Som barn var mest ute i skogen varje dag och varje dikt har jag skrivit utifrån mitt eget minne av hur det var.

I SKYMNINGEN
 
Jag vandrar min hemliga väg
genom den täta, mossrika skogen
till min älsklingssten
Min kära trygga sten
vad jag har längtat!
 
Mina steg hastar och jag springer
den sista biten fram till dig
Jag kramar hårt din gröna, ulliga mossa
som är som skägget hos en urfader
 
Mossan värmer mig
Jag sitter brevid dig
till dess skymningen faller
Röster ropar på mig
men jag vill inte höra dem
 
Jag ligger ner och ser på stjärnorna
och känner friden och lugnet
När luften blir rå och fuktig
och när myggorna driver mig bort
går jag med motvilliga steg
tillbaka hem

I NATTEN
 
Jag trivs i natten
med månens sken
med tystnaden
och med nattens dova vingslag
Det vore
som om min själ
ville ut och vandra
ibland granarnas viskande sus
och leka i månens ljus
Jag blir som en älva
Jag blir ett med den ringlande dimman
runt markens växter
Jag känner bara värme
Jordens värme
som sipprar ut och ångar min själ
Skogens alla okända varelser
bakom granarnas bark
som ser på mig
och inte kan låta bli att le
Jag trivs i natten
och vill breda ut mina vingar
över granskogens mjuka, ångande matta