Det bästa man kan göra är nog att visa att man bryr sig. Om det är några ord eller healing kanske en önskan till universum att han ska få det bättre och få vara *frisk* så länge som möjligt.

*Jag skriver frisk för att det är det man vill att han ska vara…

Universum hör ju inte när man använder ordet inte…. 

Alma

Det bästa är att bara finnas, att våga möta personen och vara naturlig och ärlig i sitt sätt.
Att kanske säga hej, bjuda på en kopp kaffe och framförallt, våga fråga "Hur mår Du"……

Det är många gånger väldigt jobbigt för svårt sjuka att möta människor som inte vågar möta det svåra.
Är man vuxen och har en svår sjukdom så kan det vara skönt att även få prata om den.
Många människor är rädda för att just bemöta detta svåra vilket gör att antingen undviker de den sjuka personen helt och hållet på gatan eller så pratar de förbi frågan om den börjar närma sig.

Jag tror att om man bemöter en person som man själv vill bli bemött så kan ingenting bli fel.
Själv skulle jag vilja prata och prata, både om glädje men även om det tunga och säkerligen om dagen då man inte längre orkar med.

2# Jag pratade med honom om det och sa att kan hända du skulle prova bistick på dom ställen som det var som svårast. Det fungerar men det kan vara livsfarligt om man har allergi, och trots att man kan tåla sticken en gång kan nästa vara förödande. Själv har och är jag biodlare så man vet aldrig om man tål nästa stick. Kroppen frigör lagrat kortison som motgift mot sticket, helt ofarligt om man tål bigiftet. Det är därför det blir mycket varmt efter ett stick. Ville även lägga min hand på honom men hejdade mig, Känndes inte rätt att nämna healing.

Jag håller med Hellas. Vår rädsla för att tränga oss på håller oss ofta tillbaka från att handla i enlighet med vad som känns rätt. Vi önskar ofta hjälpa men backar för att inte kännas påflugna. Våga vare den som inte backar undan när andra gör det.

Många människor blir väldigt ensamma med sin sjukdom då bekanta känner sig obekväm med att tala om svårigheter, de känner sig rådvilla och vet inte vad de kan säga för att lyfta lite av bördan. Våga visa att du inte är obekväm med situationen.

De flesta människor vill heller inte be hom hjälp eller öppna sig och ösa ur sina känslor om man inte till fullo känner att mottagaren verkligen vill ge hjälp och inte är rädd för att prata om det svåra. Våga visa att du vill hjälpa.

Det är de råd jag kan ge.

allt gott till dig och lycka till!

Tror nog att du gjorde han glad idag….han kände att du brydde dig…det är jag säker på.

Kram Sanna

Jag vet ju att du Sven vågar möta just detta *Ler* men det är inte alla som gör det och det är svårt.

Intressant det su säger om Bistick och kortison men visst ligger det något i det du säger.

Min morfar hade biodling så jag är ganska bekant med de små liven trots att jag var ganska liten då han hade det men slunga honung det har jag gjort.

Visst kan du berätta om healing nästa gång ni möts, vill han inte så är det ju inte så mycket att göra åt men samtidigt, vad skulle skada?

Det finns alltid en mening och att Du, efter så många år, skulle möta honom idag har troligen betydelse, ni kommer säkert stöta ihop med varandra snart igen.

Hm…det kan vara svåra saker det här. Jag vill bara berätta lite kort om hur jag har upplevt det under min sjukperiod.

 Lite fakta…cancer med cellgifter, kortison och strålning. När jag var som sämst så ville jag i ärlighetens namn vara ifred då jag inte orkade vara social. Det var inget personligt mot någon. Det jag skulle ha uppskattat  mest var att få hem färdiglagad mat (vilket jag fick några gånger av min älskade mormor), gräset klippt osv utan att behöva fråga om det (och utan krav på att vara social)….då jag i perioder var för dålig för att ens orka organisera saker.

Det kan ju vara svårt för andra att förstå som t ex kanske är rädda för att tränga sig på….så därför är mitt bästa råd: om du känner att du vill göra något, " känn in " var lyhörd och våga agera. Det kan vara något litet bara men som kan vara så betydelsefullt och avgörande för en person som är sjuk på något sätt.

Våga! men om personen säger nej så måste det ju självklart respekteras. Isåfall så har du ju iallafall försökt och gjort vad du kan.

kramar och Lycka till!

#7 där slog du huvudet på spiken! Jag glömde det viktigaste av allt i mitt inlägg, vilket du skrev; att vara lyhörd och känna av! Självklart vill inte alla ha hjälp i samma form, för vissa kan det  vara praktiska saker och andra vill kanske känna att det finns någon som bryr sig och endel vill  verkligen få vara i fred. Men för att få reda på vilket, så måste man våga :)

#7 Jag kan bara hålla med i vad du skriver fast jag skulle nog fråga igen efter någon vecka och sedan igen och igen med jämna mellanrum därför att trots att man kanske får nej så är det ju ändå ett sätt att visa att man bryr sig, sedan behöver man ju inte fråga rent verbalt, man kan skicka ett lite vykort eller en liten blomma osv.

Massor av fina råd här Sven-g. Jag vill nog bara skriva att det där med dåligt samvete är ett gift. För dig och ditt system och i och med det inget gott för någon.

Du verkar ju vara en människa med så stort hjärta. Töm inte dig själv på energi bara för att du bryr dig FÖR mycket. Då orkar du snart inte hjälpa någon.

Har varit bortrest några dagar, och nu har det skett något som gort mig helt bortkommen. Jag har haft en stor framgång, det är jag inte van. Kan varken sova eller arbeta, går som i rus. Men ni ska ha tack för råden. Ska tänka på dom när jag kommer tillbaka till verkligheten.

Underbart Sven, det är du värd!