Jag har fått en uppfattning att de flesta som är medium har mått väldigt dåligt under en del perioder.

Är det under den tid man utvecklas eller är det innan man kommer på att man är medial?
När man läser era livsöden så har många av er varit med om ganska jobbiga saker och verkar ha varit deprimerade till och från i livet.
Vore intressant och veta hur det ligger till eller om det bara är något som jag inbillat mig. Jag kan tänka mig att det är svårt att acceptera och accepteras av andra att man är synsk eller medial.
Förmodligen händer det inte bara över en natt. Hoppas att jag formulerar mig så ni förstår min undran,( det ligger i eget intresse).

Tatsu

Då skulle jag vilja ge lite berömm iallafall till Er här. Här känner man att man kan ställa sina frågor och får svar.  Känns som om man sitter och lär av goda vänner.

#1 Många av oss har gått igenom väldigt mycket i livet och det ser jag att det finns anledningar till, det är för att vi ska kunna känna empati för andra i deras situationer i livet och för att kunna hjälpa andra vidare i många fall, hjälpa andra i deras sorger bl.a.

Är det någon som blivit kallad besserwisser??? jag har nog missat det som tur är, gillar inte sånt… Jag har insett när det gäller att få kunskap är att ju mer jag lär mig om tex medialitet ju mindre inser jag att jag kan, ingen kan bli fullärd. Och när någon vill ge goda råd så är det ju för att hjälpa och vara snäll, då ska man inte behöva bli kallad för besserwissser.

#2 Härligt signemo, det är just så det ska vara, man ska känna att alla är vi på samma nivå som en gemenskap och i goda vänners lag :)

Jag tycker också att ni ska ha beröm för det är intressant till tusen att "hänga med" på allt som händer här.

En lustig sak när jag efterlyste varor så beskrev Elisabeth dörren till vårt lager. Exakt med färgerna och allt, när jag sa det till en i personalen sa hon - Jag har aldrig sett att dörren är två färgad, (fast vi går där massor av gånger/dag) sedan rös hon i hela kroppen för det var så spännande.
Tack vare denna sajt törs jag prata mer och mer öppet om saker som har hänt och flera med mig har blivit väldigt intresserad, utom äldsta dottern hon tycker inte om "det där ni håller på med" Men hon är rädd för nästan allt.

Har själv gått igenom både det ena och det andra och känner att det lärt mig oerhört mycket. Gör att jag sannerligen aldrig kan sätta mig på några höga hästar, snarare tvärtom.

Gång efter annan har jag kommit igen efter olika utmaningar i livet, där en av dem varit åsikter just om att man reser sig upp. Det blir ju så att för varje utmaning och sorg man går igenom så stärks man lite till. Inte alla verkar gilla detta.

Att gå ut på det här forumet, t ex…. vilken utmaning!! Har varit Happyspirits och Elisabeths förtjänst att jag vågat kliva fram igen och det har varit mycket glädje med det. Men förstås också synpunker som inte varit lika roliga. Det som fått mig att fortsätta är dessa personliga reaktioner jag fått emellanåt när jag skrivit en artikel eller något annat. Att skriva från hjärtat och få en respons från ett annat hjärta, det är ju bensinen som min motor går på. Det handlar inte längre, som det kanske gjorde förr i världen, om att uppnå personlig framgång. Det har jag gett upp nu efter min sjukdom och konkurs. Men att inte ge mig i det jag tror på, att fortsätta tro att det finns fler om man kan möta som vill uppnå något mer glädjefullt och givande i livet.

Att fortsätta våga dela med mig av tankar och funderingar och skita i rädslan för påhopp och sågning vid fotknölarna. Det är en kärleksfull utmaning som jag vill fortsätta med.

Har haft några så givande dagar här i Jämtland med mitt jobb. I eftermiddag inte lika kul, om jag ska vara ärlig med åsikter om att vi här på forumet som är Medarbetare skulle vara nån sorts självutnämnd elitskara….

Att vara ett medium är kanske att vara en kanal för något som är större än vad vi fattar. En kärlekskraft som går bortanför dramatiken det innebär många gånger att vara människa. Då får man ju jobba hela tiden på det man ser med sig själv….

När jag valde vägen till att bli medium, blev jag förvarnad. Det är ingen enkel väg man väljer. Man hinner inte bli uppblåst någonstans. Så fort man försöker sätta sig på för höga hästar kastar de av en, *skrattar* Hoppas ni förstår min symboliska förklaring.

Jag för min egen del är helt övertygad om att varje motgång har en mening. Och när man väl valt den här vägen så tar motgångarna inte slut. Men personligen så har jag lagt om fokus för ett bra tag sen. Mitt fokus är inte på motgångarna längre utan på det jag lär mig på vägen. Och tacksamhet över att jag lär mig hela tiden.

Lite tankar från mig.

Det måste ju vara en fantastiskt spännande väg ni har valt och en fantastisk gåva ni medium har. Ni verkar vara så starka människor. Det gäller väl dock att förvalta det väl och låta allting styras av kärlek och respekt. Jag förstår mig inte på dom som ska kritisera och hacka på varandra inom denna "värld" där väl kärleken ska råda, här om någonstans…. Att alltid bemöta människor så som jag själv vill bli bemött i olika situationer är för mig en självklarhet.

#9 Härlig inställning! I min värld är du då en väldigt andlig person, för du har fattat hela grejen! Keep it up!

#10  Tack! Det värmde….

#1 Precis det du skriver om att livet har varit tufft talade jag med min vännina/kurskamrat om tidigare idag. Jag har varit "öppensinnad" sedan jag var liten men det är först nu vid 38 års ålder som jag kände mig redo att gå vidare med det mediala och livet till var jag är idag, har inte varit någon räkmacka (kanske mer som en möglig fralla med svettig ost på)

Det lustiga är att vid en punkt i livet försvann min "intuition". Jag visste inte vem som ringde eller vem som skulle ringa på min dörr. Jag kunde inte längre "gissa"rätt på bebisen i magen, vilket jag hade varit suveränt bra på innan.

Men, nu, är den tillbaka fast på ett annat sätt och gudars vad jag har saknat den och för att inte tala om hur lycklig jag är nu!

Oj, jag skickade iväg fast jag inte var klar..

Nu är jag inget medium så jag skulle väl kanske inte skriva här

Jo, vi sa just det som sagts tidigare, att meningen med livet är nog för att man ska lära sig just empati, kärlek och osjälviskhet för att kunna föra det vidare.

Ni ska ha en eloge allihopa för att ni delar med er så generöst till oss andra!!!

Som Terry sa på kursen i förra veckan:

"Man är inte bättre som medium, än sin senaste seans"

(fast på engelska dårå…)

Ett bra sätt att se det på tycker jag!

Och medium är ju bara vanliga människor också, men en del kanske drabbas av "GURU"-syndromet om man bara har Ja-sägare omkring sig. Det är både mänskligt och lätt hänt i så fall. Jag kan nog vara en besserwisser ibland, men jag är rätt bra på att ta ner mig själv efteråt……

Jag är också väldigt tacksam för det här forumet. Jag känner att jag får svar på så mycket, det blir många Aha-upplevelser. Och jag hoppas att jag med tiden ska kunna tillföra något.

Det som jag tycker är så roligt är att det är så många ungdomar som verkar ha hittat hit.

Mvh Helené