Ska man höra av sig till dig via PM då?

För 10 dagar sedan körde jag fyrhjuling korkat nog utan hjälm. På en grusväg mitt i skogen där diket plötsligt anföll mig.

Vet inte om vi ska kalla det NDU, men då jag låg ganska sönderrepad i diket å fick höra/skönja/veta/se att det inte var min tur ännu, vaknade jag och välte bort fyrhjulingen varefter jag letade efter min vän som var med, även denne utan hjälm, han vaknade åxå upp å var så gott som helt oskadd.

Ni behöver inte moralpredika om att man ska ha hjälm, det vet jag om, å ni ska veta att jag fått blessyrer som påminner mig om det åxå.

Så, min senaste NDU hände så kort som för 10 dagar sedan, då jag den natten gick och lade mig drömde jag drömmar, drömmar som var en återspegling av mycke som hänt, och drömmar där jag fick träffa männsikor/väsen som endast beskådade mig och liksom nickade.

Jag fick inga besked om vad de nickade åt, inga besked om något jag skulle göra eller inte göra, men jag vaknade med förvissningen om att jag skall följa min väg för att vara del i en större förändring. Jag berättar inte mer än så i detta skede, jag måste själv få grepp om hur, när å varför.

Så vad säger man, NDU eller inte, detta är min berättelse.

SEV

#1 Tanken är att man kan berätta här i tråden men om man inte vill att alla ska läsa så kan man skicka pm. Om man skriver här i tråden så kanske man heller inte vill berätta om alla detaljer vilket är helt ok, man berättar det man själv vill visa.

Det jag kommer att berätta om hände då jag var 17 år.Fast nära döden,vet jag väl inte om jag vill kalla det,utan snarare utanförkroppen,men mycket häftigt. Jag var på stan och skulle besöka ett ställe,de hade ännu ej öppnat och kön ringlade sej rätt lång.jag stod bland de främre personerna och nedanför oss fanns oxå en stentrappa,som var fylld med folk.Jag hade inte heller käkat frukost denna dag,utan startat med kaffe,precis som vanligt.. Men jag står där då jag helt plötsligt börjar se små runda ljuscirklar passerar förbi mej.jag ser mej omkring för att försöka uppfatta om någon annan såg samma fenomen.men hann inte ens vrida huvudet förrän jag låg mitt i folksamlingen. Jag kunde då i samma ögonblick,stå vid sidan och bevittna vad dessa människor gjorde med mej..vem som sa vad och vem som gjorde vad.I nästa andetag var jag ute och flög och fick faktiskt se stan från ovan,en helt underbar känsla.Jag såg alla,men ingen såg mej.Men helt plötsligt kommer jag tillbax till min kropp,blev nästan lite irriterad.Och då jag talar om vem som gjort och sagt vad.möttes jag av stora ögonen,de häpnade eftersom vartenda ord stämde.. och jag kan skratta åt det än idag.Jag mötte ingen under min färd,utan såg verkligen världen för vad den är…Då läkaren undersökte mej fann han,ett litet problem med mitt hjärta,men inget som skulle kunna få mej till andra sidan,och bevisligen hade han rätt för idag sitter jag ju här och skriver detta:-) Har heller inte varit med om detta nån mer gång..

#2 Vad bra att du fick en ny chans och en lärdom till. Ja ibland behöver vi få uppleva det för att "vakna upp", förstå och följa sitt hjärtas röst. Tack för att du delade med dig av denna härliga upplevelse, trots blessyrerna då förstås. Lycka till på din väg!

Kram

Vilken tur Ewa att du inte flög vidare den gången :)

Det är ganska faschinerande att stå bredvid eller vara ovanför sin egen kropp. Jag har också varit med om det men jag ska berätta mer om det här sen :)

Tack Ewa för att vi får läsa om din upplevelse!

Kram

Jag ramlade från en balkong i Frankrike och när jag åkte i ambulansen stannade hjärtat och dom fick klippa av mej kläderna får att sätta dit elektroderna och få igång hjärtat igen. När jag kom in på sjukhuset hände samma sak. Medans läkarna arbetade med mej stod en annan läkare ute och talade med min väninna som sett vad som hänt och följt efter i bil..så jag visste inte att hon var där..men jag såg henne från taket och också alla som försökte få igång mej. Efteråt berättade jag för läkaren allt jag sett och han talade om att  allt stämde och att det händer många.

#7 Jag har läst en bok, minns inte vad den heter nu där läkare har berättar om patienter med ndu och det dom har berättat för läkarna efteråt. Det är så intressant för många av berättelserna var väldigt lika från flera oberoende sjukhus bl.a.

Tack Cristine! Kram

Lyfter fram tråden nu när den är aktuell och hoppas att fler vill berätta om sina upplevelser.

Vet inte heller jag om det här är en NDU. Men då jag åkte in fösta gången till lasarettet i somras då jag hade så ont i bröstet. Jag hade väldigt högt blodtryck och hjärtat slog alldeles för fort och hoppigt. Då vet jag att när de höll på med mig där att jag rätt som det var kändes som jag låg som i en tunnel och med ett liten ljus prick långt långt framför mig. Det sas att jag hade varit borta ett kort ögonblick och jag vaknade av att de klappade mig på kinderna och sa är du med oss Britt-Marie- Ja jag är med sa jag. Min sambo sa också att jag varit som borta ett tag. Hamnde ju sedan på medicin avd där jag fick ha ett EKG på mig hela tiden i 1 Dygn för de hade sett nått på EKG:et sa de. Men så fick jag ju åka in för att sedan komma till lasarettet igen och då kom de på att jag hade gallinflammation..

Vet som sagt inte om det här var NDU, men jag kan komma ihåg den där ljusa pricken långt långt borta. Jag hörde även dem som var i rummet under den här tiden..

Jag har sett mig själv uppifrån när jag hade lunginflammation lungorna var svullna så jag inte kunde ligga på rygg.Kunde inte andas heller bara hackigt,så såg jag mig själv uppifrån och blev förvånad.Så kom det två englar eller hjälpare en var en bortgången bekant,den andra  såg jag inte ansiktet på. Dom fick igång lungorna såg ochså mig själv att jag var stel på något kostigt sätt att jag lyftes upp hade ingen rörelse förmåga.Men jag tänkte bara (men det är ju jag)Men sedan blev jag ju bra.

Jag har varit med om en nära-döden-upplevelse när jag opererades för mina halsmandlar. Kanske låter lite otroligt att få en sådan upplevelse av en så simpel operation men det var narkosen som ställde till det hela.

Jag hade opererats en månad innan för att rensa luftvägarna i min näsa under narkos och alla vet hur farligt det är att sövas ner tätt inpå.

Vid uppvakningen av operationen av halsmandlarna kunde jag höra läkaren och min far vid min sida utan att min kropp reagera, läkaren skulle kalla det för koma men det var inte fallet.

Efter 1 timme som jag legat där och dem försökt få liv i min kropp började jag reagera med smärta och började därmed skrika lungorna av mig. Jag vaknade inte och läkarna blev helt hysteriska. Det enda jag såg framför mig var mörker och svart rök, jag var inte rädd för jag viste direkt vad som pågick och vart jag var. Medan min kropp låg och skrek var mitt sinne i denna mörka värld tills jag utan vidare hörde läkaren vid min kropp säga "söv ner henne igen" vilket dem i sin tur gjorde. Efter 5 minuter blev allt svart och 4 timmar där på vaknade jag som om inget hade hänt.

Trotts mörkret jag såg och trotts smärtan jag fick och vetandet av att det var helvetet jag hade framför mig har jag än idag inte tagit bibeln i handen, jag har försökt men det är bara inte den jag är.

Låter det otroligt?! För mig gör tanken det men detta är vad jag fick uppleva. Sedan dess har jag inte satts i narkos vid simpla operationer.

För 32 år sedan, när jag var gravid i vecka 28, med min yngste son, fick jag en störtblödning.

Efter en del turer mellan olika avdelningar på sjukhuset kom jag till förlossningen. Efter ett tag, hur länge vet jag inte, ryckte personalen undan kudden och tippade huvudänden på sängen.

Någon säger: Hon har inget blodtryck!

Då var jag i den omtalade tunneln, längst upp i den stod en vitklädd skepnad. Som jag uppfattade det så stoppades jag där, skepnaden höll upp en hand.

Det var en skön känsla att vara i den tunneln.

Min son överlevde och är idag 32 år.

Jag låg svårt medtagen efter en gallstensoperation som var akut, det visade sej också att jag hade inflammation i bukspottskörteln, jag var bara 23 år då detta hände, natten då jag var som sämst, hade jag både inflammation i bukspottskörteln, sjukhus sjukan samt att de hade fått operera bort en vätskefylld cysta i operationsärret, jag var så allvarligt sjuk så de ringde min mamma mitt i natten och kallade dit henne hastigt. 

Min NDU

Jag ser en ljus tunnel som det strålar värme och kärlek ur, jag svävar genom den, när jag kommer fram ser jag två gestalter, de vänder sej sakta om, de ser allvarliga men kärleksfulla ut, jag blir både glad och lite förvånad då jag ser att det är min bror  och farfar, de säger inget, sedan återvänder jag till verkligheten, men har ingen lust, vill stanna kvar. Så går en tid, jag börjar återhämta mej, då drömmer jag en liknande dröm, jag åker genom tunneln igen, träffar min farfar och bror, denna gång strålar de också av äkta ren kärlek, men de ser glada ut nu, de säger inget, men förmedlar till mej att tiden inte är inne ännu för mej, och att vi ses åter en dag. Detta berättade jag sedan för läkaren, han lyssnade men sa inget speciellt. Jag är helt säker efter dessa upplevelser att det finns liv efter döden. Många anser ju att det bara är mediciner och hjärnspöken dessa upplevelser, men det tror inte jag!

/Mona

Detta är nog ingen nära döden uplevelse, men jag vill berätta den ändå.

Jag vet inte varför eller hur gammal jag var, Men jag höll på att drukna,O när jag kviknade till o musiken tystnade så blev jag så ledse..Fast nu är jag glad att jag sitter här.

   Lena