Jag har också varit med om en massa sorger och bedrövelser och jag har vid många tillfällen gått hos en kurator. Det är väldigt bra att få tala med någon helt utomstående om sorger och problem.

Har även "utbildat" mig innom det andliga området och det har hjälpt och övertygat mig om att det finns något efter det vi kallar döden. Det är på något sätt mindre svårt i sorgen när jag vet att mina kära finns kvar hos mig, fast på ett annat sätt än det jag var van vid.

Lita på din egen känsla när det är dags att ta tag idet. Då bara vet du, bortom allt tvivel.

Följ då din tanke och lyssna inte på tvivelt som dyker upp bara någon sekund efter den första magkänslan. Tvivlet kommer inte från magen, det kommer från hjärnan som försöker analysera om detta verkligen ens kan vara möjligt.

Tack för omtanken. Jag går hos en kurator, men det kanske behövs mycket längre tid. Är lite otålig ibland. :-) Sedan så har man många frågar om det som hänt, men jag vet att man oftast inte får några svar utan det bästa är att försöka ta lärdom av det som hänt och lämna det bakom sig. Men det är det jag har svårt med..

#2 Jag är tyvärr en mycket analyserande människa och som du säger hjärnan tvivlar. Jag vet att jag skulle ha nytta av Meditation och avslappning kanskeska börja där istället för att söka hjälp utifrån. Tack för ditt svar.

#4

Bra för dig att du kommer till insikt .

Den yttre sanningen är bara en garderob som vi bär med oss, ofta inhandlad från någon annan persons idé om hur saker och ting ska fungera.

Det är mycket lättare att klä sig när man bär sin inre garderob. I början kan det kännas lite naket men den känslan försvinner när insikten om din egen inre styrka sakterliga växer fram.

Nuit:

du skrev: "Sedan så har man många frågar om det som hänt, men jag vet att man oftast inte får några svar utan det bästa är att försöka ta lärdom av det som hänt och lämna det bakom sig. Men det är det jag har svårt med.."

Jag forstår vad du menar, jag har det på samma sett. Med sorgen och behovet for att forstå. Jag vet inte helt själv hur man släpper taget med en djup sorg, som tycks ha varit der inuti mig altfor länge …

Jag också behöver svar, som du. Och har sökt länge, och mycket, men det ser ut som at jag måste akseptera at alle svar inte fins, eller at jag skal släppa taget utan svar. Något som inte er lett.
Jag har iallefall funnet ut at jeg ikke kan benekte meg själv, och bara kutta över sorgen som om den inte fanns, när den faktisk finnes der.

Det jag säger, er at jag också strever med sorg, och vet inte annat råd enn at ge det den tiden det tar…

Det er så lett for andre att säga at man skal bearbeta. Man gör ju det! :)

#6 Tack för tänkvärda ord.