Morgonstjärnan
Resan bortom tid och rum.
-
Inledning av Morgonstjärnan.
Jag vill bara förklara som ett litet inledningsord. Har fått insikt från människor omkring mig, som sagt att jag rört om deras känslor, nått in djupt i deras själar och berört dom på ett sätt, som är djupt nog att få dom känna allt från sorg till glädje. Med sådan styrka och medtagenhet, och även ett oändligt sätt där inlevelsen är stark nog, så som allt vore uppläst från en bok. Denna lilla dagliga saga berättar jag från hjärtat. Brukar ta den pö om pö då jag känner som så at t när man är samlad så är det lättare att leva sig in i världen bortom tid och rum. Ett oerhört stort varmt tack för att ni tar er tid att läsa och lyssna in, uppleva och hänföras av ett sådant djup.
-
Detta är en resa bortom tid och rum, till något större och mycket djupare än man kan kunna tänka sig. Bortom universums gränser, långt utanför alla dessa dimensioner som finns. Så jag vill ta med er på en resa till en plats mycket långt långt borta. Inte av denna värld eller plats kan ersätta allt som finns där, dit vi skall. Med sådan lätthet det går att resa. För det är bara en gång vi reser dit, en endaste gång. Sen finns ni där för alltid i minnet, i själens ro, på en lugn och avslappnad plats där ni är er själva, så som ni ska vara. I sakta gemak ni lever livet i en båt på öppet hav, det brusar lätt i vågorna när båten stävar fram genom livet. Himmelen är mörkt blå som en skymmning, stjärnorna syns lysa med sitt skimmer ovanför våra huvuden. En varm vind blåser sakta genom hårstråna, lätt pustade lättja mot kinderna. Blickandes mot det öppna havet.
Sakta framträder en silluett på havet, kisande försöker ni urskilja vad som komma skall. Närmare som båten stävar mot sitt mål, så uppenbarar sig en mörk silver och guldskimrande klippa, ute mitt i ingentstans. Havet slår upp mot klipporna, brusande skummen virvlar sakta runt vårt mål. Ju närmare båten stävar fram desto mer av konturerna träder fram. Ett starkt men mjukt ljus lyser upp som en sol, sakta det framträder sen försvinna lätt, sen återkommer ljuset en liten stund för att försvinna igen, som en fyr på ett öppet hav. Dess färger speglar sig i havet, regnbågsliknande dröm med alla de färger ni kan tänka er. Ni hör er själva andas med ett lugn, djupt rotat i er själ. Leende på läpparna, glimmande ögon blickar mot ljuset och färgerna. Sakta glidande framåt.
Närmare vi kommer så uppenbarar sig en träbrygga ut mot oss. Vår båt lägger an stilla havet blir runt omkring oss, som vi redan står på land. Med barfota fötter vi går upp på bryggan. Varmt och behagligt trä mot huden, silkeslent sammet smeker våra fötter. Min själ har bytt skepnad när ni tittade bort, plötsligt inser ni hur jag verkligen ser ut. Med starkt isblå ögon tittar jag över axeln, ler, glädjen lyser genom mig, strömmande vackert ljud från min själ. Som en sång om kärlek och ljus. Min cape av blåvit mjuk ljus skiftar i färger och silkeslen lin byxor fladdrar sakta i vinden. Ett ärr framträder på min kind, som om jag träffats av en blixt från klar himmel. Ärrad av kantade svårigheter. till och med mitt hår lyser med sin vishet, gråspräcklig på sidorna kort, men en lång svans som en hästs man, uppbunden.
Jag vänder mitt huvud mot vår fyr, vandrar fram och beträder den våta klippan. Ni slår mig i följe, samlande som en trupp en här, färdig att strida mot en arme av oro. Men så är icke fallet. Små våta regndroppar faller på våra kinder medans havet slår mot oss medans vi bestiger berget. Sakta vi kommer fram, jag stannar till breder ut mina armar och ni går runt i en ring runt en skimrande diamantkristall som snurrar sakta. När alla är samlade står ni stilla blickandes mot ljuset som saktar ner, och lyser starkare än någonsin, icke förblindade utan sköljande av ett lugn utan dess like. Leende ni har på era läppar. Men också under tiden ni knappt märkt att 6 stycken blåa kristaller har uppenbarat sig bakom er i en rund ring, kort därefter framträder nio stycken ljuvligt vita kristaller. Diamanten skiftar i färg åter igen, tonande sakta mot ett ultraviolett ljus.
Jag säger sakta till er alla. "Titta upp mot skyn, mot alla stjärnorna mina vänner. För nu börjar den oändliga resan, njut av fulländo, infinn er själva, stilla i själens ro." Lutar mitt huvud nedåt medans ni tittar upp, med utsträckta armar om era resdeltagare. I ljusblåa caper liknande morgonrockar ni håller varandra hårt. Ett sång jag börjat sjunga, som ett hummmmmmmm. Ekot når ut, ljuset blir starkare omfamnande er, en efter en, omslingrandes som en virvelvind i alla dess färger. Men ingen vind blåser. En varm känsla framträder inom er, och som ni börjar lyfta från marken. Jag tittar upp. håller mina händer som en buddha. lysandes av lila sken, vi lyfter från denna plats. Först sakta sen fortare ju högre upp vi kommer. Ljuset är fortfarande starkt men ej från platsen vi lämnade, utan från oss själva.
I snabba skeende vi reser genom tiden, förbi planeter vi förundras över, galaxer framträder som en tunnel av ljus. Skiftningar från mörkmateria i ljusfärger. Och också något förunderligt som vita moln. Bortom tid och rum, utanför universums gränser jag leder er in i, bortom dimensioner av oändlighet, in i djupet av atomer och kvantmolekyler. Ni inser vidden av djupet att vi är alla del av en större mening, större än universum är skapat av. En evighet. Min ord lystrar inom er. "Från människa till människa, från själ till själ, från planet till planet, från energier till energier,"
Ljuset från en planet lyser upp bortom tunneln vi reser i. Vi saktar in men reser fort ändå. Precis som vi är på väg hem till dit vi tillhör. Planeten bortom tid och rum, utan namn. Lyser med kärleksljus stark men mjukt mot oss, inga konturer lyser upp inga land, bara massor av ljus. njutningsfullt det glimmar i våra ögon. Sakta vi glider ner genom atmosfären med värme som omslingrar oss, som ett varmt täcke en kall vinternatt. Vi brinner av längtan när vi glider ner genom skyn, men ett dunkel formar sig om oss. Medans vi åker ner mot planeten lyser våra själar och det omslingrande ljusfärgerna om oss, mycket starkare.
Vi landar sakta in mot ett berg, en plats fylld med lysande kvartskristaller omkring oss i skymmningsljus. Bergen är hårtformade som lavastenar men ändå mjuka under våra fötter, värmande. Jag släpper ner mina händer, ler mot er och säger. "Vi är framme nu, välkommna hem igen mina vänner. Välkommna." Med ett brett leende, jag rör mig framåt på en slingrande stig ner för berget, ni följer efter i ett lämmeltåg en efter en, ljusa lysande själar som ficklampor i mörkret. Ju närmare vi kommer ner för berget av blandat mörker och kvartskristaller desto ljusare blir himlen, blåskrimrande från och till rött, orange, grönt, gult, och vit..
Växter av grönt gräs, och gula, och violetta blommor börjar skönjas på vår stig. Sakta gemak vi går vidare ner mot körsbärs träd och magnolior. Småfåglar kvittrar i träden. Vinden vajar sakta i träden och mot våra kinder. Vår stig blir rakare nu, och vi hör en porlande bäck inte så långt ifrån. Sakta framträder en mur av klätterväxter framför oss, en port av ljus så vi knappt ser igenom, som en tjock dimma. Jag stannar till vänder mig om och tar en hand hårt omkramande, därefter tar alla varandras händer, hållandes som en varm kärlek, leende, njutande. Jag vänder om och stiger in i ljuset. Sakta en efter en går ni igenom porten av ljus in i en härlig stad av små hus och människor, små dammar och sköna växter, växer på väggarna. omslingrandes fönster och dörrar. Vi fortsätter en gata ner med kullersten under oss. Själar av olika utseende sorlar inne i husen och på gatorna. Hus efter hus vi vandrar förbi. Mot ett torg vi är på väg, på sikt ser ni en magnifik katerdral liknande ett romerskt tempel och sixtinska kapellet. Större än så är det. i vitt ljus.
Till torget vi når hand i hand, sorlet är stark men själarna många bland en marknad av livets lärdomar. Allt är gratis säger jag, Minnen av det förgångna och framtid. Mitt på torget står det en stor fontän, barnen leker och skrattar där i, skvätter vatten på varandra. Bland träd av blommande körsbär och marknadsstånd runt omkring, själar hopar sig runt, sorlande, pratande, skrattande. Vi fortsätter fram genom vimlet förbi ett hus, stannar till sakta. En trappa av sten leder ner i källaren, dörren är öppen och skratten ekar därifrån. Musik hörs också, en sång av drömmarnas dröm lystrar genom luften.
Vi fortsätter med min ledning mot katedralen på andra sidan fontänen, majestätisk den reser sig. Även där på trappar bland bänkar och rosenbuskar leker barnen kurragömma. Vi går upp mot den stora öppna porten och träder in i en magnifik struktur sal med många stukaturer formade, siluetter av pedistaler och konst formar sig runt omkring. I ljusvit färg. Tittar ni upp sen ni en våning som leder runt den stora salen, många guider går där, själar som bläddrar i tomma pergamentrullar, instoppade i mängder av hyllor. På markplan som vi är ser vi ljusfärgade bänkar, skimrande i olika färger. i mitten av varje bänk parti står ett lite damm upphöjd med vatten i blått skimmer. Guider och själar står och pratar med varandra, hållandes pergamentrullar. Några sitter, andra vandra runt utan mål och plats, glidande över golven utan att nudda vid dom.
Min ord ekar inom er. "Välkommna till den plats där ni formar era liv, varje pergamentrulle är alltid tom men inom er finns den, utsatt efter vad ni ska lära er i livet, genomskådad av lätta ord och svårigheter, allt står där. Hur ni agerar i livet och vad som komma skall. Allt finns där." Sakta fyller jag på med orden. "denna plats är välfylld med erfarenheter och utveckling, varje guide ledsagar er med visdom, för er egen fri viljas skull. De där spegeldammarna är en livsspegel där ni kan se in i framtiden." Jag pekar mot en guide som rör sitt finger i en liten damm. Ringar på vattnet skapar skeenden som berör oss djupt."
Jag kallar på en guide som står vi en trappa upp mot en hall. Hon framträder glidande mot mig. Vi ler mot varandra, som vi känt varandra sen eoner tillbaks. Kashmin presenterar hon sig, hon säger med underbar röst till oss alla. "Jag är här för att guida er när ni helst behöver det under er resa genom oändligheten. Er guide Sirmerlin är mig till kännedom sen länge." Hon sträcker ut armarna och en känsla av kärleksfull omfamning sträcker sig om oss. leende, lystrande lysande ögon. Sen försvinner Kashmin sakta upp för trappan igen, mot hallen av guld och silver. Jag vänder mig om mot er och ber er gå ut på trappan igen mot torget. Ni gör som jag säger.
Alla ni samlas i en ring igen utanför katedralen, runt omkring mig. Mina ord ekar igen genom era sinnen, utan prat med inom er. "Ni är fria nu en stund, en kort tid. Att vandra i denna stad, njuta av allt. För jag ska gå in igen på ett möte med en själ med alvögon så vackra, som ska följa med oss på vår fortsatta resa över planeten. Det är nu djupet börjar, guidande, ledande över mörka vatten, omfamnande era själar om ni skulle känna oro, rädsla eller sorg. Gå vidare nu mina vänner så ses vi snart igen på samma plats här vi trappan. För det finns så oändligt mycket mer jag ska visa er på denna plats, som kommer beröra er på djupet i era själar mer än ni kunnat tro."
Jag vänder mig om sakta går in genom katedralporten, stannar till och säger "Gå nu, vi ses mina vänner, njut av stunden här i staden utan namn.". Sen fortsätter jag in i ljuset, försvinnande fort.
Vilken vacker berättelse!
Medarbetare på Övernaturligt i Fokus
Overhört bra skrivet! Jag levde mig in i din historie och såg hela tiden klara bilder av allting! Tack för en underbar och fashinerande hitoria, fler vill vi läsa:)
Mmm, Sirmerlin är en enastående sagoberättare….. *ler*
Amor vincit omnia
Att låta lära känslorna flöda.
Åter jag står på trappan. Väntandes på er denna morgongryning. Ljuset strilar genom molnen, fukten breder ut sig i mitt hår, ser er en efter en ankommande, hoppandes som små barn, lekandes, skrattandes, glädjandes….underbar tid. En efter en sätter ni er med benen i kors runt omkring mig. Blickar möts, förundrande men leende, utan ord, utan tankar, utan handling. Bara förståelse och känsla. en stund av samling och växande kraft jag blundar och rör mina händer över era själsliga sinnen, låter ett lugn sprida sig över er, sköljande som en behaglig dusch. Ni sitter tätt intill varandra tittandes mot mig, en kall kår rinner på min rygg, upp och ner. Vänder mig om sakta in mot katedralen, och ser en själ framträda.
Vackra ögon som blickar mot mig och er alla, alvögon av mjukt blått sken, turkostfärgat emellanåt, diamantfärger och obeskrivliga färger. Leende går hon fram mot oss. Stannar till utanför ringen, öppnar sin mun och orden yttrar sig. "Jag heter terykinai min vänner, som själ kommer jag spela en stor roll i eran fortsatta resa här jämte Keirun." Terykinai stiger fram genom ringen mot mig, och stannar till nära mig, andandes lugnt mot mina läppar, blickandes in mot mina läppar, utan ord, tittar på varandra. I symbios vi är djupa. Hon vänder sig om och tilägger, "kalla mig Tery om ni vill. Jag finns här för er."
Med mina sinnestankar och ord säger jag inombords till er. "Res er upp mina vänner, vi ska gå nu till en plats av beröring." Sakta ni reser er upp och inser att ni växt i omfång från barn till er själva som ni är nu. Fyllda av bubblande ljus, som nästan spricker inom er. Sen går jag framåt över torget, tätt intill er. Genom en gränd av rosor. och vitskimrande hus. Små trädgårdar lyser upp i morgonljuset, det är lugnt i staden, men rörelse finns där. Upp för kullerstensgator, över små broar och små valv och kanaler vi vandrar. En lång väg vi ska gå. Ni njuter av vandringen, tittandes på allt runt omkring er.
En liknande port uppenbarar sig framför er, majestätiskt stor med en mur bortom tunneln vi går igenom. När vi kommer fram till muren så tar vi höger, ni hör vatten brusa och svänger lätt vänster runt ett hörne. Då framträder det stora statyer av människor och andra varelser. Nedanför bron som vi går på brusar det vatten ni hörde. Himmelen är alldeles blå, och underbart. Vi går lite åt höger rakt ut på en högre bro. Vattenfall av blått skimrande ljus på båda sidor av bergen, rakt ner i en jättesjö under oss….Statyernas ansikten blickar uppåt, stora själar som gått vidare. Men det är alldeles tomt på bron denna morgon, men också en frisk fläkt av morgondis lättar.
Porten vi ska gå igenom framför oss lyser med ett lilarosa sken, klätterrosor täcker muren runt omkring, fåglarna kvittrar nära, när vi lämnar bruset. ut på en gång av blommor. in i ett landskap av mystiskt vackra träd som vajar i vinden, rådjur, björnar och andra former går och betar bland träden. När vi gått en bit in i skogen på gången av blommor så stannar vi till, ser en ekorre springa över gången men stannar också till, tittar på oss en lång stund, sen springer hon vidare med sitt matförråd i famnen. Genom skogsparken vi vandrar vidare länge..och känner dofterna av friska blommor och natur.
En lite by vi kommer till med en smedja på höger sida och en större hus på vänster sida, några vita enhörningar står fritt vid husets ingång. Och själar rör sig över gårdsplanen, hejar på varandra, pratas vid lite. Ett lätt sorl hörs från det större huset, men vi fortsätter rakt ut på en äng i vägkorsningen av blommor. Nedför en stor kulle. Bland träd och djur. Vackra siluetter av älvor dansar bortom horistonten medans vi går ner. Träden blir glesare tills vi når en gång av sten, tar vänster ner mot en sjö. Det är skymmning här, himmelen är mörkt blå nu. Morgondiset ligger tungt över sjön. På gången och i området vandrar det ljussjälar tillsammans, utan ljud, man hör inget utan ser dom sväva förbi. En strand av ljus sand vi passerat mot en större brygga. Vi stannar till vid kanten. Och vänder våra blickar ut mot sjön, stilla blickandes mot lugnet, där konturerna av träden speglar sig mot horisonten och den mörkblå himmelen. Stjärnor lyser lång långt där borta. En lång stund står vi där, utan ord att förnimma, men känslor att känna, leendes lugn.
Men i drömmens tid ni insett att jag är inte ibland er. Tery och jag Keirun har vandrat ner för bryggans trappa. Färgerna speglar sig omkring oss. Vi går en bit bort medans ni reser er upp och följer efter sakta. Men stannar till då vi nått utkanten av den betsade bryggan. Gråspräcklig och gammal den är men vacker i dess färg och naturliga miljö. Knackar och vrider sig i vattnet och skapar lätta ringar runtomkring pålarna. När vi stannat till så kom ni fram till ett högt räcke, nedanför ser ni mig och tery stå ensamma tittandes ut mot sjön. Själar börjar röra sig mot bryggan, närmare de kommer. En känsla av ljus kommer närmare, magiskt ljus. Ett väldigt behagligt lugn sprider sig i era själar, så att leendet nästan försvinner. Plötsligt ser ni ljuspunkter surra runt i luften ute på vattnet, som eldflugor men med ett starkare sken, diset lättar lite ju närmare ni tittar.
Många själar har samlats på bryggan nu, känner en stor samhörighet som en jättestor familj, gemenskap, utan ensamhet, glädje och lycka sprider sig bland er alla. utan ord de alla samspråkar, tankar som flyger. Tery och Keirun sätter sig på knä tillsammans ensamma ute på en öde brygga, avskild nu från den stora bryggan, med en landgång som nu sträcker sig ut. En eka av vitmålad trä kommer fram ur diset, närmare den kommer och lägger an sakta mot bryggan där vi sitter. Det är nu en magisk tidpunkt träder fram. En speciellt känsla förnimmer sig inom våra själar, av längtan, och sorg, men också kärlekfull trygghet. Som ett stort hav man drunknar i, utan återvändo i evighet.
Ur vimlet av själar träder det fram ett barn, som går ner på trappan, och lämnar vimlet bakom sig. Ytterligare ett barn efter en liten stund, den ena står och väntar på det andra barnet nedanför och tar varandra i hand. Går fram till oss och lägger sin hand på sin moder. Det hörs ett mummel sen en klar röst. "Hej mamma, det är jag Nathaniel". Tery tittar starkt med kärleksfullt på Nathaniel lägger sin hand om dennes, smeker den lätt, ler med huvudet mot sidan och kysser den mjuka hyn. "Jag väntar på att komma ner, med ett större budskap och ge insikt och förändra många själars liv. Jag kommer." Säger Nathaniel.
Nathaniel backar lite och låter det andra barnet gå fram, så pass nära att man kan se Tery och barnet sammanfogas och kramas. Inga ord spelas här, bara känslor. Tårar faller från Tery´s ansikte. En sorgen blick, stark som längtan, men kärleksbehag över vad som hänt. Orden strömmar ut som en sång. "Jag har det bra mamma, var inte orolig." barnets hand smeker Tery´s kind lätt, torkar tår efter tår, och ler. "Jag har det bra nu, älskar dig mamma." säger barnet och släpper taget om Tery´s hand, backar sakta sakta med ett leende och guldblåa ögon blickandes mot Tery. Sakta vänder det om mot Nathaniel och säger "det är dags, jag är redo nu.". En förlåtelse känsla sköljer över oss alla, så underbar, kärleksfull lugnande känsla när vi ser barnen vända ut mot båten, nedstigande, och stående mot oss, blickandes med sina ögon.
Nathaniels röst hörs eka genom våra sinnen. "Jag kommer tillbaks, jag kommer tillbaks, ska bara lämna av honom åter där han hör hemma. Min bror, ditt barn, er kärlek.". Sakta rör sig båten ut på sjön, disen ligger fortfarande kvar och himmelen lika mörkblå som då. Ringar på vattnet rör sig runt ekan. In i dimman framför, sakta tynande bort. Samtidigt som Tery´s huvud blickandes ner, tårar som faller. Keirun håller hårt Tery´s hand, smeker hennes hår. Ett lätt leende av förståelse. "jag älskar dig" säger Keirun till Tery. forfarande smekandes genom hennes hår. En lång stund sitter vi alla där, och lyssnar på en vacker änglasång, ljuspulser som dansar över himmelen, lugnandet vacker. Betänkandes av saknad med en kärlek som brinner inombords.
Känslan av preludium spelar som en violin över själarna som är samlande, ett budskap av stilla sinne. En tyst stund i våra hjärtan över dom som gått ifrån oss. Alla de som framträder genom vimlet, nedstigandes på platformen där vi sitter, små vita ekor kommer sakta och flyter iväg med dem som är förtynande. Bekämpandes, accepterandes den sorg och saknad men också vetskapen om hur nära deras minne är i våra hjärtan. Små diamantkristaller brinner ovanför bryggan där vi sitter. Sprider sitt ljus över denna cermoni, att släppa den sorg och acceptera den att igen vi åter ska möta våra kära och när inom en kort tid.
En tyst stund råder över allt….
Sakta reser sig Keirun och Tery, vänder om blickar möts mot er alla själar som står och tittar, leende längtan. Vi går fram till en bänk nedanför räcket och sätter oss. En efter en av er alla går ni sen ner för trappan, sätter er ner på knä, känslan av lättande inom en behagligt sköljande ser ni er närmsta framträda, att säga ett farväl och se dom försvinna in i diset på sjön mot den dunkla mörka horisonten av träd på andra sidan av. Ta er en stund att känna efter och betänka stunden ni genomlever just nu. Ömsomt låt tårar och känslor komma fram, att våga visa sitt djupaste inre, långt där inne finns det.
…
Sakta tynar diset bort, ett ljus sprider sig över allt och himmelen blir vackert ljusblå. Alla står samlade runt, en del själar som inte tillhör oss börjar åter vandra iväg tills det är bara vi som står på bryggan. Tery och Keirun ställer sig upp hållandes varandras händer. Vändande uppför trappan, möter er med en kram av kärlek och förväntan. En ny tid har börjat säger Keirun, "Vi ska gå vidare till en annan cermoni mina vänner. Det är mycket kvar att beskåda hör på morgonstjärnan. Mycket mer." Så vi alla vandra tillsammans på gångarna uppför kullen igen, mot ett berg långt där borta, genom den vackra skogen vi går. Länge länge.
Ingen trötthet faller över oss eller hunger för det finns inga sådana begär eller känslor. Men plötsligt är vi framme vid det berg vi ska gå igenom, magnifikt och ståtligt som det delat på sig för eoner år sen, skapat av själars krafter, en smal gång genom berget, något mörk men ej okänd. Gamla spår av förtvinande träd har etsat sig fast i berget. Jag håller er hand hårt efter att ha beskådat in genom berget. Vänder oss om och blickar ut över skogen som vi tittar över. Sen går vi hand i hand in i den smala höga gång av berg på båda sidor. Långt in vi vandrar. till en öppen plats vi kommer med en liten damm och en ö i mitten, en rosenbuske växer där…Vi fortsätter tills vi nått genom berget. Berget symboliserar våra svårigheter i livet säger Keirun stilla. Gången är vår väg att vandra, utan svårighet men en utmaning, rosen är som ett oas för oss alla. En dröm som vi alla vill nå.
Stilla vi stannat på andra sidan berget, grönskande ängar breder ut sig framför oss, omslingrande av grön skog, blommor växer vilt här, fåglar flyger över oss, sjungandes. Uppe på en kulle över ängarna står fyra pelare och ett altare, som lyser mjukt men starkt som en stjärna skall. Vi går dit tillsammans, spridande, ni springer som små barn runt omkring oss med glädje, skuttande, jagandes efter varandra. Sådan lycka det inte går beskrivas. Tills då vi når det lilla tempel vi sett på avstånd. Ni samlas runt utanför pelarna för känslan av ej beträdande ni inte får gå närmare. Tery och Keirun, beträder de 2 trappsteg upp mot altare, går runt sakta och smeker bordet framför oss. Vit som kalk är det, lika mjuk som en fårpäls, len. Tery ställer sig med ryggen mot er, mot långsidan av altaret och sätter sig upp, hållandes handflatorna mot varandra, bedjandes. Jag Keirun väntar på kortsidan, blundandes samlandes inombord av ljus och lugn.
Tery lägger sig ner på rygg, på altaret. Hennes själ lyser av eld och vatten, stark den är, utan att förstå, men längtan av det okända. Mina händer börjar vibrera av ljus, strålandes ut från dom, över hennes huvud jag håller glidandes genom luften ovanför. Ni ser strålarna strömma genom Tery, sakta glidandes över hennes själ. Värme spelar på era själar, pelarna skiftar i regnbågsfärger, starka färger…..Sakta når jag Tery´s fötter och vänder om, upp mot huvudet igen. En bra stund vi står där. Njuter av healingen, andetagen känns lugnande långt ner i själen.
En efter en somnar ni i det djupa gräs ni sitter på. lutandes och liggandes mot varandra. Som om ni vore trötta efter en lång färd. Tillsammans ni är, som en familj av stor kärlek. Leende på läpparna…..
Starta ny diskussion