Min mor "spökade" vid många tillfällen när hon var dement men fortfarande levde. Sen hon dog har det dock varit lugnt och tyst.

Jag har hört teorier om att dementa vandrar mellan världarna och jag tror detta är möjligt.

Jag håller verkligen med om er teori till 100%!

Tror till och med att de som är gravt dementa eller har ett annat liknande (o)medvetandetillstånd, ja där är det helt enkelt "ingen hemma" i kroppen överhuvudtaget.

Personen finns redan på andra sidan och det enda som är kvar är de fysiska basfunktionerna.

Vilket är skönt att veta, eftersom det skulle vara fruktansvärt om deras rätta och fullt medvetna jag vore fånge i en icke fungerande kropp!

Min morfar som gick över för några dagar sen var dement och han hälsade på hemma hos mormor och satt och pratade med henne

Min själ var också hemma hos mormor för några månader sen men jag är inte dement, vad jag vet i alla fall  

Jag håller med er, dom går mellan världarna. Även svårt sjuka går mellan världarna innan dom väljer att gå över till andra sidan.

Är du säker på det; Elisabeth? Har du kollat dig?

#4 Hahaha nej men det är nog dags att göra det

Väldigt intressant, det här.

Jag har ofta i jobbet, (där ingår bland annat gravt dementa), stått bredvid sängen när den sjuke plötsligt börjar att ropa på "mamma". Man tolkar ju det lätt som att " hon är så dement så att hon misstar mig för sin mamma". Fast den sjuka verkar att se förbi en på något sätt; fästa blicken lite på sidan

Och före ropet, ligger den sjuka helt i sin egen värld med slutna ögon, men sover inte. Så det är inte frågan om något "i sömnen".

Ibland kan ropet höras när den sjuke ligger ensam på sitt rum, bara rakt ut. Man tolkar det som att den sjuka "är i sin egen värld", vilket ju då kan stämma på flera olika sätt.

Och dethär är något som sker ofta, man kan säga dagligen, eller flera gånger om dagen under dom sista månaderna i den sjukas liv…

#7 ???

En intressant sak är också att "mormor" inte kan prata när hon är vaken, låter mer som spädbarnsjoller, men i sömnen talar hon helt perfekt.

Hade flera magiska upplevelser med min far innan han gick över på så fint sätt i oktober. Tvekar inte att det funkar så.. Har även i jobbet råkat ut för detta.

Har jobbat i äldreomsorgen en gång i tiden…och är så kaxig att jag säger jag VET att det ÄR så……

Min syster dog i cancer för några år sedan.vid den tidpunkten sa alla att vi är så lika. (det visste jag redan, men ingen hade noterat det förut)

Min syster var inte sig själv, och när jag kom så sa jag : hej det är Laila" för jag var rädd att hon inte kände igen mig. Då sa hon; " nej, det är ju jag"…..och vid ett annat besök så sa hon " nej jag väntar på Laila"…..fast hon såg mig, jag var ju inne hos henne…men någon dag innan hon dog, så var det inga som helst problem att prata med henne, hon var hur klar som helst.

Nu fick hon ju mycket medicin så det kan ju ha varit det som påverkat henne, men ändå. man blir fundersam när man får sådana svar

Min farfar spenderade sitt sista år i livet på äldreboende. Han var sjuk i både Parkinsons och demens. En natt sov jag över hos famor och sov då inne hos henne i hans säng, under natten kunde jag känna farfars doft och någon som satt på huk bredvid sängen för det kom varm andedräkt i ansiktet på mig och jag hörde honom andas. Farmor snarkade högt så jag förväxlade inte hennes andning med hans.

Funderade mycket över det då om man verkligen kunde få kontakt så fast att han var i livet då.

Jag har aldrig tänkt på det, har inte så många dementa i min krets, men det känns fint att få veta att det kan vara så. För det verkar så sorgligt att bli dement. 

Tacksam för den nya tanken!

Visst är det fint att de sakta och säkert slussas in i andevärlden.

Vad jag ibland reagerar på är hur människor, både anhöriga och personal på vårdhem, står och pratar om den demente, över deras huvuden som om de inte fanns. Vem vet hur mycket de uppfattar?

Andevärlden är ju oftast fullt medvetna om vårt prat här, kanske kan den demente också uppfatta det ifrån andra sidan?

#15 - Om de kan höra snacket så tror jag faktiskt att de skiter i vad som sägs….det spelar nog ingen som helst roll om de redan har checkat ut….så att säga! 

Det är bara vi andra "levande" som undrar och "tror" en massa saker…..som vi inte vet ett skit om!

Jag har jobbat med dementa, i deras hem. (Det er forövrig det allra mest tacksamma arbetet jag någonsin har haft!)Och jag fick snabbt forståelsen av at de faktisk levde i en annan dimensjon, de var lite här, och de var lite där.

Det var uerhørt interessant att vara med dem. Också känslan det gav att få vara med och fölga en persons sista bit i livet här.

Ofta pratade de høgt med någon man inte kunde se. Jag kände energierne i det, at det var en form for kontakt med något vi andra inte kunde se.

En gong trodde jag faktisk at en av "mina demente" hadde besök då jag kom, för han pratade med någon, som om det var besök av flera der, och  jag kände energierne av det också, at det var flere der enn bara honom, då jag trådte inn i rummet :)Men det var jo bara honom fysiskt der :)

Takk for tråden, det er förste gang jeg opplever at andra har tanker om det samme, når det gjelder dementi. Jeg husker at jeg hadde helt andra tankar om det her, enn andra, och tenkte at dette var en bro over til andra siden, at de lever i et tillstånd med begga dimensioner, - tappat tidskänslan, medvetet fungerer mera rummelig,de blir som barn igen osv :) Hur herligt är det inte att få vara med en dement person? :) Dom har en egen speciel närvaron gjennom sitt hinsidige medvete, som er spännande att få ta del av.

(vanskeligt at ordsetta dessa saker på svensk, kännar jag :)

#16 Haha, Jerry - så tror jag också att det verkligen är!! Hör man något skitsnack från någon när man är på andra sidan så tror jag man äntligen kommit så långt att man är totalt oberörd av det!

Härligt att se att du börjar låta pekfingrarna dansa över tangenterna igen, Jerry!

Jag har både morfar, moster och min morfars syster som blev dementa. Min moster ringde till min mamma och sa att det sitter folk här och de vill inte gå hem fast jag sagt åt dem, sa hon ofta. Det kanske stämde då att andevärlden var på besök.

Jag har jobbat med dementa och en farbror sa när han tittade sig i spegeln på morgonen, fan va den där är lik farsan. Då såg han sig själv…..Jag började titta runt om det fanns någon mer i rummet. Kanske han såg sin far, vem vet.

Min pappa fick en hjärtinfarkt och hamnade på sjukhuset -93. När vi hälsade på honom så frågade han oss om vi sett den där snygga tjejen med långt ljust hår. Men vi hade inte sett någon. Han satt bara och tittade efter henne, nästan inte brydde sig om oss. Han fick några dagar efter detta en hjärtinfarkt till och avled .Då tänkte jag att han haft en ängel där som hälsade på innan han dog. Kan det varit så?

Kram Jile

Dom dementa som jag har hand om pratar oftast om deras föräldrar eller deras make/maka som finns i andevärlden. Oftast så pekar dom ut i rummet och säger att där sitter "dom". Eller så säger dom att min make/maka har legat här i sängen inatt med mig.

Har en dement som är så inne i sig själv och pratar så hon hör inte när vi pratar med henne. Hon har mycket att berätta när man sitter och pratar mycket om det förflutna.

Förra veckan sa en dement dam till mig att jag har onda andar runt mig. Gissa va paff jag blev då och jag har inte kunnat släppt detta ännu, undra vad hon menade med det??

#19: Det där med att se pappa i spegeln, kan vara så att man inte har hängt med hur gammal man riktigt själv har blivit (eftersom man ju är dement) och så ser man en "gammal gubbe" som ju helt naturligt kan likna sin egen pappa i spegeln.

Jag har ofta stött på det där i jobbet, och jag tror inte att det är några andar inblandade där, eftersom den sjuke ser rakt på spegelbilden.

Likaså kan ett nytaget foto av den dementa ofta också tolkas så att "det är ju pappa!" (Fast det är den dementa själv på bilden)

När jag jobbade med dementa hade vi en dam som ofta pratade med sina anhöriga.Både levande och döda. Hon hade fotografier på väggarna och pratade med dom. Hon hade riktiga samtal och kunde berätta för oss om det dom sagt till henne. En gång var hon så lycklig för hon hade precis fött ett barn, och i hennes värld hade hon det, men samtidigt visste hon att hennes andra barn var vuxna. Det var ett nöje att lyssna på henne och hennes resonemang. Om allt som hände på gården och i ladugården. Hon visste allt om sina barnbarn osv. Ibland kunde hon vara ledsen för hennes son var sjuk eller hade gjort illa sig och andra gånger var hon barnvakt och ungen låg o sov i toarummet.

Har även en annan som pratar med sina anhöriga på fotografier eller pekar på telefonen. Hon är alkoholdement och dom hon pratar med är levande människor. Men hon pratar ändå direkt med dom som att dom var närvarande.

Jag jobbar med dementa…de är här…. fast oxå där…. det är som en samexisterande värld…. Den stora skillnaden med "deras värld här" och vår…är oftast att korttidsminnet är raderat…. men långtidsminnet fungerar superbt  därför känner de inte igen sej i spegeln tillexempel… för det senaste minnet av de själva kanske är från 30 års åldern….. och det är där deras "vårvärld" är… (om nån begriper va jag försöker skriva)

Har sett att ju mer en person går in i sin demens, desto mer är h*n  på andra sidan…. i slutskedet av demensen kan det vara omöjligt att få någon kontakt alls, inte ens "rappakalja"….. Men när det är dags… då kan de sätta sej upp i sängen och vara glasklara! En kort stund, men den kan vara nog så värdefull för anhöriga….

Denna klara stund har inte alla…men det har hänt

Det är fruktansvärt när personal talar över huvudet på någon oavsett om personen är medvetslös, dement eller klar…. Man får inte göra så! Det är respektlöst!!!! Jag har sådan himla tur med mina arb.kompisar…. inte en endaste gång har jag fått uppleve denna respektlöshet…..

kram

Dementa lever i båda världarna vågar jag nog påstå - men då det besöker oss(när de fortfarande lever) är det en astral resa de gör!

Det är alltså ingen ande ifrån andra sidan!

Vänligen Jane