"Stilla så stilla reste hon sig från marken där hon legat. Vinden välkomnade henne och drog med sig det långa håret så att det lämnade ryggen och lade sig som tunga slöjor över hennes bröstkorg. "tänk, det är alltså så här det känns"…."att andas igen". Hon smakade på den klara luften och kände hur dess tinglande energi väckte det inre, som slumrat så länge.

Hon tittade ner vid sin sida och tog den lilles hand. "nu mitt älskade barn, ska vi vandra" Barnet mötte hennes blick med stora mörka, "vart ska vi gå mamma?" Modern log åt hans stora fråga. "genom livet min son…genom livet".

*~*~*~*~*~*~*

Min son var ett år gammal när jag drabbades av en sk "försenad förlossningsdepression". Aldrig trodde jag väl att man skulle kunna bli så fruktansvärt ledsen och olycklig, efter man fått ett av livets största mirakel. Men så blev det och en fullständigt nattsvart kamp följde. Det tog sitt tag att ta sig ur mörkret och framför allt hitta det underbara bandet som varje förälder kan ha till sitt barn. Men jag nådde dit… tillslut.

I dag satt jag och sjöng en vaggvisa, med ord så otroligt vackra och jag grät för varje bokstav. Att vara mamma till fullo, att älska sin fantastiska lott, att hålla om en varm liten barnakropp och älska en liten/stor själ mer än livet i sig…har äntligen lyst fram genom tunneln och lyft mig ut i ljuset.

Mateo, jag skulle kunna skriva böcker i tusentals om min kärlek till dig. Du är…helt otrolig!

Och jag är frisk!!!!!!!!!

Tack livet, tack medsjälar, tack läkare, tack kuratorn, tack min familj, tack min son och tack "mig".