jag forstår deg. Jag också kände glädje för en venns skull, då han dog. Jag visste så godt at han önsket å komme over på andra sidan, han var mett av dage, som vi sier i norge.

Sorgen jag sitter igen med, beror på min egen saknad. Men i början kände aller mest glädje och en enorm kärlek för hans skull, då han dog. Jag visste jo också at han fortsatt levde, men nu i et enda bettre liv enn han någongong kunne ha haft her på jorden i denna omgång. Han var kommit hem, til sin mamma, och andra han saknade her på jorden, osv :) Han sendte jo også kärleksfulla bevis til meg,som viste mig hur bra han mådde, jag fikk känna av det i mediala ögonblick, och det går verkligen inte an att beskriva i ord hur den type velbehag och trivsel och kärlek jag kände han lever i :)

For en fin farmor du hadde! Hun lärte deg noe veldig viktig! att lita på sig själv. Gör det här också- när andra inte forstår din glädje for din farmor och pappa ved deras bortgång :)

Du är inte ensam. Precis så kände jag när min morfar dog.

Har skrivet det i flera trådar innan ( om jag inte minns fel)

Sista gången vi var och hälsade på sa han glatt att det var sista gången. Vad säjer man. Sen sa att att han tyckte det var lagom nu . Det var dags att gå över  ( var 88). Tre veckor senare dog han.

Jag vaknade , satte mig upp i sängen tänkte, nu dog morfar. Blev glad för hans skull, nu fick han som han ville. La mig ner och somnade om i trygg förvissning om att han hade det bra.

En timma senare ringer min mor och säjer att morfar dog då.

PÅ hans begravning som var ljus och fin, så känner jag ett otroligt lugn. Det var som om morfar satte jämnte och var väldigt nöjd. När de tre skovlarna mull lades på kistan  sken solstrålar in genom fönstret rakt på kistan. Det var så vackert med solstrålar blommor och allt.

Känner bara en sån trygghet och frid när jag tänker på det. Sen får andra tycka vad de vill om mig. Tyckte de jag var känslokall så får de väl tycka det. Jag visste att morfar hade det bra.

Morfar var nog den som betydde mest för mig när jag växte upp.

Att känna glädje i en sorg, ja det kan jag göra den dagen min mormor och morfar går över för jag vet att dom är redo och båda har levt i snart 92 år och vi har pratat mycket om det här men jag kan inte känna glädje när unga männsikor dör, när man förlorar ett barn, ett syskon, en vän, en mor eller far i tidig ålder. Jag kan känna frid när en själ som inte skulle fått leva ett fullt liv får gå över, som min systers man som blev hjärndöd. Den enda glädje jag kan känna i sorgen är vetskapen om att dom har det bra på andra sidan men annars kan jag inte glädjas över att dom fick dö i tidig ålder.

Jag håller väl med Elisabeth lite där, min bästa väninna tog sitt liv för 2 år sedan och jag kan visst känna en glädje över att jag vet att nu är hennes ångest över och hon har det bra, men samtidigt är saknaden och sorgen stor och hennes död kommer alltid att vara onödig.

Håller med Dig Elisabeth. Med morfar kände jag ju glädje eller kan man kanske hellre kalla den en frid , trygghet  tacksamhet över att en männsiak har fått gå över när den var mogen för det.

Har ju misst bl.a två vänninor en i cancer en som tog sitt liv.

Där kändes det på ett annat sätt fast efter några år har det också där infunnit sig en tacksamhet och frid över att de har det bra nu. De led ju båda på slutet av sin liv här på jorden.

Men visst, jag har gråtit, saknat, skällt ut dem i tankarna för att de hade mage att dö, vi behövde dem ju här.

Härlig tråd Maili

Och kan bara instämma(samma när min Far gick) - fast nu när min syster gått över - gör det ont även om jag är glad för henne! Tror som sagt att mycket har med vår egen förlust - men vist hjälper vi dem på andra sidan med att vara glada över dem:-)

Det är ju det där att man vet det dröjer länge innan man spelar på samma planhalva igen så att säga!

Begravningen på fredag (12 dec) kommer att bli mega tuff

Tack för din tråd!

Kram Jane

Idag går nog min morfar över till andra sidan. Han ligger väldigt sjuk, läkarna har kopplat bort allt nu så han får bara morfin, hans själ kan lämna kroppen nu när som helst. Jag är ledsen men samtidigt tacksam och glad över att han har fått levt ett så långt och innehållrikt liv. För hans skull hoppas jag att han släpper taget snart så han slipper ha ont, det skulle glädja mig.

#7 må han vila i frid och änglarna hjälpa han över!

En stor kram till dig för helande av ditt hjärta!

Kram Jane

Förstår hur Du känner nu Elisabet. Var med om samma förra året med min svärfar. Allt var bortkopplat, det var morfin som gälde. Kände precis som dig. Var ledsen men väldigt tacksam för att han fått leva ett långt och bra liv. Att han slapp att ligga alltför länge. När jag satt och vaka en natt tänkte jag att släpp taget, du får gå Men visste på nått vis att han vänte tills sista sonen kom hem dagen efter. Och den stämnde.

Sköt om Dig själv nu. Det är många känslor som kommer, man är ledsen för att de inte finns kvar här, glad för att de fått ett långt och bra liv och sluppit ligga sjuka. Sen har man samvetskval för att man känner så.

Kram på Dig