Låter klyschigt, men det som sker har en mening, så ser jag det.

Men det gör ont och det är inte så lätt att förstå meningen med vissa möten som berör oss så djupt, men sen inte ska få finnas kvar.

Sorgen går över, men en viss saknad finns ofta alltid kvar. Minnen som berör…

Kram

Skrev i din andra tråd, om lite funderingar kring detta du går igenom….

Men som du beskriver så är du i en sorg och den måste bearbetas för att du skall gå vidare…denna sorg är precis lika svår som om den andre skulle ha avlidit….och då går man igenom flera faser i sorgearbetet…

Du gråter och vill inte ta till dig att vara ensam nu, men sen kommer ilskan o frustationen, och till slut så ser du ett ljus där framme och kan börja leva igen, och tänka tillbaka på det roliga ni ändå fick uppleva tillsammans…….

Varma kramar till dig

Eija

Jag har haft en djup sorg i flera år men jag tog ett beslut en dag att sorgen höll på att förgöra mig och missa det mest underbara i mitt liv. Den tog alldelless för stor plats och jag bad då om hjälp att få släppa sorgen och säga farväl till de jag sörjde. Jag sa farväl till var och en av dem och tackade för att jag fått känna dem. Efter det så har det vänt för mig och nu känner jag dess närvaro på ett mer positivt sätt..

Alma

jag har kommit till ilskan…åter till sorgen… samtidigt tacksam över det vackra…men anledningen till att jag inte kan acceptera är att jag gång på gång får tankarna inkastade att jag måste fortsätta kämpa att jag måste vara den starka ännu en gång…

jag vet inte, kanske är det min person, kanske en djupare mening.

men ibland är det svårt att förstå varför man själv alltid skall vara den starka för att få något att ske… tung speciellt i sådana här tider…

alma,

vad hände i ditt liv? om du vill dela…

Som 17 åring förlorade jag en av mina vänner i en tragiskt olycka. Det tog jag mycket hårt. Personen var som en bror för mig. Det är 20 år sedan men det är den djupast sorg jag känt. Efter det så var det flera som tog sitt liv och dog i sjukdommar eller blev bragd om livet i min omgivning. För varje dödsfall drogs min första sorg upp igen och blev aldrig riktigt läkt. Jag fastnade helt enkelt.

Jag tog steget att säga farväl till den (sorgen och människorna)  en dag och vägrar låta den dra ner mig mer. Jag är här för att leva inte för att sörja.

Alma

jag känner igen det du beskriver med att stressorer efter själva "kärnstressorn" senare kan komma att påverka en mycket snabbt och djupt. jag får tex riktiga fysiologiska effekter som jag aldrig tidigare känt  av att kanske endast se ett tidningsartikel där det står om någon som drabbats av cancer eller någon som förlorat den de älskat djupt. det är tala om rädsla, ångest, stress, hjärtklappningar, illamående, tårarna kan komma inne i äffren där jag ser artikeln…

det känns så ledsamt att vi älskar varandra så mycket men inte vågar hitta tillbaka till tilliten. jag änskar att alla änglar skulle hjälpa oss samman.

dock en viktig upplevelse i livet, det lär mig på sitt eget vis det jag måste finna…

-Ja, vad ska man skriva? Sorg är ett ord som vi dödliga använder oss av, för att förklara en förlust…men vad är en förlust? En sådan för dig, kanske inte skulle vara en förslust för mig och tvärtom.Så det jag vill säga är att var och en måste få sörja, sörja på sitt sätt. Men hur länge ska man sörja? Det är det ingen som vet…en del behöver veckor, andra år…och så finns det dom, som sörjer en stund.Det viktiga i slutändan är att inte stänga in sig eller tappa fotfästet…Då måste man ta/söka hjälp…så våga prata!

Talar av egen erfarenhet

Men nu först ett år senare, när man började på att hitta ut ur dimman(förlorade ett barn). Så slår nästa ner med ett brak utan dess like….3 på rad….(2 i Sep och 1 i Okt).

Med andra ord: 4 på ett år….och nu är det nog, hoppas jag.

Men vänlig hälsning, kram Magnus

sorg i fokus finns ju..du kanske skulle kunna få lite hjälp av människor i liknande situationer som din egen.tröstekram.sandra