Min mamma var en kvinna med oddsen i mot sig, Efter flera års sjukdom så verkade det som om att allt höll på att vända. Efter den svåra tiden så förnyade hon och pappa sina löften i kyrkan, Hon var så lycklig. Hon hade precis arbets tränat och skulle börja jobba på "riktigt".

5 september det är en dag som etsat sig fast i minnet. Jag var på personalmöte när min man knackade på dörren och talade om att mamma hade fått en stroke. Då kändes det som om någon knuffade ner mig i ett svart hål.

Åkte in till sjukhuset och där var hon. Halvsides förlamad och fått afasi (tappade talet). Det kändes som om jag inte kunde andas, För innerst inne så visste jag att hon aldrig skulle bli bra igen. Min stackars fighter till mamma.

Ringde till min chef och talade om att jag ville börja jobba för mamma när hon kom hem från sjukhuset. Jag jobbar som personlig assistent åt handikappade personer. Så jag "visste" att hon skulle hamna hos "oss" när hon kom hem.

Började att jobba med mamma och det kan jag säga är det bästa jag har gjort i mitt liv. Det året som jag var assistent åt henne känns som det mest meningsfulla arbetet jag haft. Det var en självklarhet att jag skulle jobba där för hon hade ju uppfostrat mig och tagit hand om mig och då hade jag chansen att få ge tillbaka.

Afasin var det som tillslut gjorde att hon blev dålig. Hon kunde inte tala om vart hon hade ont, Och krafterna försvann ifrån henne. Desperat sökte vi läkare om och om igen men vi kom hem med pencillin som inte hjälpte. En dag så ringdes distikt sköterskan ut och hon såg att det inte var bra med mamma. Hon ringde efter  ambulans och pappa ringde efter mig. Jag åkte med upp till sjukhuset.

Pappa åkte upp efter ambulansen och jag åkte med i den. Väldigt lång vänte tid var det på akuten innan vi tillslut kom till lungröntgen och sedan upp på avdelningen.  Tvingade i mamma kräm och sedan var hon slut och ville vila. Hon pekade på dörren och ville att jag och pappa skulle åka hem. För hon var rädd för det hade börjat mörkna ute. Det var vinter och hon var rädd att det skulle vara halt ute.

Jag kramade om henne och lämnade henne där på sjukhuset. Tänkte att nu ska de "fixa" henne. Talade om att jag skulle komma det första jag gjorde på morgonen.

På morgonen ringde telefonen och pappa sa att mamma var dålig. Vi hade hört det förrut så pappa samlade ihop sakerna och mammas rullstol och kom för att hämta mig. Jag hade ringt till min syster och talat om att vi skulle upp. Hon hade ont i halsen men ringde upp till sjukhuset där de sa att det kvittade. De ville att vi skulle komma alla barnen och pappa.

Pappa och jag hämtade min syster och vi åkte upp till sjukhuset. vi försökte ringa på vägen men det var hänvisningston. Ringde flera gånger men det var samma sak om och om igen.

När vi kom fram så blev vi hänvisade in ett anhörig rum och där fick vi reda på att hon hade gått bort,

Min älskade mamma hade gått bort. Det var den 31 Januari 2002. Den dagen var så mörk och dyster. Så regning och kall.

Tiden efter fylldes med skuld känslor. Varför hade jag lämnat henne? Varför stannade jag inte? Varför? Jag hade vakat över henne i sex veckor på intensiven flera år innan. Och denna gången lämnade jag henne.

Vad jag tror så fick vi hänvisningston för att vi inte skulle veta att hon gått bort. (mamma var för rädd om oss)

I september det året fick jag mitt första barn. Ett barn som mamma visste att jag väntade. Vi hade varit ofrivilligt barnlösa i åtta år.

Först funderade jag vart jag skulle lägga min energi på efter mammas bort gång. Men barnet har hjälp mig att komma vidare. Utan honom och hans senare komna lille bror så hade det säkert inte gått.

Men det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Vill ha henne hos mig. Krama henne och tala om hur mycket jag älskar och saknar henne.

Har träffat ett medium två gånger och hoppats på en hälsning från henne. Men fått hälsning från andra som gått vidare…

Hoppas att ni orkat läsa mitt svamliga inlägg…