he he det här var en rolig tråd!

jag var barn på 60-talet och minns givetvis hippisarna och flowerpower. jag var lite för liten för att delta själv men jag tyckte att dem var jättefina! Vem minns inte Age of Aquarius och San Fransisco?

sen kom 70-talet och proggen. Alla skulle vara komunister och fy fasen vad jag tyckte de var fula i sina näbbstövlar och palestinachalar. Det var kvinnlig frigörelse och bo i kollektiv. Det mesta av den så kallade musiken har jag lyckats förtränga men Okej Nationalteatern kan jag lyssna på med viss nostalgiglädje än i dag och givetvis Holabandola. Afzelius och Wiehe var de enda proggarna jag stod ut att lyssna på. Fast de fick väl skäll för att de var för kommersiella.

Då drogs jag mera åt ABBA och glamrocken. Smink och glitter var mera min tekopp. Fast det var kanske ingen livsstil.

Sedan kom punken och då ville jag inte vara med längre.

Det var några gamla minnen från tant Maggan

Rosa pums, korta kjolar, bredaxlat, håret fullt med spray, breda skärp å….ja herregud så man var snyggg, inte :)
Plastörhängen och Rosa fuskpäls med axlar bredare än vad man själv var runt axlarna.

Benvärmare, och träningstyper som "Kniiiip"…..*gulp*

*2* Haha ja de kommer man ihåg.. Och man tyckte de var sååå snyyyygt

Åååh, mina ungar, numera vuxna, var helt gaaaalna på mig i början av min Andliga färd! Det var örhängen med fjädrar och såna där klänningar från någon shop på Gamla stan med lite broderier o tjafs, gärna lite ametistsmycken… vilken chock för ungarna! För innan hade morsan varit i affärsbranschen med små ´chica dräkter, högklackade skor och attacheväska… hhuuuuuh! Innan det Friskis&Svettis hurtiga stil….

Kan bara nynna på Dahlgrens gamla låt… "så många roller jag spelade och aldrig gjorde det bra…"

Nu vetef---n…. stillös kanske…? Nån som har nåt bra tips på vad som gäller nu?? Är för isolerad från mänskosläktet för att hänga på…

#2: Isch

Nåja, som barn på det gräsliga 70-talet hade jag platåträskor, gabardinbyxor samt skjortor i asfula lsd-mönster…

#4: Att köra den stil man trivs i själv utan att be om lov - DET är stil (och kommer med ålder/mognad)

Haha…ja som barn, innan tonnårstidens fetäckliga tid med Picadillycircus Ursäkta stavning) glädsel, var det kliande gröna gabardinbrallor som gällde med platåträskor.
Gräsligt helt enkelt……..

Melodifestivalen ock "Kramgoa låtar 3" var det mesta mamma hade att lyssna på!

Inte undra på att jag själv harar svensktoppsmusik idag och i en rask takt övergick från glättig discopop till Blues, hårdrock och annat gottigt!

#2 Du vet väl att det är hel rätt med 80-tal igen, allt utom de extremt breda axlarna tror jag är tillbaka.Pumps i färg, breda bälten, benvärmare,oversizetröjor i starka färger (även senapsgult)
Vi har t o m fått in skipants igen, men de var väl på 90-talet:

70-talet hade jag enorma platåskor, jag har alltid haft dille på skor och handväskor. Flera av skorna har jag kvar, fattar inte att jag kunde gå i dem. Superutsvängda jeans med i sydda kilar.Killarna hade också platåisar häftigast var de som kom ifrån Sko Uno på Gamla Brogatan i Stockholm.

80-talet; tittar man på kort från den tiden är jag brydd att jag kom in genom dörrar med den luggen.De breda skärpen har jag också kvar, men tyvärr får jag nog sätta ihop 2 om jag ska kunna ha dem i midjan nu.

Hade ingen speciell stil trots att jag var "hårdrockare" har alltid varit en jeansmänniska och är det fortfarande, hatar att klä upp mig.

Min dröm är att någon gång kunna fixa ett klädmuseum.
Vi gjorde en utställning när butiken firade 50 år och det var så himla roligt, vilka minnen som kom tillbaka och besökarna var så nostalgiska för man glömmer (eller förtränger) mycket av kläderna man har haft. Vad mycket roliga kommentaren man fick höra.

#7 Ja, skipants är ju tillbaka bevaremigväl…fast kul är det, men det hade jag på slutet av 80 talet!

Rosa skidbrallor med hällor, tubsockor och Pumps, rackarns nice :)
Å ja, midjan var vä något smärtare kantänka….typ å luggen såg ut som om den skulle lyfta…hehe!

Fast jag hade aldrig syntfrilla, jag har lockigt hår när jag inte plattar ut det så jag fick aldrig till den rätta luggen helt enkelt + att Syntare inte riktigt var min grej……

Ha,ha,ah…..vilken härlig tråd….vilka nostalig minnen alltså…..

Min första hänga med modestil, (10 år) var nog när en annan knappt visste vem Elvis var, men hade hört talas om Dorisar och Sunar….Där satt man och gick igenom denna tuperingsbehandling av två tjej kompisar…och fick håret att vara större än en själv jue….En riktig Doris, lyssnandes då på Elvis, Jerry Lee Lewis…Rocken Roll….året var 1962

Sen minns jag denna inhopp av OP-modet (Allt skulle vara Svart/vitt)…vinterjackorna tävla mellan Kitzby och Heller…Det skulle prassla om dom…annars var det inte äkta vara…. musiken var Beatels, Moonkeys….Och svenska band som Tom and Jerry, Tages, Fabiolus Four, Ola & the Janglers…mm.mm..årtal 1966-67

Sen vet jag inte vad det var för mode….men man skulle ha byxor tajta upptill ner till knäna och nedanför där skulle det minsann sitta rena rama minikjolar…ju vidare desto snyggare….vilken tur jag hade som hadde flyttat hem till mamma då, för hon kunde ju sy upp byxor….Då var det ABBA för hela slanten….men jag gillade också Blues med Greeadence (stavningen är säkert fel)…strax efter kom denna mode med korts, vita lackstövlar i stretch och vit blus med rysch på bröst och armslut…och uppå detta en svart väst….snyggt….huuuga….Åren 1968-70

Detta var lite av mina minnen av kläder o musiken

Idag är det musik från balader upp till hårdrock som gäller…är en allätare….allt beror på humör och vad man skall göra…..hårdrock till städning går utmärkt…..t ex.

Hehe I like this. Inga andra snubbar som vågar avslöja hur de klätt sig förr?

Själv började jag väl mixtra med "egen klädstil" runt 13-14, när punken brakade in i mitt liv. Men, jag var redan då stenhårt anti vad gäller folk som ska bestämma vad som passar eller inte, lyssnade på klassiskt (snöade in på Ludwig van B redan som 13-åring), disco, punk med mera utan att bry mig om allt snack om vad man inte fick gilla.

Klädstilen varierade likadant, så mellan säg 14-18 kunde folk se mig i snygg kostym, sliten skinnjacka, eller kavaj, t-shirt och cool hatt (modell Bogart, nästan). I nionde klass hade jag asfula gympaskor (vita med knallrosa detaljer), jeans, skinnjacka, t-shirt med hjälten Sid Vicious, samt "hundhalsband" (läderhalsband med spiknitar).

Senare kom en period då jag och några nyfunna festpolare snöade in kapitalt på SKA-musiken samt dess efterträdare, reggae. Och klädde oss som skivbolaget 2-Tones och gruppen The Specials logga-gubbe (enkelt uttryckt: ungefär som Blues Brothers).

Efter det fastnade jag rejält för Bowie och synthpop, efter det hårdrock - med klädstilar därefter.

Nån gång 1984 hade jag för första gången svart jacka och svarta byxor samtidigt, märkte att jag trivdes i det, satsade helt på svart rakt igenom, och då menar jag även strumpor, kalsonger, ciggtändare! Det bara blev så, jag stormtrivdes i allt svart eftersom jag var så dyster och svartsynt själv. Det var ingen image, ingen grupptillhörighet (svår konstnärs/kulturtyp, senare kom depp/svartrockarna), utan det växte fram.

1987 upptäckte jag alla dåvarande svartklädda mysko figurers älsklingar, The Sisters Of Mercy. Vid det laget var jag fast i en outhärdlig relation och mådde lika pissigt och var lika rotlös, förtvivlad, med inbyggd sorg, som många av texterna beskrev, så de blev även mina nya älsklingar.

Det totalt svartklädda höll i sig till 92-93 nån gång, då hade det för länge sen övergått i mani, tvång. Jag kunde inte ha andra färger. Kände mig som helidiot i cirkuskostym bara av ett par vanliga blåjeans (men nånstans i början 92 hade jag ibland snygga "rockiga" skjortor i svart/vita mönster).

Runt jultid 91 kom startskottet för mitt andliga sökande på grund av en speciell händelse och jag vantrivdes allt mer med både de svarta kläderna och svärtan i själen, så för att bryta mig loss överdrev jag sakta men säkert åt andra hållet istället: först vanliga jeans och en ljusblå jeansskjorta, vilket chockade omgivningen rejält. Sen flippade jag ur helt och körde med mycket grönt, lila och ibland orange. Svarta kläder var såklart totalförbjudet.

Så runt 93 såg jag ut som det spektakel jag skyggat för tidigare.

Det dröjde många år tills jag faktiskt kunde variera klädstil som jag behagade igen - samt klä mig helsvart vid fester och liknande…

Det var lite om min klädstilshistoria. Musiken? Jag lyssnar fortfarande på det mesta, bara det är bra. Dansband och hiphop går dock bort helt.

…tänk va musik o kläder har betydelse i ens liv egentligen….

En jättekul tråd Elwin…..hoppas fler hakar på i morgon….eller senare i dag kanske man skall säga, för nu är det ju en ny dag igen….

kram

Blev inte så mycket om olika namngivna stilar.

Så jag kör lite till:

Swingpjatt kallades väl en jazzdiggare på 40-talet, va?

Rastas kallades glin på 80-talet som lyssnade på Bob Marley, hade diverse attiraljer med rastafärgerna gul-röd-grön, gärna rökte på ibland, sparkade ner alla som liknade punkare eller skinheads - samt hade noll att göra med rastafari-kulturen/religionen.

Raggare känner väl alla till, tätt följda av blöjraggare. Förklaring överflödig?

Goth är ett stort begrepp som det finns lika många åsikter om som det finns gothfolk.

Egentligen kan väl depprockare, svartrockare och dagens emo kids klassas in i gothbåset. Kanske.

En goth har ofta en morbid förkärlek till det makabra, det groteska. Dödskallar, zombies, vampyrer, demoner, likkistor, svarta ljus, svarta rosor och så vidare. Men påpekar man att det ser ut som djävulsdyrkan blir de förnärmade.

Det existerar faktiskt några kristna "goths", lika bespottade av andra kristna som av övriga goths.

Deras musiksmak varierar kraftigt, men helst ska det vara mörkt, tungt, sorgligt, gärna lite makabert eller aggressivt.

Mina gamla hjältar The Sisters Of Mercy räknas allmänt som gothkungarna och det första riktiga gothbandet.

Men sångaren och enda originalmedlemmen (om de nu ens existerar längre) avfärdar såna påståenden, blir arg om folk ens nämner ordet.

Såja, nu är jag klar.

Nån som minns några andra så kallade subkulturer?

Jisses va kul!!Hmm..som barn på 70-talet var det ju utsvängt o sen platåpjuck..i tonåren var jag vilsen..lite punkstil först sen hårdrockstil..jeansväst med ryggtryck o massor av tygmärken,nitbälte oxå ett absolut måste!!Ja..hårdrocken lever kvar..men ingen väst längre men nitbälte åker på när jag ska på konsert!Har aldrig varit en modefreak direkt..