Puffar och blåser upp tråden

Oj…jag skulle börja skriva och så fick jag hjärnsläpp!

Jag måste nog tänka lite, det var inte så lätt som jag först trodde

Återkommer om en stund! Hi hi hi

Kram

Jag har en meditations-övning just om det här i mina kurser vilket betyder att jag själv har jobbat med den inre kärnan, men det är inget jag går ut och berättar om här på ett öppet forum.

#2 Tusen tack:-)

#3 Självklart ska man inte delge om man inte vill=)

Jag har arbetat med mitt inre under väldigt väldigt många år så jag börjar känna igen stora delar av min kärna men självklart finns det saker kvar att upptäcka, jag tror inte att man lär känna hela kärnan förrän vi gått över till andra sida.
Detta med ljusa och mörka sidor, jag skulle inte vilja kalla någonting för mörk sida då det känns lite negativt utan dessa sidor känns mer som de delar som inte riktigt är färdigutvecklade, de har ännu inte blivit upplysta av lärdom.
Jag tror att ju mer man lär känna sin inre glöd med alla egenskaper och känslor som finns där så kan man även acceptera dem.
Det blir lättare att vara sann mot sig själv och sann mot andra.
Man kan lättare förstå varför man reagerar som man gör i olika situationer och man kan dessutom respektera sig för det.
Det är inte alltid att man gillar de reaktioner man ibland har i olika situationer men man kan förstå varför de kommer och faktiskt ändå se att de är en del av ens innre.
Istället för att trycka undan de känslorna eller reaktionerna så vågar man släppa ut dem och på så sätt börja bearbeta och utveckla just den sidan hos sig själv.

Det är en stor fråga detta och jag känner att det blir väldigt luddigt att svara!

Många goa kramar lilla systeryster :)

Jag har upptäckt att min inre kärna är oändlig, utan slut. Alltså vet jag inte, i den bemärkelsen du är ute efter Eleri, vem jag är. Jag är oändligt föränderlig och hoppas att alltid utveckla mig i min inveckling. 

Jag är evig, du är evig, vi alla är eviga ty vi är samma, vi är ett.

Jag anser mig vara lite för ung, så det kan jag inte svara på riktigt.

# 6 Fina och betänkbara ord!

I mitt långa liv har jag skalat löken och fortsätter göra det fortfarande. Lagom som jag tycker att jag har rätt bra koll på vem jag är, så händer något som gör att det ryker ett lager till och jag får återigen möta nya rum i mitt inre. Nu senast när min far dog för tre veckor sedan - oooops, där rök några hundra försvar och jag är totalt hudlös, sårbar och ny igen i mina egna ögon.

Är också i denna process i undersökning vad som verkligen händer i mötet mellan människor, hur jag reagerar och varför. Där började ju allt på en forumkurs för massor med år sedan, men nu är det på lite djupare nivå. Upptäcker igen och igen att det jag tror är helt sant, kan förändras i ett trollslag när något "akut" händer.

En så spännande resa och det jag älskar med den är att det fanimej aldrig blir tråkigt och också att jag möter fler och fler människor som är mer intresserade av att lära känna sig själva på djupet, än gå i klinch med andra och köra spel o tokförsvar.

Gillar dina funderingar, du kloka, nyfikna Eleri…

Stor och intressant fråga Eleri - dock mycket komplex och svår att besvara! Har själv funderat mycket i liknande banor. Jag tror att man visst känner sin kärna - det är ju bara jag som vet vem jag är (om jag förstår din fråga rätt). Även om jag har mycket mer att utforska, lära och utveckla kring den människa som jag är så vet jag ändå att jag är född med en uppsättning kärnegenskaper (märk väl, kärnegenskaper - inte sådant som utvecklas på vägen) som alltid kommer följa mitt "paket" på livets väg. Sedan väljer ju jag själv hur jag vill förvalta och utveckla dessa kärnegenskaper.

Jag vet inte hur det är för andra men för mig har mina kärnegenskaper, så långt tillbaka som jag kan minnas, varit högst påtagliga och starka. Jag vet att min innersta själ är skapt skört som tunt glas, öppen som oändlig horisont och mottagande som en magnetisk svamp. Precis som vårt blodomlopp rör sig i bestämda banor i kroppen, anser jag även att så är fallet för själen. Dvs. dessa kärnegenskaper finns där oh rör sig, lika självklart som blodet, i självklara banor. Ex för mig har kärlek, glädje och skratt å ena sidan och medkännande och lidande å andra sidan alltid flödat runt lika närvarande som den luft vi andas. Så, i grunden vet jag att jag t ex inte är skapt som en hårdhudad gås, inbunden och med ett stort ego… men har förstås möjligheten att utvecklas till detta om jag så vill och väljer…  

Detta är ju naturligtvis en stor förenkling men ändå ett försök att besvara frågan… :o) T ex kan man ju undra hur man vet (eller när) att man är föd med dessa kärnegenskaper? Kan inte känsloegenskaper/beteenden som flödar fritt vara resultat av påverkande händelser etc? 

Men, mer konkret på dina frågor:

Hur pass väl känner ni er själva, dvs "kärnan" av er själ? Mycket väl

Vet ni vem ni är och vad ni står för? I de stora frågorna - JA!

om ni fått veta det "på äldre dagar" hur bar ni er åt för att hitta det? Och hur vet man vilket som stämmer? Med åren har jag gradvist och omedvetet skyddat mig mer och mer med pansar för att bevara min sköra och sårbara kärna (dock utan att någonsin förneka eller förlora den) vilket innebar många taggar och vassa kantiga hörn… och många skull häpna över en beskrivning av mig som varandes skör och sårbar… På äldre dagar (och i samband med medveten självrannsakan) har jag slipat och rundat vassa hörn och kantighet eftersom de visat sig disfunktionella i relation till omgivningen och begränsande för blomningen av min grundkärna. Så, det jag lärt mig på äldre dagar är att jag utvecklades ifrån mig själv/kärnasom jag nu har börjat återvända till. 

Jag vet vad som är rätt och fel genom att helt enkelt lyssna till signalerna från mitt sinnes-/känslotillstånd OBS! när jag kan lyssna. Ofta finns för mycket brus - då är det svårt att veta vad som är bak eller fram… :o) 

Är ni ljusa, mörka, både och….hur tar detta sig uttryck? Jag vet inte vad en mörk sida är eller vad man ska känna/göra för att kvalificera i den kategorin. Visst kan jag känna ilska, vrede och rent hat men det har alltid en orsak i orättvisa och/eller ondskefulla handlingar från andra. Men så som jag vet och känner min själ är den så ren och god att jag omöjligt kan tillhöra något mörkt eller ont. Det är så som jag ser på mig själv i a f

Hmmmm, ännu ett långt utlägg

Tack för intressant initiativ!

Ett osvikligt bra sätt att lära känna sig själv är att låta tiden gå och bli klokare allteftersom. Det är ju inte så att man plötsligt står där en dag med alla svaren, utan det är en långsam process. Lite i taget blir vi klokare och klokare, både om oss själva och andra. Givetvis vet jag mer om vem jag är nu, vid snart femtio, än jag visste när jag tjugo- nåt.

Hemligheten till att nå självkännedom (eller att lära känna något annat vad som helst) är att låta tiden gå och ta det som det kommer. Alltså dra slutsatser av det du ser. Givetvis kommer man fram till mera fruktbara insikter om man lever livet  vaken varje dag. Med andra ord - jag har inte kommit fram till mina insikter genom att gå sovandes genom livet.

Jag vet inte mer än andra vad som är rätt eller fel, men jag går på magkänsla (intuition) och det brukar går bra. Jag litar mera på min mage än på min hjärna faktiskt.

Jag hänger inte riktigt med när du pratar om om ljust eller mörkt - jag betraktar mig mig själv som en ljus människa i allt jag gör och strävar efter, både för mig själv och andra medlevare.

Summasummarum - ålder ger visdom

Trots mina virrfärder i livet, och sökandet efter det ena eller det  andra, alla lärdommar jag fått på vägen osv har ju så klart gjort mig klokare. Men på nått sätt känns det som om jag alltid kännt mig nära min kärna, och i stort vetat vem jag innerst inne är..

*skratt* Uh, säkert ingen som fattar vad jag menar med detta *S*

Wow…detta är tokintressant*ler* Om än svårt att beskriva ibland. Jag är så tacksam för alla svar jag får.

*Pussar o kramar till alla*