Läs Trishas historia
på bloggen… den är helt otrolig. Blev alldels tagen. Jag kunde inte andas på vissa ställen, och när jag trodde jag kunde andas ut… fick jag hålla andan igen. Hur kan man behandlas så? 5år gammal? Det är ofattbart.
Det som berättas i början av denna historia är så ofattbart. Det händer bara folk runtom än själv, som i sin tur känner någon som vet någon som blir utsatt. Ja, ni vet hela den vägen… men att vet att nu är det jag som KÄNNER någon/några som blivit/blir utsatt - inte på så nära håll men ändå!
Det hände något med mig när jag läste. Det fanns en känsla där som inte funnits på länge (har hållit utan dessa känslor av en anledning.), något måste göras. Alla måste hjälpas åt när det händer sånt här!
Jag känner till 2 fall (säkert fler, som jag inte vet om - ännu) där det finns våld inom familjer, både psykisk och fysisk misshandel. Jag står handfallen. Jag har försökt hjälpa men jag har inte lyckats, kan nog inget göra, hur jag än vill. Det är inte min uppgift, inte i det fallet. Första gången, blev jag avrådd av Trisha, och jag lät bli och tur var nog det. Varningen andra gången som hon kom med och även mååånga andra, lyssnade jag inte på förrän mitt eget psyke kraschat. Jag ville tro att jag skulle få bort denna person från det stora helevete som den befinner sig i. Jag fanns till hands 24-7 om det var något, via mail och sms. Telefon vågade han inte använda sig av förrän senare.
Jag som trodde det var så bra från början, alla så glada, trevliga och omtänksamma. Jag fick aldrig veta av honom personligen vad som pågår men fick informationen från andra håll… ville inte tro det var sant, ville inte inse när folk avrådde mig att bryta kontakten.
Jag ville kämpa, ville göra allt. När jag började förstå att något var tok, drog de sig udan lite - förstår jag efteråt. Jag trodde jag hade gjort något, så jag frågade gång på gång även bad om ursäkt om jag hade gjort något. Men det var nog inte mitt fel, överhuvudtaget, tror jag. Det skulle bara verka som jag hade gjort något för att jag skulle hålla mig borta.
Länge fram, efter att jag mått så otroligt dåligt av detta, och gjorde fortfarande, så började jag använda informationen som jag hade fått, genom "raderna" när jag pratade med honom. Han förnekade såklart, jag skulle kanske ha gått på lite "hårdare" eller låtit bli. Hans blick gav mig det svar jag ville ha, även om munnen inte sa något. "Det är inte bra hemma, hjälp mig"…. samtidigt som han verkligen skrek på hjälp så låg han i försvar, det förstår man ju men egentligen tänker man "Varför säger du inget? Jag kan hjälpa dig".
Nu har jag släppt detta till en vis del men visst tänker jag på honom mycket. Jag vet att jag inte kan göra något mer nu, det är inte mitt ansvar. Min underbara vän, Felicia, har verkligen funnits där när jag fått läka igen och även Trisha i mellanåt. Helt otroligt! TACK! De som står mig närmast har inte förstått detta, därför har jag fått ta hjälp utifrån, mest för att jag själv ska få prata, förstå och läka. Det tog tid men nu när det är bra igen - med mig så känns det som om det var meningen att jag skulle gå igenom detta… jag vet att jag skrivit om detta i mina andra inlägg också men det tål att upprepas - just för att det är sååå viktigt att man hjälper dem som inte har det bra.
Det hände som sagt något med mig när jag läste denna historia igår. Draken kom fram mig. Jag ville spruta eld och slåss för livet för dessa underbara barn. Barn ska få vara barn och inte något förbannat offer. Barn ska leka, skapa och upptäcka. Varför gör folk så här mot sina barn? Jag ska nita varenda liten jävel… tro mig!!! (Det kanske lät lite väl och skulle jag komma till kritan, iaf just nu, så skulle jag nog inte våga, men i själen vet jag att "vill man så kan man", så någon gång ska jag nog få ge någon jävel på truten)…. Fan vad skönt!!!
Det var en annan sak som slog mig när jag läste: Vad bra man själv man har haft det under sin barndom (inget självkryt, ABSOLUT inte) men jag vet hur jag klagat "inom mig själv" hur pissig min barndom var ibland. Den var ingenting mot vad jag sett nu de senaste 2år sen. Jag har varit som en magnet till negativa människor och försökt hjälpa - och visst har fått hjälpa men inte sååå långt som jag velat. Och alla stackars offer jag fått möta, som inte säger det men jag ser deras tacksam i deras underbara ögon att de är sååå glada att jag funnits och finns där….
Min barndom har väl inte varit en dans på rosor alla gånger men jämfört med vad jag sett så måste jag säga att med all den KÄRLEK jag fått från min familj och fåtal nära vänner och bekanta så har det varit ganska bra ändå…
Till er föräldrar som har småbarn eller ja barn överhuvudtaget… ta hand dem, ge dem kärlek - i mängder. Får de fel uppfattning från början, kan de gå grymt fel väg i livet senare… och så kan det fortsätta från generation till generation… Det vill ni väl inte???
Nu förstår jag så väl varför jag reagerade så starkt under en Meditation. Jag hade ett barn i knät 5-6år, som sökte trygghet. Jag trodde det var lilla A som har det jobbigt hemma men nu när jag läst denna histioria så var det ju Trish, "barnet Trisha", jag hade i knät. Hon och A är väldigt lika…
Så tack Trish, för denna tänkvärda historia! Kramelikram…
Jag har inte läst men kommer nog att göra det. Men en sak som jag tänkt på är att det är så många som har haft det väldigt svårt under sitt liv men sen har blivit stora healers eller mediala. Det är precis som att dom har fått ett bagage som gör dom mer ödmjuk eller vad man ska säga. Dom har stora erfarenheter av både gott och ont. Man kan väl säga att dom sett båda motpolerna. Det onda och den stora kärleken som finns i universum med andevärden, healingen osv.
Jag träffade en man som varit alkis och narkoman men vänt om och blev gudstroende. Han började jobba inom det sociala och kunde genom sina erfarenheter prata med alkisar på dera sätt. Han hade förståelse för dom. Han gjorde saker som han egentligen inte fick göra av säkerhetsskäl, som att gå hem till dom även när dom bangat ur och ge råd och tröst.
Jag tror att det är lika inom den värld som vi lever i som finns här inne. Jag har sett så många exempel på människor som har haft det väldigt svårt men har vänt och blivit helare eller som Trisha, mycket medial.
Kram / Brittmarie
Har funderat lite… kanske detta inlägg är lite för magstarkt… i så fall ber jag om ursäkt men kände verkligen efter att jag läst denna story att, jag var tvungen att "skriva av mig" och få ut allting. Tyckte mkt om den men den ger så starka intryck… borde kanske ha smält en del innan skrev…
hei! :)
jag också blev helt tagen. Det er en mycket stark kvinna det her :)
Och det å lese bloggen, er lika starkt som kvinnan har for kraft i seg själv. Jag finner mycket inspiration hos henne.
Det er historier om styrke og mot, i mine öyne. Historien om at overleva. Och om å inte mista sig själv.
Det er mycket spirituelt, det som skrives om. Vi alle har våre lärdommer vi ska igjennom. Vi er her på jorden nettopp for det. Vår egen sjelsutvikling.
Det er ofte at livstemaer som vi menniskor får på vår väg, kan "ta rotta på oss", helt enkelt. Spise oss opp, og sette sitt preg på oss resten av livet. Men så hender det också at man klarar å ta seg igjennom det. Og det gir uerhört mycket til andra menniskor å få ta del i.
Det er litt konstigt att tala om Trisha i tredje person, men Trisha: Din historie berörer like mycket som du själv berörar andre, tycker jag.
Kram
Vi har så många historier, alla vi som möts. När vi delar dom och tillsammans försöker hitta en väg som handlar mer om hur vi hittar kraft, förståelse och en glädje igen i livet, då tror jag vi har en chans till något helt annat än hur det sett ut.
Det är så mycket som händer nu, så många utmaningar för precis alla, så varför inte bygga något som ger en härlig energi? Varför strider vi så jäkla mycket?? Till och med på en sådan här sajt, där vi egentligen skulle kunna dela upplevelser och åsikter som blir uppbyggliga, så blir det ofta kamp och negativa diskussioner. Jag undrar varför…. Vad är det i oss människor som hindrar oss från att hela tiden strida, kämpa, bråka och vara negativa?
Har haft en alldeles underbar dag idag. I min familj har vi PRATAT med varandra. Tillsammans har vi försökt hitta vägar i saker som är så skittuffa, har försökt hitta vägar att kunna stötta varandra i dom problem som finns i precis alla familjer. Säger verkligen inte att det alltid varit så i varje sväng i livet, men vi hittar tillbaka till varandra hela tiden.
Och jag tror det är det vi behöver. Beröra varandra med våra innersta gömmor. Så att vi kan gå vidare - starkare, lyckligare och mer harmoniska än någonsin.
Naiv??? Ja, det kan ni ge er katten på att jag är! Och jag tänker fortsätta vara det. För jag är så in i vassen less på att strida överallt. Det är så mycket mysigare att vara nära varandra när det blåser och tillsammans fundera på vad vi kan göra för att värma varandra…..
Värms i alla fall av er som berörs av det som jag skrivit ner. Det betyder mer än dom som skriver pm och undrar om jag uppfattar mig själv som författare, om jag hittat på någon story om mig själv. Vilket jag inte har. Jag är en människa som älskar att skriva. Och när jag sen får höra att när jag vågar dela med mig, också berör några andra då är det värt allt.
Författare?? Nej, då har man förmodligen en massa framgångsrika böcker bakom sig. Det har jag inte. Jag är inte framgångsrik alls i gemene mans ögon. Men numera frisk och väldigt lycklig.
Det betyder så mycket att ni ovan skriver det ni gör. För mycket skit får man på sig när man sticker ut näsan. Men det är ni som möter mitt hjärta som räknas. Sen får di andre tycka att jag är tramsig.
Ha en underbar söndag!!!
Medarbetare på Övernaturligt i Fokus
Starta ny diskussion