Ingen aning, men det tror jag inte. Tror att dom har stort tålamod. Men att man inte har samma följeslagare hela livet, så kan det ju vara. Men att en följeslagare skulle överge dig för att den blir arg det tror jag inte.

Kram

Tack för ditt svar, jag har allt känt mig taskig när jag avspisade han då för länge sen….men det gick ju ett par år innan jag försökte att få kontakt igen och det tog ett tag innan det gick ens att nå min guide, men så fick jag äntligen kontakt, och då var den här personen väldigt olik den andra, det kände jag direkt….för den förra ville hela tiden förklara den andres orsaker till sitt aggerande i mitt förhållande som jag hade då, men den här, sa ungefär att jag skulle strunta i den andra och tänka på mig själv istället och göra som jag kände för…så dom var väldigt olika till sättet….

Jag gillade visserligen den här senare bättre…hi,hi,hi….kändes mer som att han stod på min sida och peppade mig när jag mådde dåligt…..

Men i o försig så hjälpte den gamle mig oxå, med att jag stod ut istället….

Jag vill verkligen inte att någon är arg på mig varken på den här eller andra sidan….men jag vet att jag har fler följeslagare eller vad de heter, så det kanske var någon av dem…

tack för svaret iallfall vännen

Kram/Eija

Den andre följeslagaren hade nog gett dig vad han kunde, så det var nog dags för en ny. Kan inte tänka mig att ngn kan vara arg på dig *L*

Kram

Jag tror inte att guiden någonsin blir sur på dig. Däremot kan h*n nog bli orolig för dig om du tar dåliga beslut på din livsväg och inte "lyssnar" på guiden eller din inre röst.

#3, jag känner lite lika som dig, dom är väl där för att lära sig vara guider med skulle jag tro….. därför denna förklarning så att jag stod ut……och när  livet gick vidare….och jag åter hamna i en livskris…så dök denna peppgubbe upp…, det lustiga är att han påminde mig mycket om min änglasambo, han sa alltid när jag inte visste…."gör som du känner, du bestämmer ju själv"

För denna dök ju upp när min sambo hade gått bort…

#4, ja, visst är det så ibland, skulle jag tro, men oftast så lyssnade man inte på sin inre röst och hamnade just därför i svåra situationer och blev drabbad, men det var då som guiden förklarade den andres alla bekymmer och att det var därför som han aggerade så som han gjorde….

alltså fick jag slicka mina sår ensam och istället trösta honom, för att jag var ju så förstående till varför han slog mig…eller som en gång försökte köra över mig med bilen….då var jag verkligen tilltuffsad, men anmälde aldrig honom…..det är något som jag ångrar idag, för barna fick ju lida så mycket med….

Det var mycket därför som jag till slut sa upp bekantskapet till min guide….visserligen bad jag ju om att veta "Varför" och det fick jag väl bokstavligt…frågade nog på fel vis….ja,ja…inte lätt för dom heller skulle jag tro…..

Men idag är det bara rosor i min väg och så nu för tiden finns det inte så mycket att orda om, jag är så nöjd med livet trots allt, även att kroppen har fått sitt med värk och tjafs, psykiskt har jag överlevt tack vare min förmåga att ladda batterierna  när dom tat slut…….. 

så därför säger jag, att så länge man kan njuta av livet, så trivs jag….men den dagen man bara existerar då får det allt vara slut….