Idag är det 19 år sedan jag såg dig sist, 19 år sedan jag hörde din röst och skratt.

Omkring kl 15 sa du till mig att du skulle gå ut en stund, jag frågade om jag fick följa med men du ville bara vara för dig själv ett litet tag.

En halvtimma efteråt ringde det på dörren, några vänner ville gå ut med vår hund men kopplet saknades, jag funderade på varför du tagit det med dig.

Du hade varit så dyster dagen före, du hade sagt till mig när jag erbjöd mig att slå din pojkvän (jag var bara 11 år)

-Jag ska minsann visa honom.

Allt kändes fel den dagen, jag hade haft mardrömmar och inte sovit mycket den natten.

Kanske hade jag föraningar om vad som skulle ske.

Jag lade mig i soffan för att vila lite och det börjar ringa frenetiskt på dörren, mina klasskamrater står utanför och gråter hysteriskt.

Dom skriker att dom hittat en död människa hängades i dungen lite längre bort, jag går in och väcker min mamma.

-Mamma, jag tror Malin är död. Du måste ringa en ambulans.

Hon förstår inte först vad jag säger men förstår allvaret och ringer ambulans.

Jag sitter bara tyst för jag vet att det är min syster som hängt sig.

Den dagen 23 september 1989 är frusen i mitt minne för alltid. Jag kan gå tillbaks i mitt minne och komma ihåg ner till minsta detalj. Dom säger att tiden läker alla sår, det är inte sant. Tiden lindrar bara men såret finns för alltid kvar.

Jag blir så rasande ibland när jag tänker på den kedja som rullades igång efter ditt självmord och allt bara för att hämnas på en pojkvän som gjort slut.

Du var bara 15 år, vacker som en dag och hade hela livet framför dig men jag förlåter dig.

Ta hand om Mamma nu Malin, jag hoppas att ni är tillsammans och försonade på ett ställe som är vackrare än det du hade i livet.

Du kommer alltid att fattas mig stora syrran.

Hälsningar Lilla syrran