(Höstkvällar behöver man fylla med sagor o sagolik musik (nedan)*tycker*)

En stormvind berättar!

Hon såg ner på hans ansikte, renade det från mörker med sina tårar. "Jag älskar dig" orden var en viskning utöver hennes läppar och följdes av nya strömmar med klara tårar. Hon satt vid hans bädd, vågade inte släppa taget om hans hand. Hon slöt ögonen försökte få gråten tyst, men han andades hennes namn och hon såg att han sökte hennes blick. Hon lutade sig fram för att underlätta för honom, men fann att hans mun var tätt sluten och att endast ögonen talade.

Hon försökte le, ville ge styrka, ville visa mod, men varje andetag smärtade med hans och livskraften flödade ur henne som blodet ur honom.

"Jag väntar på dig" sade hans matta blick, "du är aldrig ensam" fortsatte den. Hon kysste hans febriga panna, kände hans ögonfransar fladdra över hennes haka, hon såg åter in i hans ögon men fann att dom slutat se.

Sorgen fann sin boning i tomrummet efter hennes hjärta och dess sorgeklang gav sig uttryck i ett skrik som slog ut mellan väggarna.

Hon stapplade bakåt med en hand fjättrad över munnen i ett hopplöst försök att kväva mörkret som plöjde ur hennes inre. När inte det hjälpte vände hon sig om och sprang ut ur det lilla rummet, ut i dalen som reste sig runt omkring huset.

Hon sprang tills kraften övergav henne, tills hon blev stående med skälvande andetag och darrande kropp. Hon kastade bak sitt huvud och skrek på nytt, skrek tills det inte fanns en ton som bar tills allt som hördes var ett klagotjut som vibrerade i hennes strupe.

Det var där jag fann henne, det var där jag fångade henne, omslöt henne och vaggade henne. Jag lyfte hennes huvud som fallit till bröstet, jag tvinnade mig in i hennes mörka lockar och fick dem att lyftas mot den mörkgrå himmlen. Jag torkade hennes tårar och viskade ord av ömhet i hennes själ. Jag dansade runt hennes svarta sjal så att den skulle värma och lät henne vila i mitt öga.

Jag insåg att jag skapats inför detta ögonblick, att jag formats för detta syfte…att ge en människosjäl fristad i mitt kaos. Att föra en vilsen själ till lugn och visshet i det jag kallar mitt seende och att vara hennes styrka när hennes egen förintats.

Jag, en stormvind…jag berättar för att förvissa er om…att när ni smeks av vinden…är ni aldrig ensamma.