Vad betyder ordet annorlunda - för dig? Är det någon som har konstig näsa, springer runt på stan och är galen eller kanske någon som tror på spöken? Det är väl upp till var och en vad man betraktar som annorlunda….

Jag har alltid fått känna av den där känslan att "Jag är inte som alla andra." Jag har börjat accpetera det nu men i början när jag började förstå det, var det ett helvete. Jag gjorde allt för att passa in men jag misslyckades, nästan varje gång.

Som liten var jag väl som alla andra. Jag var den där lilla solstrålen som alla drogs till och ville leka med, både på dagis och lågstadiet - kompismagneten!. Men på mellanstadiet, vände allting helt och hållet. Efter några månader i 4:an började klasskompisarna dra sig undan. Jag förstod inte - Vad hade jag gjort?

Jag drog mig undan mer och mer. Jag var ensam allt oftare. Jag hade 2 kompisar i klassen och en annan i klassen under oss. Hon var ett stort arsel visade sig senare. Jag drog mig till de vuxna, på rasterna, för att ha ngn social samvaro överhuvudtaget. Mina prov och utvecklingsamtals resultat var väl inte "MVG barn" precis. Men något som de la märke till var att jag var duktig på att formulera mig. Det tog några år innan jag tog till mig det!

Högstadiet närmade sig så småningom - Äntligen! Vad skulle hända? Nya kompisar? Jag vet inte om jag törs skriva det men tyvärr - Nej!…. jag drog mig undan lika mycket här. Men sen helt plötsligt, så fanns hon bara där, Jannette. En kamratstödjare i klassen. Hon såg mig. Jag var ngn och inte något. Hon behövde inte göra så mycket, sa hon "hej" på morgonen så var jag glad resten av dagen. Nu hade det gått så långt att jag insåg att jag var verkligen annorlunda… skulle det någon få ett slut? Jag var mer i "kontakt med mig själv" än med omvärlden.

Snart var det dags att söka till gymnasiet. Jag sökte till Barn och Fritid och kom in så småningom efter mycket om och men. Jag var spänd för det nya som skulle komma. Skulle det komma några nya kompisar? Men min förhoppning var inte stor, med tanke på mina tidigare erfarenheter.

Då vände det! Veronica, Kristin, Louise, Emma och några till  kom in i mitt liv och jag lät det ske. Jag var fortfarande bränd efter min bästa väns bortgång men dessa människor fick mig på fötter igen. Nu hade jag ett annat problem. En lärare som mobbade mig. Inget jag gjorde var rätt, ett fåtal gånger i så fall. Hade hon en dålig dag fick jag och många andra lida för det. De dagar hon var på humör -kan räknas på fingrarna. Hon var något som kan jämföras med "Häxan sur tant". Usch vad hatad hon var både av elever och kollegor.

Så kom den omtalande dagen - Studenten! Jag njöt i STORA drag. Äntligen skulle jag få slippa skiten, ett tag iaf. Jag hatade verkligen skola. Nu skulle jag bara njuta av låååånga sovmornar, sol, bad osv. Jag behövde inte bry mig om några krav.

Jag hade börjat accpetera andras syn på mig och brydde mig inte så mycket om det längre, egentligen. Jag brydde mig om dem som brydde sig om mig - och vet att de fortfarande gör. Men nu hittade jag ett nytt intresse som skulle få min omgivning att "titta snett" på mig. Det mediala och andliga. Ett intresse som alltid hade funnits där men nu var jag ju vuxen och fick göra vad jag ville… Många tyckte jag var helt tokig. Jag hade accepterat att jag är annorlunda så jag sa bara "Ok, jag annorlunda och inte lika rädd som du som vill vara precis som alla andra." Kanske inte riktigt så men något åt det hållet. Jag upptäckte något nytt hos mig själv som jag ville utveckla. Spännande värre, snacka om godislandet alltså. Men det var inte bara godis och karuseller jag skulle få uppleva.

När jag började med detta kom det in folk i mitt som fick mig att lära mig vad jag VILL ha och INTE vill ha. Jag har alltid kunnat känna in hur folk mår och är… Jag fick möta en helt underbar människa, men som var såå trasig. Jag har alltid velat hjälpa andra, jag kunde inte i mina livligaste fantasier föreställa mig om vad jag skulle få uppleva. Från att vara en glad, ganska trygg tjej, som hade stora medvetna mål - till ett nervrak som inte visste överhuvudtaget vem hon var till slut. Jag mitt dumma nöt stannade kvar och lät mig själv manipuleras, bara för att jag ville hjälpa någon som skrek på hjälp. Nu kan bara se tillbaka på mig själv och tänka "Jävla pucko".

Till slut kom jag tillbaka, från den mest patetiska "sandlåda" med en ny erfarenhet i bagaget och kunde komma tillbaka till mitt LIV. Jag fördjupar mig i det andliga hela tiden och lär mig nya saker. I bland helt underbara saker och ibland det mest obehagligaste man kan uppleva. Det s.k. insikter.

Så till er som är yngre och söker er identitet. Ni kanske inte hittar den precis just nu. Det kommer när man minst anar det. Vi utvecklas hela tiden och fördjupar oss och får en starkare självkänsla och identitet hela tiden. Så om du nu skulle råka vara "lite annorlunda". So what, vad gör det? Njut av din "egenhet" istället. I längden är det inte kul att vara precis som alla andra. Då syns man inte till slut, precis som när man inte syns för att man är annorlunda. Du blir så vanlig att du inte märks.

Jag har alltid dragits till saker som är annorlunda, som det jag skrev om min kompis Elin i inlägget "Hon såg världen, men världen såg inte henne". Gräset är inte alltid grönare på andra sidan men går någon åt vänster så kan jag också göra det men har jag tröttnat på det så går jag åt höger och vill någon följa med så är det ok. Vill de inte så får jag acceptera det - även om jag kan ha svårt för det ibland, med tanke på den tjurskalle, jag kan vara emellanåt, när jag inte får som jag vill… men det är ju något som jag också måste lära mig. Vi är alla lika - men ibland helt olika!