Tänk bara hur många gånger man ljuger för sig själv

Jag försöker alltid vara sann emot mig själv i första hand.

#2 Självklart, jag med. Men så många gånger som jag bestämmer och lovar mig själv att jag ska ta det lugnt och vara helt sälv. Och så ringer någon som behöver hjälp eller någon kommer förbi på en fika tex.

Då är det ganska lätt att svika sig själv. Tycker jag iallafall. Och det är ju oxå en lögn mot sig själv.

ärlighet varar längst.mot sig själv och andra

Absolut, jag håller med!!!

Ja, det är sant I-am! Svika sig själv kan gå fort. Speciellt om man är lite för empatisk. Jag skrev inte att jag alltid är sann emot mig själv utan att jag "försökte". *ler*

#4 Skulle fn tordes säga sanningen när sambon säger tycker du inte att jag är fet: Då ljuger jag:

#6 Totally underständ you

Men sven-g det är livs farligt och säga sanningen till oss kvinnor..hihi..tro mig jag körde också med det ett tag  jag fick höra det jag inte ville höra..

#7 Ha ha ha, nä då är det bäst med en nödlögn

#7# jag förstår inte vad du skrev…..och varför inte??jag menar ber hon om ett svar så tror jag att hon förväntar sig ett ärligt svar..eller

Att vara sann mot mig själv är svårt jag stänger oftast av den biten..men däremot är jag på gränsen till dum när jag är ärlig mot andra..dum mot mig själv alltså..fast jag är inte heller fel fri och kan begå misstag för då skulle jag ljuga om jag vore perfekt

Jag har väldigt svårt att ljuga,det spelar ingen roll till vem det handlar om.

Men det har hänt att jag hållit tillbaka en del av sanningen ibland när jag vet något mer om något, för att bespara personer från att må dåligt.

Ett par frågade mig en gång vad tycker du om våran hund. Det är på det viset att jag är rätt kunnig hur den rasen ska se ut. Jag talade om att det var fel bakbens vinkling för rak, men sen sa jag det som mannen ögon började blixtra av. Den är för fet ni kan inte gå på utställning i det skicket, det fanns fler fel på den som jag ej tordes säga när han blev så förbannad av att höra sanningen. Så det kan vara bra att vara sparsam med sanning ibland.

Tack för era svar!! Har kommit på mig själv att jag ursäktar mig för ofta!! Lögn!! Kanske..ursäkt..?!  kanske en löngn?! Vad göra?? Mänskligt??

Om man har en beställd tid för en behandling eller sittning?? Kan inte!! Är på möte! Är vi då ärliga då vi säger att att vi inte hinner eller att vi är fullbokade??

Har kommit på att jag ofta ljuger för mig själv!!

Det gör ont!!! 

Kram till alla där ute!

Jag har också kommit på mig själv med att ljuga mycket. Inte lögner som skadar andra, men små vita lögner. Jag vet inte varför jag gör det. Igår sa jag till exempel till min mamma att jag inte vilja följa med henne och träna för att jag var förkyld, men egentligen orkade jag bara inte. Hon brukar bli lite besviken på mig när jag inte vill träna, så det känns som att jag måste komma upp med en riktig anledning att inte följa med.

Och hur ofta ljuger man inte egentligen när någon frågar hur man mår och man säger att man mår bra fast men egentligen inte alls gör det? Det är ju också en lögn.

O andra sidan, när man själv frågar någon hur den mår bara för att det är hyffs att fråga, vill man då höra svaret från alla gånger? Jag har många gånger tänkt att jag ska bara fråga de personer som jag verkligen bryr mig om. Den frågan kommer så automatiskt annars.

- Hej! Hur är det?
- Bara bra, själv då?
- Jo det är bra.

Det betyder ju ingenting egentligen. Nu gled jag nog bort från ämnet lite grann.

I ärlighetens namn så har jag ljugit väldigt mycket i min ungdom…jag var ju en uteliggare mycket eftersom jag blev så misshandlad av min far och utslängd många gånger….och då ljög jag jämt när någon fråga varför jag hade typ en blåtira eller blåmärken…….

Så i skolan ljög jag om just sådana grejer…….

Sen finns ju dom där nödlögner eller vita lögner….inte våga jag säga ärligt när någon kanske fråga om hennes känning var fin, och jag inte tyckte det…då sa jag "Ja" jättefin….man riktigt kände hur svart tungan blev……men det var då det…..man ville ju följa efter varje pipa som pep….bara för att bli accepterad i gänget…jag var ett mobboffer…..

Idag har jag sådan självkänsla så jag kan vara ärlig, ja t o m säga att jag skulle inte ta på mig en sådan klänning för jag gillar inte den…utan att skämmas….och jag kan inte ljuga heller annat än för mig själv då förståss….

Jag har "använt" mig av andra människor när det gäller det här med lögner - vita eller kolsvarta. När jag upptäcker att en person ljugit om något, kan vara en skitsak, då har jag så svårt att lita på något som den personen säger överhuvudtaget. Det vill inte jag göra själv. Ljuger jag om något, alltså blir jag en inte trovärdig person. Får vara uppmärksam hela tiden, det är ju så frestande att kommamed någon liten vit för att det ska låta bättre…

Dessutom så tycker jag det smakar skit i käften när jag ljugit…. isch.

Har ju underlättat på färden att umgås mycket med andevärlden. Där är det ju inte ens lönt försöka ljuga….

Man måste skilja på lögn och lögn. Ljuger man för att få fördelar och inte av hänsyn, då är det förkastligt tycker jag. Men ljuger man för att tex avbryta ett telefon samtal, tycker jag att det är fegt men inte elakt ment. Är vi för raka då kommer folk tycka att vi är bufflar, allt går inte att linda in. Så jag tycker detta lögn är inte fel om det inte skadar någon, utan det är för att visa hänsyn.