Är utflugen och bortflyttan med min sambo i en liten by men bara en mil härifrån ligger det som vart mitt hem i 7 år som jag verkligen hatat mest.

Allt startade med att jag var iaktagen hela tiden, jag såg skuggor bakom mig i spegeln, jag såg skymtar av något som rörde sig i ögonvrån.

Sen började dörren flyga upp, bytte rum och den dörrens slutar flyga upp och min sitter fast istället.. vi fixar dörren och den blev som den skulle fast nu började den flyga upp igen, min garderobs dörr började även flyga upp men när jag tillslut slutade bry mig om den började toalett dörren där vindsluckan är flyga upp i stället.

En natt började det knacka i väggarna och mina föräldrar har gått och lagt sig och det låter ihärdigt och påtagligt. Efter en stund när jag var på punkten till panikattack ringer jag farsan från badrummet till deras sovrum och ber han komma ned. När jag öppnar dörren frågar han mig varför jag står som en galning och knackar för.

En dag satt jag vid datorn och lyssnade på musik i headsetet och nynnade, bara jag och mamma var hemma och så knackar någon mig på axeln och jag säger "Ja en sekund ska bara höra det här" och då knackar det mig hårdare och snabbare i nacken och jag snurrar runt och är otålig och fräser "Jaa?" till svar samtidigt som jag drar av mig hörlurarna och där står ingen, ropar på mamma och hon svarar i köket.. plötsligt hör jag ett ljud från mitt rum att det låter som någon gör slarvsylta av tyg och ropar på mamma igen som kommer springandes och kollar..

DÅ slutade allt som att jag accepterat hans existens fick mig att bli ointressant.

Mina kompisar hörde fortfarande stegen i trappen och på mitt rum och min sambo jävlades han med ganska bra han vägrade låta honom använda toaletten vars dörr alltid flög upp på och sprang som en galning i trappen efter uppmärksamhet vilket jag ej känner av nu sen dagen jag frågade honom vad han ville.

Jag får känslan av att det är en man, en ganska robust sådan.