För att komma till den mycket "för mig iallafall" häpnadsväckande slutklämmen, så måste jag få ta med er från början till slut. Det ni kommer få ta del av är min förlossningsberättelse*ler* Viktigt att veta är att jag genom hela min graviditet var mer eller mindre panisk rädd för att föda. Men någonstans efter den 6:e månaden gav jag mig i kast med boken "att föda utan smärta".

Det var helt klart en av de mest "sinnliga, andliga och fysiska" upplevelser jag varit med om. Som jag förstår, så märktes detta av barnmorskorna. Ni kommer förstå, i slutet av inlägget. Men nu…över till..

MIN BERÄTTELSE!

Gud vad ska jag börja?!?! Hur kan man beskriva någonting så totalt omvälvande o underbart?

Natten mot den 28:e lade jag mig ca 22 med en molnande känsla i ryggslutet. Jag beslöt att ta det hela med ro och somnade. Jag vaknade flera gånger av samma molnande känningar med gav inte upp om sömnen som till slut enbart blev slummer.

Kl 05:30 förstod jag att dagen hade kommit. Som en tyst viskning inom mig, som förberedde min kropp på vad som höll på att hända.

Jag steg upp och klädde på mig. Därefter väckte jag en mycket trött make och en mycket piggare mams. Jag ägde ett lugn redan där och då, en trygg känsla som tycktes blåst bort all nervositet. När sammandragningarna kom satte jag så äntligen igång mina andningsövningar (de jag tränat på i all "oändlighet"). Kroppen svarade positivt och jag kände genast att jag kunde kontrollera förloppet på det sättet jag hoppats på.

Klockan närmade sig 8 på morgonen och då kom sammandragningarna med 3 minuters mellanrum.

Dags att åka in till BB!!!

Väl där fick jag min första undersökning.

Mateos hjärtljud kollades, samt mitt blodtryck. Sen kollade barnmorskan hur mycket jag var "öppen". 5 cm visade det sig och allt var som det skulle.

Därefter fick jag förfrågan om jag ville bada och visst ville jag det!!! :) väl i badet låg jag i ett jättestort badkar med tända ljus runt omkring och drack apelsinjuice.*skönt*

Marko satt bredvid och masserade mina axlar. När sammandragningarna kom tystnade min pladdrande mun och ersattes med andningsövningarna. Efter en stund kom min syster och satte sig ned vid sidan och höll oss båda sällskap. Efter ett tag kändes det bättre att duscha, så jag "hoppade" in i duschen och dansade mig igenom sammandragningarna i takt med andningen. :)

Det blev en hel massa hula-hula och annan höftdans och den var skön för hela kroppen.

En stund senare begav vi oss in i rummet där jag skulle föda.

Min syster och Marko var underbara stöd och jag kände endast lugn i hela kroppen. Marko började massera min rygg och ryggslut efter de övningar han lärt sig och det underlättade mycket när sammandragningarna ökade i styrka. Jag satt på en jätteboll och rullade fram och tillbaka samt flåsade vidare i profylaxens värld. Tanken slog mig gång på gång (och skulle fortsätta göra så igenom hela förlossnigen) att "det gör ju inte ont" KRAFTER, javisst…enorma sådana for som tsunamivågor genom min kropp, men jag "red" över dem med muncentrerad, lätt andning och visualiserade en dörr som öppnade sig mot ett varmt ljus och som sedan slöt sig på nytt.

Min syster kom med uppmuntrande ömma ord och Marko pussade mig en hel massa. Då och då kom barnmorskor in och kolla Mateos hjärtljud och till slut åter hur mycket jag var öppen. 8 cm var det då…WOW…andningen i kombination med avslappningen och min tilltro till min hårt arbetande kropp hade hjälpt mig och än en gång förstod jag…det går att föda utan smärta…dock INTE utan kraftansträngning. Jisses…min kropp överöstes med allt starkare sammandragningar, som kom allt tätare och stannade kvar allt längre. Jag väntade på att fosterhinnan skulle brista, alla väntade på att det skulle brista.

Till slut i en sammandragning som slutade i en krystning sa det POFF!!! Ut ur mig flödade fostervatten och ner över hela sängen samt golvet. Barnmorska tillkallades…fostervattnet var klart förutom lite blod, Mateo mådde bra. :)

Nu började krystvärkarna komma, men jag var fortfarande "bara" öppen 8 cm…dags för lätt andning…allt för att underlätta för livmodern. Nu kom min mamma och blev ett tredje viktigt stöd under förlossningen. :)

Timmarna som följde var en ström av sammandragningar och andning, massage och kärlek. Jag fortsatte visualisera, behöll mitt lugn och sjönk djupt in i mig själv. Så till slut valde jag lustgas för att hinna "flumma" bort mellan sammandragningarna. När väl de kom påbörjade jag på nytt "andningen". Dock ville min kropp inte inte öppna sig helt utan stannade till slut på 9 cm med en liten kant kvar som gjorde att jag inte fick krysta.

Att inte få krysta vet varje kvinna som fött, är en hel omöjlighet, för väl "krystvärkarna" sätter in, så krystar kroppen vare sig du vill eller inte. Jag gjorde mitt bästa att "blåsa bort" behovet att fortsätta krysta då "toppen" var nådd och lyckades åtminstone med det.

Mateo och jag hade nu "arbetat" i många timmar och plötsligt började detta märkas på hans hjärtljud. Det blev viktigt att påskynda förlossningen för hans skull.

Rummet var så plötsligt fullt med personal. Dags för sugklocka! Jag kände mig trots allt väldigt lugn, för jag visste att både Mateo och jag var i goda händer, så jag gjorde mitt bästa för att göra som läkaren och barnmorskorna sa.

Till slut hade jag en barnmorska som tryckte ned på min mage, samt två som höll i mina ben och en läkare mellan benen som fäste sugklockan på Mateos huvud. Efter tre krystningar var så Mateo född.

Jag minns att jag såg hans lilla huvud, med ett ilsket rött märke efter sugklockan och jag visste där och så, att jag fått en son…hur vet jag inte, jag bara visste. Barnmorskorna och Marko rusade iväg med Mateo och jag låg kvar för att krysta ut moderkakan samt för att bli sydd.

När man föder med sugklocka får man alltid bristningar och så fick även jag. Det är inget man känner, men visst upplevde jag smärta i sekunden han kom ut…det var ju inte på det naturliga sättet liksom.

Men så kom Marko tillbaka med ett leende och tårar i ögonen och jag fick veta att allt var bra med vår lilla son. Jag som känt på mig att det skulle bli så, var givetvis ändå mycket lättad och helt betagen!

Jag var så äntligen mamma och Marko, pappa!!!

Jag låg som sagt var kvar och blev sydd och Marko gick mellan mig och Mateo som låg under värmelampa i ett rum bredvid. Även att han hämtade sig fort, så tog barnmorskorna inga risker.

Kl 20:11 föddes han, sammanlagt hade förlossningen varat i 21 timmar, varav 12 timmar spenderades på förlossningen (BB). Jag kunde så äntligen konstatera, att jag fött UTAN smärta och jag ler av trygghet och värme varje gång jag tänker på det. Jag kommer nu för evigt predika om profylax, avslappning och noga kännedom om den egna kroppen och födsloförloppet…allt för att hjälpa och lugna blivande mammor runt omkring mig.

Min berättelse hade kunnat sluta här, men den har en fin liten knorr. När jag låg ensam i rummet och blev sydd av den barnmorskan som följt hela förlossningen, så hände något mycket speciellt. Jag låg där och kikade upp i taket och småpratade med henne, medan hon satt mellan mina ben och sydde. Plötsligt verkar hon ta mod till sig och säger "är du medial?"

Ni kan tänka er att jag lyfte på ögonbrynen åt hennes fråga. Jag log och svarade, "Vi kan säga att jag är ett naturbarn". Barnmorskan berättade då att hon fått denna starka känsla, men att hon själv inte var mottaglig. Jag dementerade detta genast och sa, "tro mig, det är du…du kände ju av mig". Därefter följde ett vackert samtal i takt med stygn som syddes. Det framkom att hennes pappa hade dött och att hon önskade veta att han hade det bra. Jag lugnade henne med att berätta om mina tankar och upplevelser kring det hela och sa att hon inte skulle tveka på att han hade det bra nu och var på en fin plats. Detta tycktes vara det svar hon hade sökt och jag såg att hon kopplade av.

Men tänk…att få en sådan fråga efter att ha fött barn i 12 timmar där på BB! Ja,jag ler åt det varenda gång jag tänker på det.

Kram på er