Det ligger i människans natur att vara rädd för det man inte känner igen, det okända.
Det är ett arv sedan Grotttiden, Neandertalartiden skulle jag tro!
Det handlade då om ren överlevnad, det kunde gälla livet att lita på det som man inte kände till helt enkelt.
Så är det ju idag med fast kanske inte riktigt så akut livsviktigt men vi uppfostras ju redan som barn att ALLTID fråga först innan man provar det man inte känner igen eller att man ALLTID helst ska skippa det okända eftersom det kan vara farligt!

Tro på sjutton att vi är skrajsna för både det ena och det andra, speciellt det vi inte ens kan se!
Sedan vet jag ju att det spelar ingen roll hur mycket vi andra tala om att det inte är farligt, en liten gnutta rädsla finns ju ändå kvar.
När det gäller det övernaturliga tror jag att det är jättebra att kanske vara på en sådan här sajt till att börja med, att läsa ställa frågor och även få ta del av andras rädslor eller före detta rädslor.

Just ja, ja visst är det logik i att vara rädd, det handlar som sagt om överlevnadsinstinkt, det är bara det att i detta fall så skrämmer vi själva upp oss i onödan.

Om jag är rädd, nej inte idag även om jag kan bli väldigt överaskad ibland *S*, men självklart har det till och från även funnits rädsla, fast jag tror att mina rädslor varit på ett högst levande plan!

Jag var mörkrädd och rädd för det mesta innan jag började undersöka och lära mig mer vad det handlar om med de "osynliga världarna". Då försvann min mörkerrädsla och jag har långa perioder bott ensam i hus på landet utan problem.

Tvärtemot dig är jag dock livrädd för de tvåbenta - dom vet man aldrig med… Människor, till skillnad mot den osedda världen, kan ha så skumma avsikter.

Hoppas du blir av med din rädsla för det okända och upptäcker hur härligt magiskt det är!!

Jag håller med Trisha om att det enda jag är rädd för är de tvåbenta….. Men jag är väl färgad och luttrad av att ha jobbat med människor hela livet, även i myndighetsutövning av lite tuffare art.

Men det "osynliga" är jag inte ett dugg rädd för.  

Däremot tandläkaren *Brrr*…..

Här kommer det en som är rädd, men jag måste säga att det har blivit bättre….fast det var en fas i mitt liv som det hände så mycket, det var då jag blev så rädd för allt det okända….jag vågade inte ha mörkt i sovrummet ens, för så fort jag var på väg att somna så var det färdigt…då satte det igång med mina utomkropps landningar uppe vid taket…oljuden i öronen…jag kunde inte röra mig eller tala…sen såg, hörde och kände jag dessa andar …

Så till slut skrek jag nästan rakt ut att jag ville få ett slut…och så småningom så dalade det och det mesta kommer i sömnen istället, det har liksom bytt karaktär…så nu är jag inte så rädd längre….

Och idag kan jag ibland få kontakt med min guide eller vägledare, och då är jag aldrig rädd….och då kan jag ställa frågor och får svar…och jag brukar säga att dom svaren kommer med en sån hastighet att det finns ingen chans att ens mäta dom….och svaren kommer som långa meningar……inga korta "JA" eller "NEJ", utan långa förklaringar varje gång…..

Så än så länge måste jag nog jobba med min rädsla….men jag tar det när jag känner för det…har ingen lust med det nu…vill nog ta det lugnt, jag vill aldrig mer bli så uppskrämd som jag var då på den tiden när det begav sig….

Jag personligen anser att det är väldigt logisk och naturligt att vara rädd! Det är en ren överlevnadsinstinkt. Och jag har varit rädd, Jätterädd för allt som har med det övernaturliga att göra. Men idag är jag inte rädd längre. Och det känns skönt. Jag är inte så väldigt rädd för någonting längre faktiskt.

Hmm, möjligtvis elaka människor och vad de kan hitta på för djävulskaper. Bittra människor skrämmer mig fortfarande och bitterheten drabbar mig personligen. De brukar inte ha så bra koll på vart de kastar sin bitterhet någonstans. Arga människor skrämmer mig också. De har inte heller någon koll vad de pysslar med riktigt.

Lite tankar från mig.

Jag kan bli riktigt otäckt rädd när jag märker att en viktig relation håller på att gå åt pipan, särskilt om det är den andra personen som gått vilse och bort från sig själv. För då kan jag inte göra ett skvatt åt det. Är det jag själv som är dum i huvvet, kan jag ju kliva av det och ändra situationen. Men när jag ser någon jag älskar djupt, vän, syskon, barn eller älskad man långsamt försvinna bort från sig själv och slutligen inte vara nåbar alls…. då känner jag en bottenlös skräck. Även om jag vet att vi ses igen nångång nånstans i något liv….

Ja du, BigBear, tandläkaren är väl ingen hit heller. Men ännu värre att åka med nån som kör bil för fort! Huah!

Vad gäller det andliga så kan jag ibland tycka det är lite läskigt att många dabblar i det ockulta utan att fatta vad dom ger sig in på.  Är inte ett dugg rädd för andevärlden, men vet samtidigt att det inte är något att leka med. Det finns dom i andra dimensioner också som gått långt bort från sig själva och inte hittar hem. Leker man med en massa magigrejer utan att fatta det så kan det bli rörigt… Självutnämnda medium åker till hus och ska rensa, men det enda dom åstadkommer är att det blir värre. Sånt skrämmer mig, för att jag vet att det kan skrämma andra.

Andevärlden är hanterbar och så kärleksfull bara man vet hur man gör…. Handlar om att hitta hem i sig själv och till Ljuset bara.