Ni kanske har upplevt något utan att vara nära personen som gått över, berätta gärna här :)

Jag vet när min mamma gick bort för två årsedan var vi med henne

hela tiden.Det var lite konstit för vi alla där hörde en liten.

pingla son pinglade tre gånger. Det var så vackert. Men vet ej var det var. Det var en kort stund i mellan varje pingla.

Jag har också hurt att man skall uppna ett fönster så att själen kan gå utt Varför har jag också undrat.

Jag jobbar själv inom vården med dementa vårdtagaren. Och där öppnar vi alltid fönstret just för att själen ska känna sig fri.

Har tänkt om jag har upplevt något och det är en del Men en sak just inom äldrevårde där jag jobbar nu.

Jag går på mediton på tisdagar och som vanligt så brukade det komma upp en hel del personer till mej. Dom bara pluppar upp och försvinner lika fort igen. Men precis i början så dök det upp en dam som var liten och nätt. Hade en fin hatt på sig och började prata med mej. Bara de jag hörde inte alls. Sen under helgen på lördagen samma vecka ringde en tjej från en annan avd på mitt jobb. Och frågade om jag ville komma ner och hjälpa till med en dam som hade dött. Hon skulle tvättas av och få på sig andra kläder innan dom kom och hämtade henne.
Vi brukar bara ibland hjälpa till på andra avd om dom behöver de. Så jag kände inte dirket vårdtagarna på de planet.
Men när jag kom in till rummet så blev jag så paff. För den damen som var hos mej under medionen låg i sängen och hade lämnat sin själ.
Var som om hon ville att jag skulle komma och hjälpa dom den dagen.

Jag har suttit hos båda mina föräldrar när de somnat in. Mamma efter många år Alzaimers. Det tog 14 dagar för henne att få somna in. Var hos henne nästan alla timmar på dygnet, men åkte alla fall hem och sov nattetid någon timme, Jag hade nära så det hade bara varit för mig att sätta mig i bilen och åka iväg. Hon hade pappa hos sig, de bodde i samma rum. Men nu till slutskedet. Då mamma tog sitt sista andetag såg jag som en rökstrimma komma ur hennes mun. Så jag tror jag såg hennes själ lämna kroppen där. Det var en underlig upplevelse, men ändå en härlig känsla på nått sätt att se detta.

Då pappa gick bort så var vi även hos honom. Men han blev inlagd på ett lasarett. Han såg så många som han kunde berätta om som hälsat på honom, men som inte finns i livet. Men han berättade även om siffror som gick nedåt, som om det var ett räkne verk på nått sätt.

Sista dagen i livet som pappa hade så satte han sig upp av egen kraft i sjukhussängen och sa - Att nu är jag på väg till mamma (vår mamma) nu är hon här och allt är så vacker och han log med hela sitt ansikte och uttalade en sån där glad ramsa som han brukade säga när han var glad. Han såg såå lycklig ut. I sammma rum stod jag och min brorson bredvid varandra och vi kände båda att någon stod i mellan oss, det kom en värme som gjorde att jag blev röd på en kind. Pappa fick somna in och det kändes som hela rummet fylldes av honom på nått sätt.

Ha det gott där på andra sidan mina kära!

#2 Pinglan kanske symboliserade något för din mamma? Jag har också hört en pingla men det var efter en persons bortgång och jag fick en pingla efter denna person.

#3 Vad fint! Hon ville verkligen visa dig att du skulle hjälpa till :)

#4 Jag blir verkligen rörd av att läsa det här Britt-Marie, så underbart vackert! Vilka upplevelser!

# 5

Ja, det har varit starka upplevelser och tårar har runnit av både sorg och glädje för att fått vara med om det här.

Min mamma var hos sin mamma, alltså min mormor när hon somnade in. Precis innan hon dog så lyste hela hennes ansikte upp och hon sa "mor" alldeles överlycklig. Då frågade min mamma henne om hon såg sin mor och hon svarade bestämt "ja". Hon var klar i huvudet in i det sista.

Min mamma har berättat att det var en otroligt stark upplevelse.

När våran son Zedd lämnade oss. Så såg han så nöjd ut

Jag satt och klappade honom länge. Det var pricis som han låg och sov.

När min pappa dog för några år sedan hade mamma vakat under natten. Jag kom o skulle skjutsa hem henne så hon fick duscha och skulle återkomma sen. Innan vi skulle åka satt vi med pappa en stund. Han såg lugnare och "piggare" ut än kvällen före. Mamma höll honom i handen och jag sände reiki till honom o bad honom släppa taget om det var dax att gå. Då hörde jag på hans andhämtning att det var dax. Jag gick o ringde syrran som var på en affär i stan och hon kom direkt. Det gick bara 15 - 20 minuter efter hon kom som pappa dog. Efteråt tvättade dom honom och tände ljus och öppna fönster. Vi satt där inne i lugn o ro. Jag satt o tittade på ljuset som plötsligt började flamma upp, fräsa o fladdra. Sen blev det lugnt igen. Jag talade om för mamma o syrran att vi hade några närvarande. Då fladdrade ljuset igen. Och jag kände farmors närvaro. Tror det var hon som kom o hämtade sin son.

Jag kände mig helt lugn, inte ledsen. Nästan som en konstig sorts glädje. Svårt förklara. Visste att nu är han hemma. Har inte varit riktigt ledsen  efter pappa och ändå var han den som stod mig närmast. Vet att han har det bra och att han är med oss ofta. Visst, lite sorg har jag men vet att tids nog ses vi igen.

Vilka starka och vackra berättelser ni beskriver, jag har aldrig varit närvarande med någon som har avlidit…utan bara en gång var vi på väg när min ex svärmor dog….

Hon var redan iordninggjord innan vi fick gå in och säga adjö….men det var verkligen fridfullt…man tassa på tå precis som att hon sov och man ville inte väcka henne….hon såg så fin och nöjd ut….hon hade cancer och var sliten till både kropp o själ…..men där hade alla rynkor slätats ut och hon såg så avslappnad ut….

Min mamma dog i sitt hem, ensam. Det hade hänt ca 19.00 Grannen ringde efter mig och mina systrar. Jag kom dit först av oss och gick till henne tillsammans med läkaren och sköterskan. Läkaren frågade mig om jag varit med tidigare och sett en död människa och jag sa nej. Hon sa att det inte var något konstigt så jag följde med. Mamma halvsatt på sängen och hade en gråaktig färg på kroppen, jag tyckte att det var otäckt och gick därifrån under tiden de gjorde iordning henne. Sen gick jag tillbaka och då var hon rosig och fin, såg ut som hon sov.

Sen kom mina vuxna barn och senare även mina systrar. Vi tände ljus och gick in till mamma ibland och satt och pratade och tröstade varandra. Läkaren hade ordnat allt med transporten så vi skulle ringa när vi kände oss redo? När blir man det? och vi fick vänta tills morgonen om vi ville och det kändes bra att vi fick ta det i vår takt och inte stressa.

Senare på kvällen kom grannfrun in med kaffe och vi satt alla tillsammans i mammas vardagsrum. Jag matade mitt lilla barnbarn som var två månader, med flaska. mamma hade varit så orolig att inte bäbisen fick tillräckligt med mat. När jag satt där kände jag att någon la handen på min axel och då la jag min hand över och sa "nu ser du mamma att hon får mat". Jag är helt säker på att det var mamma…man kunde känna hennes närvaro hela kvällen och jag kände mig glad på något sätt. Senare fick jag kontakt med mamma på en seans och då pratade hon om just detta tillfälle. Hon berättade även att hon blev förvånad att hennes mamma kom och mötte henne och att mamma hade två kroppar, en låg i sängen och en stod upp. Mamma trodde inte på ett liv efter detta..

Nu var det kanske inte en sån berättelse du hade tänkt dig Elisabeth men jag ville ändå berätta.

Eftersom jag jobbar på ett sjukhus med främst äldre patienter så har jag vid ett flertal tillfällen varit närvarande vid dödsögonblicket. Vid en naturlig död går det ofta till såhär:

Timmarna före döden inträffar, sker oftast ett tillpiggnande. Den döende kan bli rosig om kinderna och börja prata med exalterad röst, fastän h*n inte har pratat många ord under dom sista åren. Blicken är också klar; det finns en klarhet där.

Efter det inträffar ett lugn, den döende verkar fridfull och börja steg för steg att glida iväg till Andra sidan. Om dom anhöriga är närvarande här, så börjar dom nu förstå att döden närmar sig. Detta är timmar av både stilla gråt och frid för dom anhöriga, sådant som man efteråt minns som värdefullt.

Vid själva dödsögonblicket drar den döende oftast några snabba, djupa andetag och sedan upphör andningen. Man kan känna att själen fyller upp rummet, därav fönsteröppnandet. man upplever att man vill släppa själen att fara, slippa från sin plågade fysiska kropp.

Efteråt ligger kroppen där som ett tomt skal, man tvistar ju om hur länge det räcker innan själen lämnar kroppen, själv tror jag att det går lite gradvis. Vid själva liktvättningen, så upplever iallafall jag att "en liten del" av själen ännu finns kvar. Vid lämnandet av liket i kylrummet ( några timmar efter själva dödsfallet) upplever jag att själen har lämnat kroppen.

Läste för flera år sedan att vid dödsögonblicket lättar man något hg i vikt. Vem kan nu säga det? Har dom haft människan på våg under tiden.. Och att den viktminskningen var ett bevis på själen. Låter lite otroligt. Själv tror jag själen är viktlös ungefär som vår aura. Och att auran är en del av själen eller tvärtom.

Jag har också haft förmånen att få vara hos mina föräldrar när dom lämnade jordelivet. Mamma och jag satt hos pappa när han somnade in.Det var lugnt och vackert men efter en stund kändes det väldigt påtagligt att hans själ lämnat kroppen men var närvarande i rummet. Efter ytterligare en stund kändes det som om rummet var tomt och då gick vi också därifrån.

Detta var en vacker majmorgon, solen lyste och fåglarna sjöng och mina tårar rann av sorg men även glädje för att han nu var fri. Min yngste son som var hemma på besök sa att det suttit en vit duva på fönsterblecket, den pickade på fönstret och tittade in.. "det var morfar sa han"

Mina föräldrar var mycket måna om alla djur och varje vinter såg dom till att det fanns mat till fåglarna.

Vilka vackra berättelser, får rysningar när jag läser om allt det vackra ni berättar.

Kramar

Jag hann inte komma fram till min mamma innan hon gick bort.

Men jag kan säga att när vi fick träffa henne efter att hon gått bort så kändes det som om hon inte var där. Kroppen var där men inte "mamma".

Är övertygad om att själen lämnat kroppen. När vi kom hem till min syster så satt det en liten fågel och sjöng av hela sitt hjärta. Tror att mamma satt där och sjöng.

Saknar henne varje dag……

Jag tycker oxå att era berättelser är väldigt vackra och trygga. Jag blir rörd när jag läser!

Dagen då min morbror dog minns jag alltför väl. Jag minns det exakta klockslaget eftersom jag satt på en gitarrlektion samtidigt som han gick bort.

Dagen då han gick bort var en onsdag. Jag satt med min gitarrlärare inne i ett rum på expeditionen och försökte lära mej noterna till en låt utantill men det gick helt enkelt inte. Jag kunde inte. Det var som om all glädje var bortblåst. Hela dagen gick som i en dimma. Inget gick som det ville. När jag sen på eftermiddagen kom hem och gått upp på mitt rum, ropade mamma på mej och bad mej komma in i deras sovrum. Där inne berättade hon för mej att min mobror hade dött, jag frågade då när. Vid elvatiden svarade mamma och fortsatte läsa i sin bok. Jag nickade och gick tillbaks in i mitt rum där jag satte mej vid min dator.

Det klockslag mamma hade nämnt (11-tiden) var nästan exakt. Hade hon sagt 11:10 så hade mitt hjärta antagligen stannat. Det var den tiden som jag satt på min gitarrlektion och kände att jag inte ville spela gitarr längre….

För många år sedan satt jag med min farmor när hon lämnade jordelivet.

Hon hade legat i någon slags koma i flera dagar och var väldigt sjuk.

När döden närmade sig, satte hon sig plötsligt upp, tittade med klittrande ögon och en leende mun…sträckte ut armarna framför sig och sa… John (min farfars namn) och log.

Sedan lade hon sig ner och drog sitt sista andetag.

Jag rös i hela kroppen, men kände en frid…..farmor såg farfar som stod där på andra sidan med utsträckta armar och tog emot henne.

Det var så fint!!

Min mormor gick bort för 1,5 år sedan. Den sista veckan i livet tillbringades på sjukhuset. Jag var där på torsdag morgonen med min moster. Stundtals var hon med oss å stundtals borta.. Men till saken är att ibland så tittade mormor på sidan om sej å pratade, det var inte till mej eller min moster.. Jag/vi hörde inte allt hon sa men det var som om hon svarade på frågor.. -Ja, kunde hon säga osv..

Så att jag tror att hon pratade med den som kom å mötte henne.. Samma eftermiddag gick hon bort.

Å det gör så ont, vi alla saknar henne så otroligt mycket!! Hon gick bort alldeles föe tidigt.

Min mamma dog endast 63 år gammal pga kol och rökning. Jag var så ledsen att hon inte kunde sluta. Sa att jag tyckte det var långsamt självmord då hon 15 år innan sin bortgång visste vad som komma skulle.

Vi, min dotter och jag kom först. sen min bror och till sist hennes man. Jag var inte så glad i honom så jag gav inte hans telnr. till personalen först.men insåg att jag inte skulle göra så..Jag var sedan glad att han var med…

Hon hade kommit in till korttidsavdelningen i Tibro efter att lungmedicin skrivit ut henne dygnet innan. Personalen ringde mig vid 7-tiden på morgonen då hon inte längre var kontaktbar. Hon låg bara där..viss svårighet att andas, men vi såg till att hon fick maxdos med morfin (min bror förestår en lungavdeln) Jag satt vid hennes sida hela tiden och höll om henne. från kl 7 till 3 på natten. En timma innan började plötsligt en klocka att ticka över garderobsdörren. Jag frågade personalen om det var något de hade hört tidigare, men ingen kände igen det ljudet.

Jag sa till min dotter och min mammas man att nu ska vi säga adjö till lilla mamma. (min bror hade åkt hem på kvällen).De stod och jag satt, vi klappade, vi sa hej då, vi grät. Sjuksyster står en liten bit bort. Då sätter sig mamma upp i sängen, öppnar sina ögon. Ser från den ena till den andra dock utan att fästa blicken. Hon ser lite förvånad ut. Hennes ögon är nästan overkligt klara. Vitorna är kritvita, den blå färgen ser påmålad ut. När hon tittat från den ena sidan till den andra någragånger så lägger hon ned sitt huvud och somnar in för att aldrig mera vakna.

Min kära mamma dog på nyårsnatten. Jag hade ett dåligt förhållande, men det sista året vi fick var riktigt fint!

Nä'r jag kommer hem har jag tagit med en låda från hennes hem. Jag funderar på vad det ska stå i dödsannonsen. Jag hittar en gammal tidning i lådan som heter "Hela Världen" från hennes födelseår, 1942. I den finner jag en vers som kändes självklar till dödsannonsen.

Kerstin

Här kommer den avslutningsvis skriven av Nils Thorén

Det kom en sådan glans
i dina ögon
det tändes ett ljus
därinnanför
ditt sammhetsblåa irishav
Säg- lånades väl glansen
av en längtan
som ständigt föds på nytt
och aldrig dör
en längtan bortom jord och grav

Berättelser (ej självupplevda) från anhöriga

1. Under begravningen så ber Prästen att Själen på den bortgångna ska få vila, varpå ljusen i kyrkan beter sig som om någon blåst på dom.

2. En make kör ihjäl sig på hemvägen. Ringklockan på ytterdörren till frun o mannens gemensamma bostad slutar inte ringa även då kablar och allt är bortkopplat. En präst ber den efterlevande Frun att öppna dörren vid nästa påringning och släppa in den som vill in. Därpå slutar det ringa.

3. (Flera än en som berättat) När en äldre dör på "hemmet" så tjuter larmet hela natten, eller så är ljuset tänt i rummet även då det släkts otaliga gånger av personalen.

Egna Tankar!

En människa som går över till andra sidan hastigt vill göra sig hörd genom att säga farväl eller som i fall nr 2, få bekräftelse på att Han ville gentligen hem men fick ta avsked genom att göra så gott han kunde för att göra sig hörd ifrån den sidan han hamnat i. Att få bli insläppt i hemmet igen.

Oftast så får Vi inga Tecken ifrån människor som gått över på andra sidan som valt det själv (självmord). Dom hade bestämt sig här o nu.

Äldre från äldreboende vet oftast redan timmar innan att "nu drar jag över dit" -ta hand om katten o.s.v. Men gör sig ändå hörda genom larm o lampor som tack för den tiden som dom blivit omhändertagna.

hej ! jag har upplevt det två gånger ..

En gång när jag var på sjukhuset och människan var inte död så kroppsligt för hjärtat slog , men läkarna sa att människan var död hjärn mässigt .. där när en muslimsk "präst" bad till gud att hans själv skulle gå te gud , fick jag se själen människans själ svävande ..

en annan gång upplevde jag att jag och mitt ex var i från varandra och inte haft någon kontakt på flera månader av olika anledningar , vi båda mådde jätte dåligt och tog väldigt hårt på oss ..

Då fick jag uppleva vid ett tillfälle när jag var så ledsen och saknade honom , fick jag se honom och han var där med mig ..

han e ganska medial själv också , så han e duktig på att förflytta kroppen ..m.m

#21

Vilken underbart vacker vers. Den passade ju fint i er annons efter det ni upplevt, med dim mammas blick.

Jag läser här att ofta ljus tänds och  att fönster öppnas. Så har det varit i båda mina föräldrars fall efter det att de somnat in. De har varit så rofyllt över dem inte en rynka kvar i deras anskiten. Men ändå så har det liksom bara varit som ett tomt skal deras kroppar på nått sätt, vackra men ändå inte i kroppen. Rummen har i stället fyllts av dem efter sista andetagen..

#24# ja visst är den *L* Det var ju så otroligt att hitta en tidning med mammas födelseår, sedan hittar jag en  vers där som passade så bra. Innan hade jag ju inte en aning om vad jag skulle ha i annonsen.

Och som du också skriver, så känner man ju på något underligt vis att kroppen är ett tomt skal.

Vilka underbart vackra upplevelser ni har varit med om. Tårarna trillar nedför kinderna. Själv har jag lyckan att få ha båda mina föräldrar kvar i livet, hyfsat friska och krya trots att de börjar komma upp i ålder samt ha både astma och hjärtfel. Jag har aldrig varit med när en människa går över, eller ens sett en död. Och begravningar har jag bara varit på 3 stycken så jag har verkligen varit förskonad. Och jag hoppas att det kommer dröja länge till jag måste gå på en igen.

Många säger att övergången till andra sidan är otroligt vacker, och det är ju bara att läsa era beskrivningar här ovan så förstår jag att det nog är sant.

Önskar er alla en underbar dag

När min pappa var sjuk i cancer och bara hade någon vecka kvar, så låg han också och pratade med folk som vi inte kunde se. "Jamen så många ni är!" sa han en gång när mamma ensam stod i rummet. mamma som inte är så rädd av sig frågade vem det var, och pappa sa att det ser du väl, och så räknade han upp en massa personer som alla är döda. Gamla kompisar, kolleger osv.

21 gram sägs själen väga.

En sak som jag alltid får tårar i ögonen av, handlar om en fågel. Min morfar var naturvårdare i Falsterbo för länge sen, så mormor har haft köket fullt av djur som behövde tillfällig boplats. En liten sparv var svårt skadad, och var på väg att dö, men morfar bar hem honom. Han (sparven) bodde nån dag i mormors kök, och hon berättade att precis när han skulle dö, så reser han sig upp, flaxar med vingarna och sjunger en trudelutt. Sen faller han omkull.

Så det är inte bara människor.

Fåglar bär ofta bud. När min förra svärmor begravdes var det flera som reagerade på en kråka som satt i ett träd alldeles nära graven hon skulle läggas i. Den satt kvar hela tiden och var väldigt intresserad. Flera såg den som att det var fd svärmor som var med oss.

Apropå dikter. När vi skulle välja dikt till pappa så öppnade jag boken som begravningsentreprenören hade och slog upp en sida och den andra dikten jag tittade på blev pappas. Den stämde precis. Både mamma och syrran blev förtjust i den. Den var liksom skriven till honom.

Min morfar dog när jag var 24 år. PÅ efternatten vaknar jag helt plötsligt, sätter mig upp i sängen. Tänker att nu dog morfar, skönt att han fått vila och ro och att han har det bra nu. Var som om han tog adjö Sen lägger jag mig igen, på nått vis tacksam och glad över att morfar fått somna in som han hade tänkt. Och jag somnar (jättekonstigt)

Efter en timma ringer min mor ( som vakat i några dagar) och säjer att nu har morfar dött. När då frågar jag,, jo för en timme sen säger min mor

Ungefär tre veckor tidigare besökte jag och barnen honom. När vi skulle gå säjer han med ett leende att det var sista gången som vi ses här. Varför det sa jag. Får jag inte komma och hälsa på Dig ( vi hade väldigt bra relation och kunde prata och skoja)

Då säjer han att han tycker att det är dags nu, han är nöjd med livet och vill vila.. Han var så trygg  när han sa det. Usch det var jobbigt att gå där ifrån.

Men samtidigt så känns det så tryggt att han finns och möter mig en gång

Har inte läst det som står i inläggen innan men hörde något ngn gång att när man dör så faller en stjärna från himlen, och som oxå betyder att ngn föds på nytt. Kan det stämma? ngn som vet?

Har en bekant som jobbar inom vården och en man gick bort i hjärnblödning han ringde på sitt larm innan. Men efter han gick bort samma dag fortsatte larmet att ringa,den avdelningen var ochså känd för att det spökade på. Det var många som var oroliga att jobba där.

När min far låg för döden så flög det runt en stor grön boll i luften och då var han hjärndöd. Det var en lika stor boll som en fotboll.

 Så det var väl en form av andlig närvaro.När min far dog på morgonen så hade jag en dröm den tiden just att jag badade ett barn i en balja en pojke var det och att jag råkade tappa ner honom under vattnen. Jag drog upp honom och gjorde upplivningsförsök men det var försent min far dog av att lungorna vattenfylldes.

Det var samma tid han dog jag tror jag följde med honom en bit på vägen till andra sidan.

Ja hjälper nog en del över till andevärlden på nätterna genom drömmar.

Min pappa avled av svår sjukdom på sjukhus och jag satt med honom dom sista dygnen.

Den mesta tiden var han nedsövd för att slippa dom svåra smärtorna men i bland så vaknade han till och pratade några ord.

Det som var väldigt speciellt det var precis innan dödsögonblicket vaknade min pappa och sa mamma vad gör du här.

Min farmor hade varit död i flera år men tydligen kom hon för att hämta hem honom för efter dessa ord så slutade pappa andas och hjärtat slutade att slå.

Så jag är helt övertygad  om att farmor kom ner för att hjälpa pappa över till andra sidan.

Lasse

Min mamma dog pa hospice pa nyarsafton forra aret. Pappa var dar dygnet runt nar det borjade narma sig.

Jag sov sjalv i deras hus pa natterna. En natt vaknade jag sa dar dramatiskt som de gor i filmer. Jag satte mig upp och flamtade och borjade grata. Jag hade dromt att pappa kom hem och stod i farstun och vi kramades for att mamma dott.

Jag kunde inte somna om efter den har starka drommen. Hjartat bultar, jag grater.

15 minuter senare hor jag ljudet av pappas klampande pa ytterbron. Jag rusar ner och drommen blir sann.

Jag tror att mamma skickade mig drommen for att forvarna mig.

Nar vi senare aker till hospice for att ta farval av mamma ar hon sa fin med ett leende pa lapparna. Pappa sa att han sag hennes kropp svava over den doda kroppen.

Jag pussar mamma, det kanns bara fint. Och jag vi ar lattade att hon slutat lida.

Nu drommer jag om mamma flera ganger i veckan. Jag har drommar som sager att man inte ska tro att en dod ska "besoka" en, for det ar inte meningen. Kanske for att jag soker Tecken fran henne.

Sammantfattningsvis kan jag saga att dodn i sig sjalv var fin och att jag inte ar radd for den.

Men nu far vi leva utan mamma och minnena tranger sig pa dagligen. Pappa akte runt i sakert nio manader med askan, till alla platser de besokt tillsammans under sitt forsta ar. Och sedan spreds askan i en minneslund.

Jag ar sa tacksam over att jag fatt uppleva allt detta, aven om det varit jobbigt. Men for mig finns ju alltid mamma anda.

Vilka fantastiska och vackra, men självklart sorgliga upplevelser! Fast mitt i all sorg är det en tröst att allt faktiskt inte är slut tycker jag!

Själv har jag den otroliga turen att mina bägge föräldrar fortfarande lever, men deras hälsa har börjat vackla, av ålder.

När min mans pappa gick bort - kom vi försent tyvärr och hann ej vara med i själva dödsögonblicket. Väl framme satt vi vid sängen och där var ett speciellt lugn och en fin stund med ett tänt ljus. Fridfull är nog det rätta ordet.

 Under en begravning av en kär mycket gammal faster ser jag en inre bild av henne ung och glad sittandes vid ett matbord och det är en vacker skymning utanför fönstret där hon sitter. Det kändes som om hon sade hej, till mig och att allt var finfint.

Jag blev änka för 6 månader sedan. Min man dog i cancer endast 44 år gammal. De sista dagarna hade vi ingen kontakt alls utan han sov oavbrutet med hög dos av morfin direkt ut i blodet. Jag sov bredvid honom små korta stunder åt gången och vakade hela tiden och skötte honom på alla sätt. Sista natten han levde så vaknade jag av att någon talade om för mig att han skulle dö under dagen. Jag sms: ade till min syster som lovat att komma så fort det hände. Jag skrev att nu händer det snart så var beredd. Till saken hör att läkaren trott att han skulle gå bort långt tidigare eftersom han inte vare sig ätit eller druckit på långt över en vecka och inte heller haft dropp. På morgonen var jag tvungen att lämna sängen en stund men sa då åt honom att inte göra nåt "dumt" under tiden jag var borta. Klockan 9 på morgonen så satt jag vid honom och höll hans hand och smekte honom över pannan. Jag kände att det var dags för honom så jag sa: Jag vet att du är väldigt sjuk och att du inte orkar längre. Släpp taget, du får det. Ser du nåt ljus så gå dit. Jag har hört att det är så man ska göra, sa jag. Han drog ett djupt andetag och så var han borta. Jag öppnade fönstret, och jag vet inte varför men jag hade nog läst att man gör så. MOH-sköterskorna kom och skulle göra honom fin och bad mig hämta kläder till honom som han skulle ha i sin kista. Jag gick upp till hans garderog och hämta hans senast inköpta skjorta, ett par svarta jeans + underkläder. Jag hoppade över T-shirt eftersom den inte skulle synas och inte heller värma honom längre. Jag gick ner med kläderna och fick till min förskräckelse se hur illa ställt det var med mig själv! Jag hade vare sig tvättat mig eller bytt kläder på…jag det vet jag inte! Jag tänkte att jag var tvungen att snygga till mig lite för hans skull. Jag tog tandborsten och skulle just ha på tandkräm när min man plötsligt talade till mig. Inte med en röst utifrån utan inifrån mitt huvud liksom. Han sa: Jag ska ha en T-shirt under skjortan. Typiskt honom tänkte jag och gick upp till hans garderob igen. Jag stäckte upp armen och fick tag i en T-shirt högt upp på en hylla och tog ner den. Det var den T-shirten han köpt till just den skjortan! Utav alla som låg där hade jag lyckats få den rätta! Jag kände då ännu tydligare att han var kvar hos mig. Jag gick ner till sköterskorna och sträckte fram T-shirten och sa: Han vill ha den här under. Dom tittade underligt på mig och sa: Vill han det så ska han få det.

Den här dagen som borde ha varit en enbart sorgsen dag blev en lugn och trygg dag pga det här. Jag har efter detta känt av hans energier hemma och kunnat sova lika lugnt som om han var hos mig på riktigt.

När min gammelmormor dog för 4 år sen så hände det här jag var inte med men mamma bärettade för mig.

På dagen hade hon mått dåligt men inte tänkt så mycket på det utan la sig för att vila. Men sen fick mormor och morfar åka in med henne till Falu lassaretts akutavdelning. Det här var på kvällen. Sen vid 23:00 ringde Mormor från sjukhuset och sa att mamma och morfar måste skynda sig till lassarettet. Mamma och morfar kastade sig in i bilen och åkte i väg. Efter en halvtimme var dom framme det var ganska halt det var den 20 oktober. Så tog det en kvart att leta parkeringsplats. Så precis när dom kom in på hennes rum där mormor och mormors syster satt tog min gammel momor sitt sista andetag. Precis kl 00:00 var klockan och hon såg så nöjd ut innan hon dog. Så när mamma var på väg hem så såg hon en stor fallande sjärna på natthimlen.

Hej!Förlorade min son för några år sen helt hastigt,jag var inte hos honnom när det hände,jag låg och sov för han gick bort halv 4 på morgonen,men han kom till mig vid vid min  säng och sa som det var, fast på hanns vis"fan jag är död" En olycka och han han inte med riktigt själv,därav uttalandet.efter begravningen fotograferade jag vår tv när den var släckt och där är min son på bild han vinkar.har träffat honnom mycket,hälsar på"när han har tid"