som förälder inte räcker till går jag faktiskt till doktorn… och i vårt fall var det minnsan inte lätt att få dessa piller utskriva… De plockade upp honom från botten…gjorde honom stabil… och sen bad vi om att få trappa ut dem..då de sjussade på manier (under tiden fick han diagnos bipolär sjukdom)…….

Det är faktiskt förälderns skyldighet att ta reda på vad vi stoppar i våra barn…. även om doktorn skriver ut kan vi inte lita på att det är det absolut bästa för dem. Inte i dagens samhälle där vi har staffett läkare osv… de har ju knappt tid att läsa i journalen…. kan vi då lita på att de uppmärksammas hur länge någon går på piller "som inte behövs"?

Sen ska man aldrig acceptera depp piller utan kombination med samtalsterapi…. de funkar inte då på det optimala sättet…. Man skall arbeta ut en plan i samråd med sin doktor hur man skall gå till väga….

#10 kontakta din utskrivande doktor!!!! man skall ALDRIG laborera med dessa medeciner själv! det kan få riktigt förödande effekter…. Känner du att du inte blir hörd, kontakta din husläkare eller annan doktor du känner tilltro till…. Du kanske till och med behöver öka samtalsterapin under utsättning…eller byta ut dem mot ett mildare preparat under en period då du får ångest attacker…

Sänder all min kärlek till de som behöver det vuxna som barn

Jag hamnade i vad man då kallae tonårsdepression kring 13-14 års ålder. Det var medicinering med antidepressiva och samtalsterapi som gällde. Jag sa inget om det då jag i den åldern bara hängde med på noterna och tänkte att ok då är det såhär det ska vara.

Glömmer aldrig ett möte på BUP, min psykolog sa att  jag var mobbad av killarna på skolan för att jag intr sminkade mig och brydde mig om mitt utseende så som man borde göra…nähäpp tack för den. Jag kände ju mig annorlunda och behövde nog bara någon att prata med som kunde förstå allt jag upplevde och inte någon överbeläst akademiker med noll livserfarenhet. Ja förlåt jag dömmer henne lite där…

Minns inte hur länge jag fick medicinera. Det jag fått lära mig i livet är att förtränga och glömma att man mått dåligt varpå jag inte riktigt minns stora delar av livet. Speciellt tonåren då…

Råkade sen illa ut vid 18 års ålder och samma då, medicinering direkt igen och lite samtalsterapi som gav noll.

Nu är det absolut inte så i alla fall men för mig hade det räckt att möta någon som kunde förstå eller åtminstonde ha viljan att försöka förstå och som kunde ta sig tid att prata med mig. Nu har jag en ärftlig benägenhet att få för låg serotoninhalt i kroppen och vet om det. Men jag har varit läkemedelsfri nu i 11 år (är 30 nu) och har lyckats ta mig igenom de senare årens utmaningar utan att börja. Jag har försökt finna alternativ som avkoppling, musik, att prata med er här tex, skriva, promenera, samtala med vänner och familj osv.

Vi måste ta hand om våra små och stora. Vi måste vara lyhörda och uppmärksamma. Jag tror att läkemedel i vissa fall är nödvändigt för att människor/ungdomar ska orka överleva men jag tror inte det behövs i alla fall där det ges. Alla är individuella och ska behandlas därefter, men i dagens sjukvård finnes inte tid så det är lättare att bara skriva ut ett recept än att ta tag i problemet.

Den stora frågan är väl varför barn OCH vuxna mår så dåligt. För det här är ju ett större och ständigt växande problem. Att skylla det på att vi jobbar för mycket tror jag är en alldeles för lätt lösning, visserligen tror jag att det kan vara en liten del av problemen men absolut inte det största och viktigaste.

Samhället har förändrats och våra barns mående är ett direkt resultat av vårt eget mående som föräldrar och vuxna. Hur vi mår och hur vi behandlar oss själva går igen i våra små spegebilder därhemma, tror jag. Vi är dåliga på att ta hand om oss och rusar mest runt och försöker hinna med allt som ska göra oss lyckliga, aktiviteter av olika slag och då blir barnen sådana med, samtidigt som vi matas med bilden av hur perfekta vi kan och bör vara. Istället känner vi oss misslyckade eftersom vi inte blir lyckliga av allt vi gör och åstadkommer och de pengar vi tjänar och de prylar och kläder vi köper så blir vi deppiga och får skuld och skamkänslor…

Så jag tror att det här är ett mångbottnat problem som beor på en hel rad olika faktorer och att vi blir hemmafruar igen tror jag inte alls löser detta.

Vill även påpeka att barn får emellanåt depressioner pga kemiska problem, det är helt oberoende föräldrarnas mående eller omsorg. Ingen skuld alltså!!

#13 Jag tror som du att det är en balans det handlar om samt att se att det är ett komplext problem där det inte bara finns en lösning som går att applicera på alla.

Sänder ut så mycket kärlek jag kan idag till alla er här

#12 Mads fruktansvärt att du inte fick den hjälp du behövde… och väldigt oproffsigt av bup doktorn/psykologen

Men jag är glad att du har klarat dej bra ändå… tack för att du vill dela med dej

Och jag håller med dej… alla är vi olika och unika och så borde oxå behandlingarna vara anpassade- unika

*kram*

Om den här trenden fortsätter så blir det ett politiskt problem som måste lagstiftas. Då antar jag att färäldrautbildning blir obligatoriskt. Vilket vore bra för då vet man (?) att föräldrarna har kompetensen att ge barnen allt de behöver för att vara friska, glada och lärande. Kanske vi då slipper antidepressiva mediciner både för barn och föräldrar.

Jag har en känsla i min kropp om att det här kommer att vända. Att det inte kommer att bli så viktigt med prylar och status i första hand. Utan att vi kommer att se till barnens bästa i första hand. Prylar blir ingen att må bättre av än om bara för ett par dagar. Eller precis då någon köpt nått. Men ett barns uppväxt, det är nått helt fantastiskt att få vara med om och tiden går så fort.

Jag har varit hemma mycket då mina barn var små. Den störste pojken var jag hemma med 1½ år och den yngre 1 år. Sedan jobbade jag halvtid länge. Sedan då de blev större gick jag upp på 75 %. Tills de blev ännu större och fick lov att gå upp på heltid. Jag har aldrig ångrat att jag varit hemma mycket med barnen. Vi har bakat och lekt och grejat med allt möjligt. Nu är de vuxna och min yngste son skall själv bli pappa i sommar. Så nu väntar jag längtansfullt till mitt fösta barnbarn..

Men det är ju hemskt att så många barn och ungdomar idag behöver gå på antidreprissiva medel. Det måste bli en ändring.

Barn och ungdomar och vuxna behandlas med antidepressiva mediciner istället för att ta reda på orsaken till varför människor mår dåligt………..jag blir så upprörd.Varför , jo allt går ju ut på ekonomiskt intresse, läkemedlsfirmorna tjänar stora pengar på att människor stoppar i sig mediciner för att må ännu sämre…..Det kanske kan vara bra en mycket kort tid men i regel skuts ju bara det som orsakar symtomen längre fram…………Ingen mår ju bra av att stoppa i sig en massa piller. Nej den lilla människan glöms bort i dagens samhälle, samtal och åter samtal tror jag är bra för alla som mår psykiskt dåligt.Medmänsklighet och kärlek likaså.Jag är så trött på att allt går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt,folk rusar fram som galningar för att få alla dessa onödiga prylar!

Min mamma brukade alltid säga, barn är medicin och jag håller med vi har så mycket att lära oss av barnen, de har livsglädjen inom sig vi måste tänka på våra barns framtid.Det var härligt att skriva av sig!

Kram till alla som mår dåligt och även till er som mår bra!

Allt  handlar nog om en förändring….att se på livet genom andra  ögon, att våga vara annorlunda….

Idag är habegäret/maktbehovet så stort att det sunda förnuftet inte har en chans att göra sig hört, konsumtionssamhället kör över själens behov.

Tillsatser av olika slag förgiftar mat och dryck vilket försvagar kroppens kemi och den blir sjuk även psykiskt sjuk.

Stress efter ett bättre liv gör att livet försämras.

Uppfinningar som ska spara in tid och ibland spara fysisk anstränging gör att arbetstillfällen försvinner, maskiner och apparater gör det i stället.

Vanliga människor matas oupphörligen av bl.a massmedia vad som är nödvändigt att äga, göra, vara, uppnå osv. och det kostar tid och pengar, själen glöms bort, hånas och förlöjligas.

Unga människor påverkas av mer eller mindre förljugna bilder genom t.ex film om vad kärlek är , romantik, skaffa barn och bilda familj så när verkligenheten ler mot en slocknar orken att hanter den.

Allt som säljer bra, som det går att tjäna pengar på utnyttjas till bristningsgränsen och erbjuds människor som redan är mer eller mindre utslagna, nedstämda och oroliga.

Läkemedelsfirmors intresser är inte människor och utan vinster, nya rön, vetenskap och forskning.

Läkare väljer inte så ofta idag sitt yrke pga ett kall, utan tyvärr lite för ofta av status i någon form.

Barn hör väldigt lite in i den här bilden, barn får inte plats, barn reagerar på ett eller annat sätt och vad de får som gensvar är en burk med piller och föräldrarna har inget att sätta emot, det vet inget annat själva men framförallt….BARN HAR ÄNNU MINDRE ATT SÄTTA EMOT.

Om det ska bli en förändring så börja vägra, protestera, sätt emot, lära sig att våga vara obekväm, våga leva ett annorlunda liv….den s.k Svenska Flatheten florerar hejvilt o vårt land och under tiden drogas barnen som tydligt visar hur fel allt är genom att bli sjuka….får det vara ett piller till?

Mamma till 2, Farmor till 5, Moster till 6, Faster till 4, Gammelmoster till 5….så nog vet jag hur ett barn kan må och vilka problem det brottas med….

Har läst lite om biverkningarna på antidepressiva medel det står på de allra flesta att man kan få en djupare depression och bli självmordsbenägen under de första veckorna. Det tycker jag är konstigt att det ska behöva bli sådana hemska biverkningar av medicin som man ska ta mot depression.

Om någon ska börja äta dessa tabletter bör de vara inlagd på någon specialklinik där de kan få dygnet runt kontroll.För att  skicka hem en deprimerad människa med tabletter som gör det värre är ju rena vansinnet. Inte undra på att det är så många som begår självmord.

För att få behandling mot depression måste man väl gå till botten med vad som har utlöst problemet, men det verkar inte psykvården klara av. De kör i sina banor med sina sk övningar och man går vecka ut och vecka in utan att något händer förrän man själv påpekar att det måste finnas något annat att göra. - Jaha, då provar vi en annan metod som är så bra…….. ska bara ha möte med teamet så testar vi det nästa gång. Nej jag har nästan bara negativa erfarenheter av psykvården.

Jag läste i tråden att någon gav sitt barn sömntabletter för att hon skulle få gå ut och roa sig,ekonomin tillät inte en barnvakt. Jag blir alldeles förskräckt, skulle aldrig kunna göra en sådan sak, skulle nog inte ens ha tänkt tanken. Tänk om barnet börjar må dåligt, eller om något annat händer, vilka egoistiska föräldrar det finns.

Det är en tuff värld med problem för både barn och föräldrar, stress och dålig ekonomi.Jag hör många unga föräldrar nu som lämnar sina barn till far eller mor föräldrar, grannar och kompisar hämtar efter dagis och skola, för att föräldern ska "göra karriär", få en titel.
Då tycker inte jag att man skulla ha skaffat sig barn, de får ingen trygghet och fast punkt när de blir "lämnade" än hit än dit. Inte undra på att de mår dåligt när de blir lite äldre.

Det vart mycket "svammel" skrivit men jag är en hönsmamma och jag skulle nästan önska att det var som förr när mamman kunde vara hemma med sina barn åtminstonde tills de börjar skolan. De skulle slippa så mycket av denna stress och oro.

Det är sanslöst helt enkelt. Jag har en vännina, hennes dotter är 18 år och fick sluta utbildning till frisör efter några månader för hon pallade inte trycket. Stackar´n är deprimerad och har svår ångest och läkarna tänker tydligen ge henne antidepressiva medel nu.

Anledningen till problemen är att hon är lite rund och de flesta tjejerna på utbildningen är "smala" och "klädmedvetna" samt sminkar sig hejdlöst.

Frågan är då: Var ska vi vuxna som varit med ett tag sätta in resurser? Hon är söt som hon är och alla kan inte se likadana ut…jag känner med henne och hennes mamma.Jag vet ju själv hur det är att ha barn som mår dåligt när dem kommer upp i vuxenvärlden.

Att få höra att små barn också kan "behöva" antideprssiva medel är absurt. Det får vara hur OT som helst men detta berör oss alla. Tack Trisha du är som du är…härlig…jag håller med dig!'

Många kvällkramar från Jeremina!

jag såg oxå programmet och blev väldigt chockad, har även för mej att det brukar vara åldersgräns på många sorter och att dom inte bör ges till barn.

jag tror inte att man som enskild förälder kan göra mer än sitt bästa,det tror jag att många försöker(hoppas verkligen att det fallet med sömntabletterna är ett undantag)

hela sammhället är överstressat och skadat av alla utsläpp och gifter. både barn och vuxna lever i en väldigt dålig miljö. jag tror att människan har utvecklats så fort så vi har skapat en livsmiljö som vi inte klarar av att leva i både kropp o själ får lida.dessutom kan man få ångest och bli deppremerad av att andas in skadliga ämnen,inte minst alla dofter vi proppas fulla med överallt. är man känslig mot tex doftljus kan det ge samma reaktion som ångest och deppresion,så det är lätt att missa vad som är grundorsaken till hur vi mår.

både barn och vuxna behöver leva i en lugn och harmonisk miljö,med närhet till naturen och få andas frisk luft och dricka rent vatten och bra mat utan giftiga kemikalier. jag känner inte riktigt att vi har tillgång till det längre,det är inte så lätt att ändra på men om alla ansträngde sej skulle det gå att få det bättre.många barn och ungdommar får oxå huvudvärk och andra problem i skolan av stress,dålig luft och hög ljudnivå.

sjukvården skulle oxå kunna förbättras väldigt mycket om skolmedicin böjade sammarbeta med den alternativa vården, så att alla resurser som kan vara av värde kan användas och kombineras på bästa sätt. istället för att splittra upp olika kroppsdelar och behandla enstaka delar skulle vården se hela människan/kropp, själ ,andlighet som en enhet som sitter ihop.

Vad härligt med så många underbart fina inlägg om just det är Otäcka som händer i vårt samhälle….men kan ändå inte låta bli att samtidigt undra hur många utav alla skribenter gör nåt åt det?

Förslagen om vad som borde göras, händer inte på egen hand, någon måste börja protestera/handla inte bra tycka och tänka…det som händer är allas ansvar och om ingen vill lyssan skrik högre om någon fortfarande inte lyssanar välj en annan metod….

Flera har skrivit om egna upplevelser, hoppas verkligen av hela mitt hjärta att ni mår bättre nu.

Det finns många sätt att bli aktiv på för att börja en förändring av en sjuk värld.

God natt….sov gott.

# 23 Jag gör så gott jag kan och hjälper de jag kan och de som önskar min hjälp. Tack vare mina egna upplevelser har jag ju en förståelse för hur man kan må och känna samt vad man kan göra för att må bättre. Framför allt vet jag ju att man kan må bra igen för det är inte alltid så lätt att tro när man mår botten.

Men som jag skrev tidigare så är det ju också viktigt att se till den enskilde individens behov, alla mår dåligt av olika anledningar vilket också kräver flera alternativ till lösningar.

Samtidigt vet jag att jag inte kan rädda alla, så är det ju. Det står inte i min makt, jag kunde tex inte hjälpa min bästa vän. För henne tog panikångest och hennes demoner över till slut. Det är viktigt att göra nåt men också viktigt att man inte kan göra allt, just för att orka.

Jag tror vi är många här som försöker göra världen till ett bättre ställe att leva på genom diverse olika handlingar.

Stor godnattkram till er alla

VI är väl inne i en tid nu också, då många mår mera dåligt psykiskt. Det är väldigt tråkigt :(

Men mina vänner, det vänder. Det måste det göra!

Klart det vänder, Jeremina. Att denna konsumtion av dylika medel ökar så lavinartat är ju egentligen bara ett Tecken på att våra känslor och våra själar är på väg ifatt oss. Som när oljetryckslampan i bilen lyser, så kan man en stund välja klistra för en bit svart eltejp, så man slipper se. Men lyssnar man inte på signalen så spelar det ingen roll…. själen kommer ifatt i alla fall.

Lyssnar man i tid, tar hand om det som behövs inom en, då fyller man på olja i bilen och kör lugnt vidare. Annars skär motorn ihop och man får deala med det på bästa sätt.

Men alla rester av dessa medel som finns t ex i Storbrittanien, borde ju leda till att ALLA skulle tänka - mmeeeeeen, vad är det för fel - äter vi så mycket antidepressiva medel????? Det måste vi VERKLIGEN göra något åt.

Väntar på vändningen. Vet att den innebär inlyssnande av våra själar. Det är nödvändigt nu. Och våra barn lyssnar inte på vad vi säger, dom ses in i våra ögon och gör som vi gör. Och inför barn kan man inte låtsas vara positiv eller lycklig.

Känslor, så vackert när det är balans inuti, där man talar om det som behöver talas om, när man lever ett kreativt passionerat liv utan en massa sparat inom sig. Liv blir det då. Och det kommer. Helt klart.

Som fine shamanen Little Crow sa; "Take your lifepower back. Either you do it or you get sick and die."

Tror vi alla nån gång upplevt sann livsglädje i varenda cell i kroppen. Inget annat räknas just nu på Moder Jord. Härligt vändande blir det!

Jag tror att det finns så mycket stress i världen, någonting vi människor varit duktiga på att bygga upp under en lång tid. Allt ska gå så fort, allt ska vi hinna med, mycket ska vi prestera. Vi ställer många gånger oerhört stora krav på våra barn idag, varför egentligen ? Varför ska det vara så svårt att glädjas och uppmuntra det lilla ?

Jag ser ju bara nu som ganska nybliven förstagångsmamma i olika forum där det nästan tävlas om när barnen kan krypa, gå, prata osv. Föräldrar verkar ha sån panik på nåt sätt. Hade en klok arbetskamrat som frågade mig om jag någon gång sett en vuxen människa sitta på en restaurang och banka med sina bestick i bordet. Allt har sin tid och det av en anledning.

Låter sonen utvecklas i den takt han kan och vill.

Tror att vi alla måste stanna upp och tänka till. Är det verkligen såhär vi vill leva ? Att allt ska gå  200 knyck…man hinner ju inte uppleva någonting så för det går så fort.

Hoppas också på vändningen när vi kan fokusera mer på kärlek och att vara lycklig än att prestera så mycket hela tiden.

Sann livsglädje Trisha är ju något helt underbart, som när jag såg sonen första gången…obeskrivlig lycka och kärlek. Tiden stod still !

När min man avled så blev jag erbjuden lugnande medel snabbt..men jag sa nej. Hur ont sorgen än gör, så tror jag att man måste klara av den, det man behöver är någon att prata med, och det hade jag. Alla mina barn och övriga släktingar, vi pratade oss ur sorgen, även om man aldrig helt kommer att glömma. Mina barn kom till psykolog, men jag beslöt mig för att ha kontakt med denne genom telefon, jag fick ringa när jag ville och fråga om det var något konstigt som hänt. Men jag var så rädd att barnen skulle bli erbjudna lugnande för om jag vägrade så skulle jag bli en dålig mor. Men ..jag tror att själen mår bäst av att känna denna djupa sorg, och att sedan få klättra upp ur den i sin egen takt. Barnen fick prata om sin pappa när dom ville…

#29 Beklagar din sorg Chocklad, jag tror också som du att man måste känna smärta och sorg. För hur ska vi annars kunna känna kärlek och glädje, ingen känsla ska väl egentligen helt bedövas..

Sen är det ju verkligen inte så lätt alla gånger.

#29 Så fint ni gjorde något så jobbigt! Härligt att läsa!

Goood Jul till dig och familjen!

Mycket intressant och engagerande tråd. Många intressanta inlägg också, vilket visar på komplexiteten i denna fråga. Det finns ingen enkel lösning. Vi är alla olika och måste, som jag ser det, få leva våra liv på sätt som så långt möjligt överensstämmer med våra individuella önskemål och drömmar. Jag hör till de som inte tycker att det är fult att satsa på karriär och önskan om ett gott materiellt leverne (allt med måtta och efter plånboken förstås).

Personligen har jag gjort ett medvetet val att inte skaffa barn (dock något jag ångrar idag…) just pga. det dåliga samvetet som jag tror (utan att veta) annars skulle ha bitit sig fast i mig. Jag vet med mig själv att jag inte skulle trivas med att vara hemma med barn - något som många gånger i det närmaste har känts som ett direkt brottsligt uttalande… Jag menar att man först måste ärligt kunna uttala sin situation utan att kategoriseras som politisk inkorrekt med påhopp som följd… Även sådana som jag önskar sig barn och man KAN, enligt min mening, vara utmärkt förälder ändå. Jag tycker inte att det är något fel med att lösa det paktiska med hjälp av andra och visst är viss nivå av umgänge och närvaro en självklar nödvändighet, vilket de flesta KAN upprätthålla. Än mer viktigt är ändå att man själv har uppnått en egen personlig mognad som möjliggör att ett livslångt ansvarstagande för en annan människas utveckling blir möjlig. Att man själv har avsatt ordentlig tid för grundligt tankearbete, planering och försoning med ev motstridigheter inom en. Rik själslig närvaro byggt på ständigt vägledande handlingar i kärlek, öppenhet, förståelse och nära relation till sitt barn är vad som är avgörande för uppbyggnaden av en solid plattform hos ett barn - ingen lätt uppgift! Men att skaffa barn utan djupgående eftertankearbete samtidigt som man fortsätter "snurra" i materiella världens olika "måsten" kommer att leda till problem. Jag har många gånger häpnat över hur lätt många skaffar sig barn och i efterhand blir förvånade över innebörden av ansvarstagandet…

Trots att jag inte har egna barn gör jag stora insatser hos andas barn som jag ser är vilsna. Låt oss alla göra det när vi så ser

Ja, detta kanske inte är helt i linje med aktuell fråga men tankar som kom från min horisont     

Ha en fortsatt skön advent!

Stora kramen, J

Jag trodde Trisha hade vunnit på lotto när jag såg rubriken 17 miljoner!!

Blev nyfiken för skulle det varit så är det nån jag verkligen skulle unna att vinna lite pluring!

Nu visade det sig att det handlade om nåt helt annat och mycket viktigare än en massa sketna papperslappar med siffror på!

Jag är själv förälder till ett barn som finns bland dom som fått äta antidepressiva mediciner och minns den tiden som en mörk tid i mitt liv. För att inte tala om min dotter!

Det jag vet idag men ej visste då eller var medveten om det är just det att jag var som en vandrande zombie och totalt omedveten och ej närvarande förälder! Jag har senaste halvåret och då särskilt senaste 3,5 månaderna jobbat kopiöst med mig själv och med personlig utveckling främst genom en kurs på grannsajten PU.

Jag har lärt mig massor om mig själv och hur jag fungerar och har (ej) fungerat. Själv är jag uppväxt i en dysfunktionell familj där båda föräldrarna var alkoholister och det redan från min barndom.

Att växa upp som medberoende för mig innebar att istället för att vara en Human Being blev jag en Human Doer!

En jävligt duktig sådan dessutom som sökte bekräftelse och gjorde vad som krävdes för att bli sedd. Jag blev dock aldrig sedd för den jag VAR utan för det jag GJORDE.

Mitt medberoende utvecklades inte till alkoholberoende men jag blev arbetsnarkoman vilket för mina barn ej spelade någon roll. Jag var lika omedveten och ej närvarande som en alkoholist.

En stor del av min dotters problem orsakades med säkerhet av detta och min exfru som också växt upp med liknande bakgrund och lika medberoende som mig.

Dagens skola bygger inte heller på att våra barn ska bli sedda för den dom ÄR utan samma skit där. Dom bedöms på vad dom PRESTERAR. Jag kommer osökt att tänka på ordet SJÄLVKÄNSLA här.

I min värld nu går det inte ihop att ett barn som växer upp med omedvetna icke närvarande föräldrar som jag själv och som sen slussas in i vårt skolsystem ens kan stava till ordet SJÄLVKÄNSLA.

Många kan inte ens skriva eller läsa alls efter grundskolan.

I min sanning ryms det bara att för att ändra något måste vi börja med oss själva och läka oss själva och helst innan vi sätter barn till världen därefter vända upp och ned på hela skolsystemet.

Låt vara att en och annan läkemedelsbjässe får slå igen butiken för det handlar inte bara om antidepressiva mediciner här utan massor av sjukdomar orsakas av detta jag skriver om.

Noll självkänsla, skuld och skam kan äta (och gör det) upp en människa innifrån det är min absoluta uppfattning och kanske också erfarenhet.

Kan vi lära oss att vara medvetna och närvarande och agera med kärlek….tänk vilken värld vi skulle ha

Kram på er alla och God Jul!

#33 Känner igen mig i vad du skriver och du skriver väl . Det är delad glädje med alla som kan göra rent med sitt dysfunktionella förflutna och fungera bättre. Vår värld skulle bli bättre om alla familjer hittade fram till en hållbar gemenskap. Men börja inte och projicera på skolan eller nåt annat. Lämna skolproblemen till Skolverket och familjeproblemen till ……….!

vill bara tillägga till alla kloka inlägg hur min farbror har gjort med sina barn. Han har 4 barn, 2 killar och 2 tjejer. De är individuella och fritänkande, har alltid verkat vara i harmoni under vår uppväxt. När deras äldsta barn gifte sig så avslöjade han vad han haft för strategi. Han hade helt enkelt låtit alla barnen ta sin tid, han har tillbringat ändlösa nätter med att diskutera livets mening med dem, bollat funderingar fram och tillbaka utan att bestämma vad som är rätt och vad som är fel. han har låtit barnen välja de vägar i livet de själva tycker har känts rätt och stöttat dem helhjärtat - däremot har han alltid krävt av dem att de kan motivera sina val, att de grundligt har funderat igenom varför och hur.

Kan tilläggas att min farbror under denna tid har gjort karriär, först som lärare, därefter biträdande rektor och rektor. Under denna karriär har han hela tiden läst kurser på universitet och högskolor (bland annat i USA) och vidareutbildat sig. Hans fru har haft liknande arbeten så ingen behöver fråga om hon bara har stått hemma vid spisen.

Det GÅR att kombinera karriär och 200% liv med barn, man måste bara ge dem SIN tid.

Kan dra paralellen till mig som i motsats inte ens fick hjälp att diskutera vilket program jag skulle välja till gymnasiet. Inte av illvilja, men mina föräldrar hade fullt upp med sig själva hela tiden. mamma med personliga problem och pappa med att parera det och det ledde till… just det, tonårsdepression. Dock genomled jag det utan medicin eller samtal. Bara för att som 21 år gammal klappa igenom när jag flyttade hemifrån. Då fick jag medicin och samtal, vilket var bra i det läget.