En kompis - det är viktigt att ha. "Utan en vän är man förlorad" som Tsatsikis morfar säger till Tsatsiki när han blivit osams med Per Hammar. Så hur är en riktig vän? Det har jag funderat på många gånger men jag vet att en riktig vän är den som finns vid din sida, oavsett, vad jag än gör för fel, och dit hör Linus!

De som läser mina inlägg vet så väl, vid det här laget hur svårt jag har haft det med kompisar genom skoltiden. Hur jag har fått kämpa för att behålla de vänner jag haft och vilka jag har varit tvungen att släppa taget om, även om jag inte velat alla gånger. Det är inte bara nu - utan under hela livet.

Jag har och har haft bra vänner men de har varit få. Men det är ju bättre att ha få vänner som man litar på än många falska vänner. De som varit bra är Hanna L, Frida, Elin, Veronica och Linus. Jag vet att Elin är med mig fortfarande även om hon inte lever i jordelivet längre. Veronica och Linus finns kvar och det gör mig så lycklig att jag skulle kunna skrika rakt ut!

Men det är ändå Linus som känner mig bäst. Vi lärde känna varandra när Linus var 2 veckor gammal och jag 4år. Idag är vi 17 och 21 - och hänger ihop fortfarande, men det kanske inte är så konstigt eftersom våra mammor är bästa kompisar och jobbar tillsammans och har gjort i 20år. Linus mamma, är som en andra mamma för mig, och mamma likadant för Linus.

Linus och jag har verkligen haft våra stunder då vi har hatat varandra så mycket att vi har önskat livet ur varandra - och jag menar vad skriver! En period pratade vi ens med varandra. Det fanns så otroligt hat och avsky så det går inte att sätta ord på det! Linus har alltid varit den avundsjuka och svartsjuka typen som ska kontrollera allt som man gör med vänner runtomkring. Det har blivit MYCKET och då menar jag MYCKET lugnare nu än för bara några år sen.

Vi har också haft jättekul tillsammans. Det har liksom alltid varit vi på semstern med våra familjer. Fanns det ingen annan att leka med så hade vi varandra.

För några år sen när Veronica kom in i mitt liv så var Linus riktigt hemsk. Han kontrollerade allt vi gjorde, när Veronica var med på semstern. Det var en pina för alla men mest för Linus själv tror jag. Han var ju van att ha mig för sig själv. Mitt mellersta syskonbarn var med då också, 5år gammal, han fick lida otroligt. Stackarn! Men som den tuffing han är så flummade han runt och brydde sig inte så mycket, men han påverkades ju. Linus försökte göra allt för att Veronica skulle tröttna och åka hem. Men vår vänskap var redan så stark att nästan inget kunde komma mellan den. Konstigt nog var Linus lugn när Linda, en kompis jag hade några år, var med, men nu när Åni var med, var det världskrig.

Varken jag eller Veronica pratade med Linus efter detta. Vi ignoerade honom totalt. Han fick igen av Veronica ute på Paintballbanan - hon pepprade honom rejält med sitt vapen.

Men förra sommaren på semstern, så kunde inte Åni följa med pga. sommarjobb. Då av någon anledning så hittade Linus och jag tillbaka till varandra. Vi små bråkade som vanligt självklart men vi kunde njuta av varandras sällskap utan att något störde. Det fördjupades och idag är det bra. Visst kan vi ha våra stunder då vi hatar varandra men får vi vara i från varandra några timmar så är det bra igen!

Vi är som syskon. Jag har alltid varit hans storasyster för att han bara har bröder (på sin pappas sida). Vi delar kanske inte allt men en gemensam och extremt rå humor. Jag kan verkligen vara mig själv fullt ut när jag är med Linus.

Han kan mig. Han vet precis vilka knappar han ska trycka på när jag är helt nere i det "svarta hålet". Han har den egenskapen eller vad man säga att även om en sak är jobbig så kan man skoja om den… det kunde han verkligen sist när jag verkligen var helt off.

Haha… han vet t.o.m. vilken typ av killar jag gillar. "Du ska ha sådana som mig, glada och roliga. Som får dig att må bra… inte såna som …. som du hänger ihop med nu. Det kommer spricka det fattar du väl." Jag lyssnade inte på honom - även om han hade rätt. Visst hade han det och när jag sa det så ler han och säger "Vad var det jag sa, (smeknamnet han har på mig)?… jag vet vad min syster tänder på… Fan, jag är din broooor!" Då hade vi kul det kan jag lova, och hans sätt att förlöjliga situationen var ju så kul att jag ler för mig själv när skriver detta….

Detta är ÄKTA vänskap. Inga förklädnader. Jag beundrar honom att han stått kvar de gånger jag vänt honom ryggen och trott att jag klarade mig själv. Det gjorde jag ju inte - i slut ändan!

Tack för att du finns i mitt liv, ditt jävla PUCKO!!! Kramar från den korkade, flummiga och egoitiska, stora systern