Nu måste jag få berätta om när min farfar spökade. Det är några år sedan nu, men historien är så fin så jag vill gärna delge er den i alla fall.

Min farfar var ingen person som man förknippar med andlighet alls. Han kunde låta ganska barsk, men bakom rösten fanns det en snäll människa, han gjorde mycket gott för mig till exempel. Och han var väldigt förtjust i djur, jobbads mycket med hästar i sin ungdom. Han hade också sin själ i ett torp som han och farmor hade som landställe, det pratades alltid mycket om torpet när man besökte dem.

När han gick bort sålde pappa torpet, eftersom vi inte kunde ha två landställen i familjen. De som flyttade in var en man och hans son, de skulle renovera och flytta dit permanent. Eftersom det bara var utedass tidigare blev det väl en hel del renoveringsarbete och antagligen rätt stökigt på platsen.

En dag ringde mannen till min pappa och frågade hur farfar hade sett ut. Det var ju en lite konstig fråga, men förklaringen var att en dag när han hållit på och jobbat utomhus hade hans son kommit hoppande ut genom fönstret, alldeles rädd eftersom det hade "suttit en gubbe" inne i vardagsrummet.

Vi var alla rätt övertygade om att det var farfar som kom på besök för att kolla upp vad de gjorde med hans torp. Jag tyckte själv att det var ganska gulligt och tänkte "Go, farfar!" men jag förstår ju ifall sonen blev förskräkt, det hade jag också blivit, först i alla fall.

Tyvärr hörde vi aldrig något mer ifrån dem, så vi vet inte ifall farfar bara gjorde ett besök, eller om han fortsatte att vara på torpet. Eftersom han var snäll på jorden kanske han i så fall valde ett lite försiktigare sätt att övervaka, så att han inte skulle skrämmas mer.