Naturligt vis är det lika dana som det var inna de gick över - ha tålamod - den du söker behöver sammla mod och lära sig kommunicera - prova gärna olika medium - med - personkemin ska stämma mellan anden och mediumet också!

Lycka till

Jane

Jag tror också att du får kontakten när tiden är den rätta. Alldeles säkert vet den du väntar på att det här är viktigt för dig, men dom har sin alldeles egen tågordning på andra sidan.

Om det är möjligt för dig, försök att inte må dåligt av det som du undrar över. Kanske du kan hitta en tillit inom dig att du kommer att få svaret och fram till dess är allt ok som det är.

Elinor

Tack för era svar

Ni har nog rätt, ibland får jag känslan av att personen finns i min närhet.

I går kväll när jag satt framför tv:n så tyckte jag mig tom. känna dens doft lite snabbt så där bara fara förbi …….

Jag har ju vissa upplevelser både från yngre år och nutid både i drömmar och vaket tillstånd, och när någon jag känner, eller släkting går bort så brukar dom komma i drömmen och tala om att dom har det bra.

Men just denna person har inte gjort det, jag har drömt om personen och i drömmarna frågat: Men vad gör du här ?? du är ju död, och får då till svar att jo men jag kan vara här endå.

Men frågan jag vill ställa är ……..ärschvarför ska ja dölja det.

Det är min pappa det handlar om, jag älskade min pappa över allt annat .

Han var över 51 år när jag föddes ( sladdis) men han var den mest ungdomliga pappan man kunde ha.

Vi satt många gånger och pratade om "gammla" tider , han berättade om hur det var när han var liten och växte upp.

En ensam mor i en liten stuga med en kammin mitt på golvet och 7 levande barn , för att inte tala om alla som dog som spädbarn.

Min pappa var född 1915 så han har varit med om en del, tidigt fick pojkarna i familjen gå ut och tjäna som bonndrängar.

Han berättade om hur farmor band sopkvastar som dom sedan fick gå ut på torg och gator och sälja för att få mat för dagen.

Min far hade sen många jobb i sitt liv och på den tiden fanns inga sjukbidrag som jag själv har i dag.

Jag kan inte minnas en enda gång han varit hemme för sjukdom förutom när han hjälpt syrran att flytta och tagit felsteg och ramlade ner och bröt flera revben, annars var han aldrig hemma hur sjuk han än var.

Min ena syster och jag var och tittade på det som finns kvar av där alla dessa bodde som små.

Jag kan tala om att det var inte ens lika stort som mitt vardagsrum och mitt i stod resterna av en kamin , jag kände där på platsen en stor sorg, lidande och nöd men det är ju inte så konstigt.

Jag tänkte på stackars lilla farmor med alla dessa barn att försörja och så en alkoholiserad far till dom som inte fanns där

Jag har sjukbidrag själv i dag, jag sitter just nu och väntar på svar från f kassan om jag får förlängt eller inte.

Jag lider av svår panikångest sedan många år tillbaka, och klarar inte att ta ett vanligt jobb som det ser ut i dag.

Men när jag gick där, och såg ruinerna efter det lilla huset så tänkte jag.

Tänk om Farmor hade fått panikångast där, men hon kanske var den starka ???? kanske var det det som hände Farfar, och det var därför han blev alkoholist.

Frågorna är många, men detta är bara tankar.

Vad jag egentligen vill är att få veta att min pappa har det bra och om han och min bror(som tog livet av sig två år senare) är tillsammans.

Min stora ångest är att eftersom pappa var som han var, så var hans sista tid på sjukhuset ett helvete.

Vi vet att en av hans sista nätter där fick han dela rum med en knarkare som sprang runt i rummet oavbrutet hela natten, och kissade lite här och där.

Vi visste att han ville bara därifrån för han har aldrig legat på sjukhus förut innan i hela sitt liv.

Sedan var dt en massa strul på avdelningen som vi anhöriga är mycket mittra över.

När jag ringde in och bad dom ta telefonen till hans rum så fick jag höra att det gick inte, för alla var upptagna.

Så han som inte kunde nadas själv, fick gå ut till dom för att svara i telefonen och han svimmade flera gånger på vägen berättade han sen.

När jag ringde för att höra hur det var så fick jag 3 andra karlars journaler upplästa för mig innan jag tog i på skarpen och skrek i telefonen att nu får ni fan skärpa till er !!!

Sen fick jag höra att han mådde bra och var uppe och gick med rullator ……. inte snat det heller.

Jag mina barns far och ungarna var inne samma kväll och hälsade på han, då var han sååååå dålig att han svimmade till så fort han försökte sätta sig upp.

Dagen därpå skulle dom ta et ska, gasprov , men dom kunde inte för venerna var så små att dom inte kunde sticka i dom.

Så han blev utskriven , jag hade sagt till han att han kunde ringa oss om och när han fick komma hem.

Så han hade släpat sig till en telefon ute i hallen på sjukhuset och svimmat 3 gånger på vägen för att ringa mig.

Men vi var inte inne just då så han tog en taxi.

Han blev utskriven fast han var döende med andra ord, detta VET vi i dag.

Jag bor tre mil från min hemort så mina systrar och mma berättade att han sagt att det var den värsta resan han varit med om (taxiresan hem).

Jag ringde hem och fick veta att han redan var hemma, jag hörde han hosta i bakgrunden, det var det sista jag hörde av min far.

Här i Degerfors la vi ungarna som vanligt, sedan gick ja och ungarnas pappa och lade oss.

Vi låg och småpratade lite en stund , hörde en ambulans på avstånd sedan somnade vi.

Någon gång vid 01,00 tiden ringer överläkare ???? minns ej och frågar om jag är släkt med ………. …….ja jag är hans dotter säger jag.

Då talar han om att han kommit in akut, och dom gjort allt dom kunnat bla bla bla bla bla men hans liv stod inte att räddas.

Jag räcker över luren till min sambo medans jag bara skriker neeeeeeeeeeej och springer in på toa och (tömmer magen ) sen blev jag en robot.

Och det var jag lääääänge innan panikångesten tog över.

Det jag mest grämer mig över i dag är att han var ENSAM i ambulansen och dog bland okända människor.

Sedan har jag en fruktansvärd ångest för att jag flyttade till Degerfors för han sa när han var lite på "sniskan" att han skulle sakna mig enormt och ja visste det.

Var det någon jag skulle sakna så var det honom, vi hade ett aldeles speciellt band han och jag trotts att jag har tre systrar och hade en bror.

Jag saknar dom där stunderna när vi satt och pratade om gamla tider, ja saknar hela honom så oerhört.

Som sagt han gick över -93 men det går inte en dag utan att jag tänker på att han var ensam där i ambulansen och just den personen han var gör det ännu värre.

Jag hatar mig själv för att jag flyttade från min hemstad, ibland tror jag att om jag bott kvar kanske han varit kvar längre, han kanske gav upp när inte jag var där.

För jag såg ju själv hur han lös upp, eller kanske snarae spelade friskare när jag kom, vad vet jag.

Detta blev långt men jag vill att ni ska förstå min önskan, och här kommer förklaringen.

Kram Marita

Oj det var långt och väldigt fint skrivet - tack för du delar med dig:-)

När vi tänker på våra anhöriga - brukar andevärlden säga så är de dom som är nära oss och får oss att tänka på dem och försöker få oss att förstå att dom är hos oss - även om inte deras fysiska kropp är där så är de med andligen!

tror det är så med dig och din far - kärlekens band kan inte ens döden skilja! De banden finns alltid där!

Det var ju förjäkligt hur han blev behandlad på sjukhuset - skandal rent ut sagt - någon borde titta till sådant här i regeringen på våra sjukhus! så det inte händer igen!

Vist mötets vi upp på andra sidan - så självklart är de tillsammans din bror och din far!

Jag tror din far var lycklig när du var lycklig - så förebrå dig inte för att du flyttat - jag tror inte han skulle inte vilja ha det på något annat sätt!

Efter som hans övergång blev som det blev - får du försöka se det som att det var en mening med det - han var ju endå med dig/er i anden - det var endast hans kropp som for i ambulansen!

att du känner av han nu - är ju ett bevis på att han finns hos er(doften) nu kan han vara så mycket han vill hos dig och inte blir han trött eller orkeslös heller

Försök att glädjas åt hans nya friska glada liv i andevärlden! för det är där våran andevänner vill att vi ska se dem glada och friska och lyckliga i sin nya exisstens!

Kram Jane

Åh blev så rörd av ditt inlägg. Det är fruktansvärt när man inte får vara med och ta ett avsked och just när det visar sig vara mycket strul på sjukhuset, då kommer tankarna och ångesten.

Men som jag ser det har du handlat helt rätt och hade ju inte kunnat veta att det skulle bli så här. Jag tror inte att han kännt sig ensam när han gick över, tack vare ert starka band, fanns du hos honom.

Din pappa har det bra nu och finns hos dig, men hans önskan är nog att du ska inte förebrå dig, för det som har varit och som du inte kunde påverka. Han vill att du ska vara glad och känna lycka. Han finns där och kramar om dig. Jag hoppas att du kan känna att du är värd att få vara glad och må bra. Gläds åt det du har och ditt liv, tills ni ses igen.

Stor kram Katarina

Tack snälla söta goa ni , jag hoppas sååååå innerligt att det är som ni säger.

Och innerst inne så tror jag det nu också, men jag kan bara inte släppa att jag vill ha BEVIS är jag så oemottaglig just nu så jag inte ser eller vad ??

Doften … Javisst men jag vill ha mer ………

Visst är det så och jag är säker på att du kommer att lyckas få en kontakt med honom, där du verkligen känner att du får kontakt. Jag vet hur du menar, det är 9 år sedan min Mor gick bort och visst har jag varit säker på att hon finns med mig, men inte förrän i somras fick jag genom en privatsittning kontakt. Fantastiskt. Våra anhöriga finns med oss och stöttar oss och dom vill att vi ska vara lyckliga. Försök att börja tänka att det är din Pappas högsta mål att du ska bli fri från din panikångest och älska livet. Tiden här går så oerhört fort, ta vara på den.

Kram igen

# Tack söta du för ditt svar.

Vi sst känner jag så som du beskriver, men samtidigt så kommer mörkret över mig ibland och hur jag än försöker tänka possitivt så går det bara inte.

Om jag bara fick MEEER förstår ni hur jag menar ? jag har känslan, och jag känner dofter men när jag inte mår bra så orkar jag inte tro.

Det är därför jag suktar så febrilt efter något jag kan ta till mig och hålla fast vid.

Dessutom så är jag ju själv så oerhört rädd för döden och tänker på hur det ska bli den dagen det är min tur.

Ska jag ligga där i vånda ensam och dö. kommer jag plågas, kanske jag blir ett vårdpaket som får ligga i många år och bara vänta.

Förstår ni hur jag menar ??

När ångesten kommer är jag livrädd att dö där på fläcken, men samtidigt går ju det inte ihop med rädslan att bli ett vårdpaket ???

Men iof jag har mina barn , jag vill se dom bli vuxna och få egna barn.

Kanske rädslan ligger i att jag ska missa det ???

//Kram Mizzi

Kära Mizzi, jag blev oxå väldigt rörd av din berättelse….tänk hur dom behandlar människor på vissa sjukhus….jag vet, har legat bredvid en underbar gammal dam på 80 år som hade gjort samma bypass op. som mig….hon var så stark och kämpa på…men blev illa behandlad av en sköterska, så jag blev så arg, att jag sa åt henne på skarpen…då fick jag allt mina fiskar varma me må du tro….men det löste sig, jag tala om för de andra personalen….

Nej, tänk att sådant får hända överhuvudtaget……

Men åter till din fråga, jag säger som de andra, att självklart finns din pappa och bror tillsammans och att han är hos dig och hälsar på har du ju redan märkt själv…utav hans doft……

Och det bästa är ju att dom slipper alla sina krämpor när dom kommer till andra sidan….

Swn skrev du att du ångrar att du flyttade….slå bort dom tankarna på en gång…..din pappa hade absolut inte velat annat än att du gjorde som du ville och kände att du mådde bra av….

och föresten, tänk om man gick efteråt och tänkte att så skulle jag inte gjort eller så, om jag hade vetat……Då skulle vi ju få sitta still i ett hörn och inte göra någonting ifall att…..nej, snälla du….du har gjort precis som du skulle…..Jag tror oxå att du får höra av honom snart med…..

Min pappa dog 1980, men honom hörde jag inte av förän på en seans inne på 2000-talet, kommer inte riktigt ihåg vilket år det var…..så dom kan komma långt efter…..

Kramar om dig

Eija

Du har fått så fina svar från Jane, Katarina o Eija som jag bara kan säga amen till. Tror också allt egentligen är precis som det ska och jag önskar från hela mitt hjärta att du kan fatta ett hjärtats beslut, bjuda in glädjen i ditt hjärta igen och börjar LEVA. Utan skuld och ångest. Kanske en resa innan du släppt allt, men ta första steget om du kan!

Kanske det kan vara så att dom söker kontakt för att dom älskar dig så och vill att du ska få vara riktigt, innerligt lycklig?? Det budskapet har jag fått framföra många gånger från andevärlden till en ledsen anhörig. Sån lycka… Och jag har hört det så många gånger nu att jag faktiskt tror dom menar det!

Tack för att du delar med dig och hoppas alla fina råd du fått kan hjälpa dig komma vidare!

Lycka till!

Elinor

#8 Är det något som är meningen i livet så är det ju just det att vi  vår fysiska kropp föds och dör - det är säkert och något vi inte kan råda över! Det är så livet här är på jorden!

Så antingen man vill det eller inte kommar alla dö förr eller senare! Jag föredrar att kalla det "transformation" då det är endast den fysiska kroppen som dör - det som är du lever vidare - för evigt - för det som är  esensen av du kan inte dö!

Döden är också något förutbestämt (tror jag) så oavsett var man befinner sig - ute i vida världen eller hemma på kammaren så kan man inte göma sig ifrån den när det väl är dags!

Därför tiilåt dig leva här och nu - upplev det fantastiska i att vara männska - döden kan du iallafall inte stoppa eller på vilket sätt - men en sak kan jag försäkra dig! att det är ingen skillnad på att dö eller leva! Eftersom det som är du lever alltid!

Min Pappa som föresten var född samma år som din 1915 dog en gång innan han gick över helt och fullt, min pappa var ateist och trodde inte på livet efter detta(förutom det jag förklarat för honom - vilket sedan hjälpte honom) Men när han kom till baka till sin kropp efter att ha varit dödförklarad - var det första han sa!

"Lever jag - eller är jag död" han kunde inte avgöra skillnaden!

Det tog föresten honom 10 år att lära sig kommunisera igenom ett annat medium än mig själv - för att ge sig tillkänna! så det kan ta tid - för dem att lära sig!

Han kom alltså tillbaka i en fysisk seans igenom ett tränande medium här på Ramsbergsgården - i en sk röstbox vilket betyder att han talade till mig direkt irummet alltså inte via mediumets röstorgan - med sin egen röst.

Jag sa till honom - det var väll inte så farligt va- att gå över till andra sidan (vilket han varit livrädd för) och jag fick ett rungande NEEEÉJ och så sa han, du hade rätt! fans inget att vara rädd för!

Den glädje och kärlek som han gav mig i denna seans - lever jag på en idag - för jag vet att han är med mig - han finns där när jag behöver honom och alla andra mina nära och kära som är på andra sidan - har inte mist kontakten med någon av dem - de lever i allra hösta grad!

så var glad att din pappa kan produsera sin doft till dig - och lita på att han är där och kunde han skulle han ge dig mer bevis - men för nu är det det kan kan - så vårda denna doft ömt och tecknen kommer komma fler så småning om!

Jag skulle vilja att du en eller två gånger i veckan satte dig och skriv ned så många positiva ord du kan på ett papper i 15 minuter(ställ klockan) - olika papper varje gång(inte fylla på det du redan skrivit)

Med denna enkla kostnadfria övning kommer det automatiskt in mer positivitet till dig i ditt liv - du kommer märka att de positiva ord som du skriver ökar och blir fler och fler för varge gång du gör övningen - vilket i sin tur gör dig mer positiv!

Lycka till - Jätte kram

Jane

Tack alla för era fina råd och svar och er omtanke .

Jag kommer självklart ta till mig det ni skrivit och försöka tänka så possitivt jag kan.

Kram Mizzi

När min mormor levde så var hon rätt så tystlåten av sig. Första gången jag fick kontakt med henne via seans så var det inte hon som förmedlade. Den manliga personen på andra sidan sa att hon inte klarade av detta ännu men ville förmedla ändå.

Men efter den gången så har hon själv kontakta mej både via seans och när jag har mediterat.

Kramis Tina