För 2 år sedan for tankarna genom mitt huvud. Tänk om något går fel. Något känns inte rätt. Det har tatt för lång tid.

Ni lovade att ha extra koll så att ingenting skulle hända. Läkarna sprang ut och in i rummet varje
halvtimme och gjorde tester. Marius bekymmer rynka i pannan. Jag grät tyst. Läkaren kommer in
igen. Var inte orolig vi låter det inte hända något, det blir operation vid minsta fara!

Ta mig till operation nu! Snälla jag vill inte ta nån risk. Aldrig har jag varit så rädd!
Det var en grå Oktober dag…jag hade en slags overklighetskänsla i kroppen. Jag fick dropp det skulle hjälpa till sa dom. Min kropp ville inte men jag var tvungen att fixa det här.

Hjärtljuden gick ner kraftigt…bekymrade läkare och sköterskor for in och ut ur rummet. Diskuterade operation igen. Dom sänkte apparatens ljud så jag skulle slippa höra…så jag inte skulle bli så orolig….men jag såg på Marius blick varje gång det krisade och förstod att det var allvar.

Jag hade obeskrivligt ont…ingen bedövning!!! jag ska känna vad som händer sa jag, hade inga bra erfarenheter av bedövning sen förr. Jag tänkte att nu ska jag stå upp…de ska vara bra…stå upp fast benen nästan vek sig…jag kände att det var bra…nu händer det äntligen något positivt.

Läkarskifte….en kvinna kom in, hon bad mig lägga mig ner igen. Hon sa det gjort underverk att jag stått upp…jag var inte riktigt mogen än men hon bad mig krysta för bebisen måste ut nu!

Jag var helt borta….läkaren tog tag i armen Susanna titta på mig! Du måste ta i nu!

På två värkar var han ute med navelsträngen runt halsen…..inget ljud….allt var tyst…..

Jag grät………..

Då hördes det ett ynkligt pip och sen ett helt underbart förlösande skrik o jag tror inte jag hört något vackrare ljud i hela mitt liv!

Vår son var född 14 dagar över tiden. Min fjärde son, Lukas Klys den 22 oktober 2006.

Jag är så tacksam att allt gick bra den dagen…tack för att du är hos oss!

Grattis på födelsedagen älskling!

Puss o kram
Mamma