Dunkel låg stigen framför henne, gömd och klädd i natt. Hon slöt ögonen, fyllde lungorna med den svala vinden. "Tillit"… Försiktigt placerade hon en fot framför den andra och och lät sig uppslukas av mörkret. Det var en ytterst märklig känsla, att vandra med ett sinne släckt, men hon insåg att det var just detta som krävdes för att öppna ett annat. Energin som förde henne framåt, uppmuntrad av hennes mod, fick henne att inse…att ägde hon tillit, ägde hon allt.

Grönskan omslöt henne, lät sina grenar med blad försiktigt smeka den bara huden. Hon sträckte ut sina händer och kände hur grönskan sträckte sitt gröna för att möta hennes fingertoppar. Den mest ömsinta kärleksförklaring hon fått. Hennes händer spelade över daggvåta blad och för sin inre syn såg hon hur de glittrade smyckade som av diamanter. Ett leende lekte sig vägen fram utöver den slutna munnen och hon tog ett nytt djupt andetag. "Tillit"

Hon gav sig till natten och den gav sig till henne, avslöjade sig inför hennes vilande ögonlock, sin sanna natur. Längs stigen reste sig de uråldriga träden, som sett självaste början av allt. De höjde stolt sina kronor mot den stjärnbeströdda himmelen.

Framför henne öppnade skogen upp sig och förvandlades till en vacker glänta. Hon drog efter andan när de starka känslorna blandades samman av den underbara åsynen. Mitt i gläntan stod en gigantisk silverpil och varje blad tycktes dansa efter en alldeles egen melodi. Hon gick fram och in under dess skimmrande silver. Hon sjönk ner vid den enorma stammen och lutade sig mot dess djupt fårade bark. "Tillit låter mig se".

Långsamt vaggades hon in i silverpilens toner och smälte samman med dess väsen. Hon kunde med ens känna de dova vibrationer som stammen funnit och nu slungade uppåt och ut genom grenverket. Den uppmanade hela sitt "jag" att ta del av energiströmmarna. Hon insåg vilken fri och stark själ den var, utlämnad och naken inför natten. Här berättade den sin saga, sin alldeles egna berättelse, till tonen av universum.

Hon lyfte blicken o lät den drunkna i trädets silver.

"En dag ska jag dansa som du…naken, stark och fri under universums öppna himmel. En dag ska jag äga samma mod och samma tillit. Gamla fru silverpil, led mig till din källa av vishet, lär mig bli som dig."

Den fårade stammen gav sitt medgivande som svar på hennes pånyttfödda tystnad och delade på din bark. Öppnade sina årsringar, en efter en och långsamt lät den henne falla mot sitt inre, för att omslutas helt och hållet. När det sista hon såg, var barken leta efter sin andra sida och omfamna den, log hon från djupet av sin själ.

Tillit

(Bakgrund…Just nu handlar mitt liv och min livsåskådning mycket om att hitta vägen till fullständig tillit…vad bättre sätt än att delge den här berättelsen och på så sätt min inre resa och tankar)

*Kram på er*