För snart 18 år sedan omkom min bror i en arbetsolycka. Jag kände att det inte fanns plats för mig hos mina föräldrar i den stora sorg som drabbades oss. Den 21/7 var min brors 44 årsdag. Jag åkte ner till graven dagen innan, eftersom vi skulle resa bort den 21 juli. Jag hade köpt 3 stora röda rosor, eftersom jag visste att min bror älskade både rosor och rött. Konstigt nog, trots alla år som gått så började jag gråta. Jag hade min dotter med mig. Jag pratade med min bror och talade om för honom att han skulle bli morbror. Johanna sprang runt, hon har så mycket spring i benen. När hon ser att jag gråter kommer hon fram till mig och kramar mig och frågar "mamma, varför gråter du?" Jag svarar att "jag gråter för jag saknar min bror så mycket, trots att det är så många år sedan han dog."  Efteråt så började jag fundera, kommer sorgen aldrig att ta slut, ska jag inte kunna åka till graven utan att näst intill varje gång bli så förtvivlad av sorg. Ja, jag vet att jag undviker att åka dit, just bara för att jag vet att jag blir så ledsen. På sätt och vis blev jag lämnad ensammen i sorgens första fas, jag bodde 50 mil bort och hade egentligen ingen som kunde hjälpa mig igenom den tuffaste tiden. Det här gjorde att jag la på locket och trängde undan mycket av den smärta som uppkom. När jag sedan flyttade tillbaka till Karlskrona, så gick jag under ett års tid hos en kurator, hon var till en enormt stor hjälp, jag fick bearbeta många händelser ur mitt liv och det förde mig närmare mig själv, till den jag är idag.