En del tycker om min levnadshistoria och det gör mig glad. Det kanske inte är rätt här men jag skriver ändå eftersom ni gett mig sådan respons. Jag funderar på att skriva en bok om mitt liv.

Den 8 maj 1989 var jag ute med min systerdotter då 4 år gammal och skulle hälsa på en släkting som hade diabetes och hjärtproblem.

Någon sa till mig att skjutsa flickan till min mamma och jag gjorde så. Du får inte gå dit upp med henne. Sedan åkte jag till Torsten som han hette och kommer upp på loftgången i huset. Utanför får jag veta av någon att han är död men du måste gå in.

Jag tittade in genom köksfönstret och såg hans vita käpp (han var nästan blind) stå där. Mina händer darrar när jag tar nyckeln och öppnar dörren. Jag går in i sovrummet och där ligger han.

Vidöppna ögon och tungan hänger ut som en blå tennisboll. Ambulans kommer men dem kan inget göra.

Jag kände mig då helt lugn och känner att det var meningen att jag skulle hitta honom, han hade valt just mig för jag skulle klara det. Min farmor hans syster hade inte gjort det.

Senare får jag veta att han dog just då som jag var på väg upp till honom med lillflickan vid min hand. Jag tror att det var Torsten själv som varnat mig.

Vad tror Ni?