Jag är som bekant livrädd för döden, men det bottnar nog mest i min panikångest jag dras med.

Tänker på den mer eller mindre varje dag vilket är väldigt jobbigt.

Jag har ju min tro på ett liv efter döden, eller snarare hopp.

Jag önskar att jag fick uppleva något som ger mig bevis i stället, då skulle antagligen all min ångest och oro försvinna helt och hållet.

Och jag skulle kunna leva ett "normalt" liv medans jag är här på jorden.

När mitt första barn var litet hade jag också en rädsla för att inte finnas till under dennes uppväxt. Med senare barn har det försvunnit, jag känner att jag kommer att vara kvar länge.

Jag är inte rädd för döden utan ser den som en befrielse av kroppen som är så krävande. Det blir en annan existens. Jag vill ta tillvara den tiden jag får och planerar att bli gammal. Men jag känner ingen rädsla för att gå när mitt liv är färdigt.

Jag lovar att besöka min familj ibland även i min nya existens, hoppas de inte ramlar baklänges :)

Hoppas nog att få leva ett tag till, men jag har varit nära några gånger. Så jag har varit helt säker att dö vid minst två tillfällen.Vid dessa gånger har jag haft ingen rädsla för detta. Vid ett av tillfällerna finner jag att det var mycket märkligt att jag överlevde. Jag blundade och tänkte nu är det slut, när jag öppnade ögorna, så fattade jag ej hur det kunde vara möjligt det som hade hänt

Jag hade fruktansvärd panikångest för döden då jag var i 20-årsåldern. Precis som alla andra tänker man på att man vill se sina barn växa upp,man vill fostra dom själv.Jag har ju varit en period i ett dåligt fosterhem,så av den erfarenheten kom mycket av min rädsla att lämna mina ungar i förtid. Idag finns inget av detta.Mina ungar är vuxna,skrämmande självständiga,de klara sej,men mina barnbarn är fortfarande små,de behöver mej och jag vill gärna se dom växa upp.Det får jag ju,vilken sida jag än är på,men hellre på denna sida än den andra,såklart. Jag har sagt till mina vuxna barn: Den dagen jag går över,så vet ni att jag finns med er vid alla lyckliga tillfällen och era mer ledsamma,jag kommer att stötta er och göra allt för att leda er rätt. Gråt ut den sorg,ni känner,men sen vill jag banne mej se er skratta!Var inte rädda för att skratta..

Nu vill ju de naturligtvis ha mej kvar så länge det bara går,men ur detta kan det födas en ny styrka för dom att orka gå vidare,helst med ett leende så snart som möjligt!

Jag har haft total panik i tonåren för döden,men den släppte på nåt vis nån gång efter min bonusmormor dog.Hon besökte mig flera gånger i drömmar o berätta hon hade det så bra där hon är.Vet inte om det var hennes besök som hjälpte men rädlsan för döden försvann.

Jag är inte rädd för döden men som alla andra tänker jag på barnen..barnen!!!…dom är ju vuxna nu..men man vill ju se hur det går för dem här i livet för att kunna hjälpa och stötta särskilt min autistiska flicka. Som mamma tycker man alltid att de behöver en hjälpande hand.

Döden finns ju inte  i den bemärkelse att vi inte finns mera…men precis som alla andra här ovanför säger så finns ibland en oro över att inte få vara kvar och ta hand om mina barn,för våra barn behöver oss en bra bit upp i åldern för att kunna känna sig trygga och få stöd i livet. Mina föräldrar gick över när jag var alldeles för ung 23 år, så jag vet vilken förlust det är att tappa dem tidigt, man behöver dem av så många olika orsaker i sitt liv. Men personligen slutade min rädsla för döden i tonåren när jag såg och hörde och fick förstå att vi fortsätter att leva när vi går över till andra sidan .

Som många andra skriver här så vill man ju vara kvar här på denna sidan. Ta hand om barnen, mina pojkar är vuxna nu, men längtan efter att få uppleva barnbarn och vara med dem är för stor för att jag skulle vilja gå över till andra sidan nu. Vill vara med här och kunna ge fysisk kontakt, den är stor, så jag hoppas på att få barnbarn någon gång i framtiden.

Jag var rädd för döden då jag var yngre. Och de tror jag de flesta är. Men att få se en gammal människa få somna in är som att se en frid från smärtor. Deras sorglösa uttryck de får då de går över. Men saknaden finns ju och man tänker på sina nära varje dag. Men jag skulle inte heller önska dem tillbaka hit och se att de har ont eller är förvirrade.

Nu är jag inte rädd för att dö, men som sagt jag vill vara här länge än och få uppleva mycket.

Det som kan skrämma mig inför döden är om jag skulle få för svåra smärtor innan man får somna in. Jag har tyckt mig uppleva en nära döden upplevelse för inte så länge sedan. Var som en tunnel med en ljus liten prick långt långt bort i fjärran, så jag tror att det var en kort kort stund som jag fick förminna detta.

JAg tror aldrig jag varit rädd för att dö, däremot har väl tanken kommit att eftersom jag har barn får jag allt hoppas att jag lever till de blir vuxna. Så det har mer varit en kanske obefogad rädsla att de inte skulle klara sig utan lilla mig. Men de har ju en pappa  och andra vuxna så det hade säkert gått.

Själva döendet har jag nog mer sett som en övergång till nått annat. När den dagen kommer får vi se.

NU är barnen vuxna och jag är fortfarande här. Och nu vill jag förståss finnas tills de fått barn. Att de studerat klart, fått jobb och sånt där.  Usch va mammig jag låter.

Vilka fina berättelser om era upplevelser. Jag är lika mammig som ovanstående - vill finnas kvar här i livet och inte missa ett ögonblick av mina fina barn.

Hade en obestämbar rädsla inom mig inför döden, mer som en mörk garderob jag var rädd för att kliva in i. Men i och med att jag påbörjade min andliga färd och mindes lite mer vad jag handlade om, så var både mörkerädsla och skräcken inför döden som bortblåsta.

När jag går lite djupare ner i medvetandetillstånd om möter mina vänner lite längre ifrån, ja, då kan jag snarare känna en djup längtan. Sån frid, sånt lugn och så mycket oförfalskad kärlek.

Men vet ju att den dagen kommer när det är så dags. Tills dess njuter jag av att äntligen fått vetskapen om att det är något mer än det här livet som finns oss tillgängligt. Hjälper också så mycket nu t ex i livet när jag har en far som går mellan världarna. Ger mig sån tröst att vi kan prata i hans klara stunder om hans bröder och föräldrar som väntar. Vill ha honom kvar på ett sätt, önskar honom frid att gå på ett annat. Kommer att gråta floder när han går, men tårar av stolthet att han varit och är min far, så fin människa och tårar av saknad att han inte längre går att ta i och möta.

Känns fint att ha den vetskap som det andliga uppvaknandet gett mig.

Ja e inte ett skvatt rädd för att dö, jag tror tillåme jag gjort det mer än en gång. Men kommit tebax, fått veta att det inte e min tur ännu eller nå sånt.

Jag jagar inte döden, jag håller mig undan från dom flesta farligheterna, men jag röker. ha ha ha

Så, när döden kommer så kommer den, inget att göra åt, särkislt inte efteråt. ha ha ha

Lev gott mina vänner. (Å ni andra åxå)

SEV

Jag har inte varit rädd för att dö vad jag vet när jag var ung, ville t o m bort ett tag i min tonår, kände som att det inte fanns något att leva för då, blev väldigt illa behandlad hemma….eller hem, kan man inte kalla det för…levde ju mest ute på gatan…….men när jag fick barn, så ändrades denna syn totalt….nu hade jag verkligen något att leva för….

Så det som har skrämt mig med är ju just att gå bort, och lämna barnen…….

Idag är dom vuxna, men jag känner fortfarande att jag inte vill lämna dom än, och som somliga skrev här, man kanske får uppleva barnbarn med i sitt liv….

Jag har varit nära döden två ggr p g av omständigheter runt operationer, och den sista var ju när jag gjorde hjärtoperationen och det tillstötte komplikationer, visste inte hur nära det var förän min dotter berätta det först för bara någon månad sen…..hon har inte orkat berätta det tidigare….men dom hade ringt till henne som närmaste anhörig, och berättat att utgången hade varit oviss.

Kan tänka mig vilken hemsk upplevelse det måste ha varit för henne….hon misste ju sin pappa i en bilolycka när hon var sex år, och det tog henne väldigt hårt….så därför känner jag mig skyldig att finnas här hos henne och mina andra kära så länge det går och en får vara såpass frisk att man klarar sig själv.

Så, jag är inte rädd för döden som så, men jag är rädd för att lämna de mina i sorg, för vem vill göra sina kära så illa…..även om man inte kan styra det…..

När jag tänker på döden, är jag inte direkt rädd för den…det är mer det klassiska att jag inte vill behöva lida för mycket innan den kommer. Däremot är tanken på att skiljas från maken och sonen obeskrivligt olidlig och fruktansvärd. Jag hoppas att jag kan vänta på dem på andra sidan om det blir jag som får "gå över" först.

Min kärlek till dem är så total att jag hellre vill leva med dem, vid deras sida…är bli "ett med altet" om nu det är det slutgiltiga målet.

Sen vill jag inte bli någon annan än den jag är i nästa liv…och (nu får ni män ursäkta) jag vill inte återfödas som man. Jag älskar att vara kvinna allt för mycket*S*

Kram på er

Jag tror inte det är själva döden som skrämmer utan det är skedet innan det hela är över som är mest skrämmande.
Men nej, jag är inte rädd för döden, inte alls, jag har också varit otroligt rädd som barn förstås men i yngre tonåren hade jag en smärta som gjorde att jag kände en längtan till att bara få slippa allt.
I det ögonblicket insåg jag att döden inte var något skrämmande!

Jag vet ju dessutom att vi inte försvinner utan antar endast en annan form:)!

Jag har aldrig varit rädd för döden..För jag har alltid vetat att jag hamnar på ett annat ställe,, Förr var jag mer rädd för liv som jag levde. Men som barn var jag också rädd för det övernaturliga eftersom alla sa att det inte fanns,, och då blev man lite kvuven av sig. Andra sa att det inte fanns men jag upplevde att det fanns. Men själva döden har jag inte varit rädd för. låter krångligt märker jag

Kramis Tina

Jag är inte rädd för döden och det som kommer efter. Istället är jag rädd för att bli sjuk och plågas svårt innan jag dör….

Döden !!Nej jag är inte rädd för döden.Jag är bara vansinigt rädd för att bli liggande,

Jag har varit så livrädd för döden hela min uppväxt att jag inte tordas sova. Men nu på äldre dar så tycker jag nästan det är lite spännande och intressant att få komma till andra sidan.

Förut försökte jag söka mig själv till döden många gånger. att bara vilja kasta min kropp framför en bil under rusningstrafik eller andra hemska tankar som jag inte vill nämna. Dock vare sig jag har en dödstanke eller är nära att bli skadad(tex när en bil är nära att köra över mig på övergångsställen) så är det precis som om någon/något drar mig tillbaka.

off topic - Har Ni någonsin hört en röst som säger svagt "akta!" eller känt en närvaro bakom ryggen när nånting ska hända eller har hänt?

Har inga tankar om döden direkt, bara att den kommer som det är bestämt ! Ingen lever för evigt, dock kan man ha roligt så länge man lever

När jag var 4 år (en hemsk massa år sen…) hade jag en "dröm-uppenbarelse" som jag minns ännu som om jag haft den inatt. I denna dröm blev jag guidad av en "jesus-liknande man" (för mig var det självklart att det var Jesus) som visade mig att vi lever även efter döden - jag fick se underbara miljöer. Det var en fantastisk upplevelse jag hade den natten. 
Sedan den natten var jag aldrig varit rädd för döden.

Ju äldre jag blev desto mer började jag fundera på om jag verkligen inte var rädd för döden eller om jag trodde att jag inte var rädd för den. Tänk om jag det skulle visa sig att jag ändå var rädd för döden, när jag väl närmade mig den…

Men - jag hade, för ett antal år sedan, en 'verklig' upplevelse under en operation som bekräftade för mig att jag faktiskt inte alls var rädd för döden! Under 'upplevelsen' var jag inte rädd för döden en enda sekund - trots att jag var 200 % övertygad om att nu måste jag dö. Jag gav upp livet. Synd, snöpligt, tänkte jag, jag ville ju inte alls dö. Men rädd var jag inte.

Det var så skönt att verkligen veta att jag inte är rädd för döden!

(Vill inte gå in närmare på upplevelsen - eftersom den kanske kan verka skrämmande.)

Vill också nämna att, när jag vakat över vid anhöriga och djur som gått över till Andra Sidan har det jag fått uppleva bara varit oerhört vackert!
Plågor vid sjukdom o d är inte vackert, det kan vara grymt, men själva "övergången" är för mig någonting oändligt vackert.

#21 När min älskade Bounty skulle få gå över,så hade Johan och jag bestämt att vi skulle inte gråta innan hon var beredd och klar att gå. Vi pratade med henne,strök henne,berättade och tackade henne för allt underbart hon givit.Så dialogen var väldigt mjuk och fin hela tiden. Ca 15 sekunder innan det var dags att ta farväl ser jag den vackraste av gestalter sträcka ut sina armar,samtidigt som jag hör: I wanna my hold my healinghands on her,I will set her free..Allt kom så plötsligt,jag bara fullkomligt rasade ihop vid hennes sida,dels av outhärdlig sorg,men oxå av sån tacksamhet över denna upplevelse som var ett bevis på att rätt beslut var taget,och de skulle ta hand om henne.Hon fick en sån vacker övergång,och ett ännu vackrare mottagande…

Kram Ewa, vad fint du berättar..

Jag är bara rädd att gå miste om så mycket - jag vill finnas här för att få se framtiden, uppleva saker med alla mina sinnen, jag vill helt enkelt var nära moder jord och naturen, som jag älskar lika mycket som mina närmaste. Den ultimata lyckan för mig är att fysiskt och själsligt få uppleva, bara uppleva med alla sinnen. Därför känns det gruvsamt att behöva lämna allting..

För min del är det som dom flesta skrivit, mina barn jag inte vill lämna, jag vet att även när jag som vuxen miste mina föräldrar så fattas det 2 personer i mitt liv. Jag vill finnas för mina barn, men direkt rädd för döden är jag inte, utan mera rädd för att bli sjuk och plågas.

#22 Åh, Vilken fantastiskt underbar upplevelse, Ewa! Oförglömligt!
Och vilken härlig 'övergång' för Bounty!
Jag är säker på att denna upplevelse gör sorgen efter Bounty mycket 'lättare'.

Jag önskar alla människor fick vara med om upplevelser av liknande slag - så mycket det skulle hjälpa mot våra rädslor.
(Grunden till alla våra rädslor ska ju f ö vara just rädslan för döden. Är vi inte rädda för döden - ja, då har vi ju inte mycket att vara rädda för…)

Döden är jag inte rädd för. Det värsta jag anser skulle kunna hända mig är om mina barn skulle dö. Om jag själv skulle bli sjuk och vet att jag ska dö skulle jag ändå kankse ha tid att fixa så att mina barn har det bra fast det inte skulle vara med mig.

En dag dör vi ju även om vi inte vill det, det är liksom livets gång på något sätt. När jag var yngre tyckte jag det var hemskt med begravningar och när vissa människor sa att det var väldig finn begravning tänkte jag hur kan det vare något finnt med att någon har dött. Inte förrän min egen pappa dog och jag fick vara med om en begravning i vuxna ålder förstog jag vad de människorna hade menat. Det sista avskedet kan vara fint.

Upplevelser jag haft då min mina föräldrar gått över är, att det kommit som en frid över dem, inte en rynka syns och de har sett så rogivna ut.

Då mamma dog såg jag även en strimma ljus som kom ur hennes mun, som en rökslinga som gick upp mot taket. Samma dag såg min brorson vid 2 tillfällen hur två gestalter stod som vid mig bredvid mammas säng. Han trodde jag också sett dem, men det gjorde jag inte jag kände bara en närvaro.

Då pappa som nu snart varit borta 1 år skulle gå bort 8 28 Augusti ) så då vi kom ned till honom på lasarettet så satte han sig upp tröck våra händer och sa med sin ramsa "rappilarappans rapp " Nu är jag på väg till nått vackert och till mamma. Han hade alltid humor min far och kom med lite lustiga ramsor ibland och tänk han hade humorn ända in i det sista. När min brorson och jag stod bredvid varandra där vid pappas säng, så kände vi som en värme mellan oss, ljummet på nått sätt och han sa att jag var lätt röd på kinden. kändes sådan närvaro i rummet. Pappa somnade lungt in och vi höll hans händer.

Men saknaden efter dem fysiskt kommer ju alltid att finnas. Men jag känner ju att de är med mig här ibland på ett eller annat sätt.

Och jag är inte rädd för att dö. Men jag vill inte lämna de mina ännu som jag skrivit här förut. Vet att de vill ha mig kvar här. De skulle bli så ledsna..Vet hur oroliga de varit nu när jag varit dålig..Rädslan inför döden är i så fall den innan . Man vill ju inte bli liggande med plågor. Det kunde man önska att alla skulle få slippa..

Har aldrig varit rädd för döden, den är mer naturlig än att vi föds.

Kram..

Jag har inte tänkt så mycket på döden osv,, innan min son fick en panik inom sig,, om vad som händer med honom om jag skulle dö osv,, hmm fick mig en tankeställare,, och insåg att de man blundat för kan ju faktiskt hända,, men visst rädslan gör att man inte riktigt vågar plocka fram den till ytan och tänka efter hur ordet döden verkligen innebär osv,,

Att dö har jag faktist inte tänkt på,döden skrämmer mig inte men att inte få finnas där för mina barn det skulle vara ett helvete.Kan väl till lägga att jag alltid har sagt att lägg inte mig i en kista för där får jag inte luft!Gud viken dum kommentar! Men det är vad jag känner,alltså det skrämmer mig att inte få luft! Ja,jag vet att livet fortsätter bla bla.

Rädd för döden har jag nog aldrig varit. 1990 gjorde jag ett allvarligt ärligt självmordsförsök. Ja, just då var det ärligt, jag ville verkligen inte leva längre. Allt var svart och jag mådde urdåligt. Det här var på vårkanten. Sambon gjorde lumpen och låg i Boden, vi bodde i Nynäshamn på den tiden.  Jag ringde och bad honom förlåta mig, med vad jag nu tänkte göra. Jag och sambon gick isär några år senare, men är än idag väldigt goda vänner. Ett par kompisar till mig hittade mig i sista stund, idag älskar jag livet över allt annat, det har gett mig så mycket. En dotter som jag lever för, ett nytt litet liv på väg. Det tog många år att bli den jag är idag. Uppenbart så saknades något i mitt liv. Något som gjorde att jag kunde uppskatta livet. Hjälp att bearbeta händelser i livet fick jag först 1996. Jag hade då förlorat både min bror och min far. Sorgen ja, den finns där…men saknaden är enorm. Jag har en fasa för att inte få se min dotter och det nya livet växa upp och en fasa för att lämna dem för tidigt. Jag vill finnas för min familj, för mina närmaste vänner och ja, egentligen för alla som behöver mig vid olika tillfällen.

I min värld finns ingen död - endast transformation - det som är du lever vidare för evigt i evighet!

Du går från en födelse till nästa födelse som i från denna världen är andevärlden:-)

Vilken härlig berättelse Ewa - tack!

Vänligen Jane