Tyvärr är det så ibland att det behövs en kris för att vi ska lära oss uppskatta livet och människor omkring oss. För några år sen trodde jag att jag skulle dö, alla symtomen visade på det. Hjärtat levde rövare i bröstet och till slut orkade jag inte ens gå uppför en trappa utan att hela världen snurrade och jag var svimfärdig.

Under de veckor jag genomgick alla tester och provtagningar och innan jag fått alla svar från läkarna, blev jag bara sämre och fick åka in och ut till akuten. Under den perioden ställde jag faktiskt in mig på att jag skulle komma att lämna barnen. Jag började t.o.m planera för vilken musik som skulle spelas på min begravning.

När man till slut kunde konstatera att hjärtat var friskt och att jag faktiskt bara var slutkörd i hela systemet, vände allt, och jag bestämde mig för att ta vara på livet och de jag älskar.

Jag bestämde mig för att bli fadder och skänka så mycket jag förmår till andra. Jag beslutade mig även för att hjälpa andra människor som gått genom kriser och inte haft det så lätt i livet, därför blev jag också lekmannaövervakare. 

Man kan nog säga att jag omvärderat livet helt och hållet. Jag rusar inte bara på längre. Jag sätter värde på allt omkring mig, inte minst alla nära och kära, och jag sätter värde på mig själv. Jag har omprioriterat en hel del, mycket skräp som jag gjort mig av med och jag har även varit tvungen att prioritera bort personer som inte varit bra för mitt välmående. Jag kom till den insikten att jag måste vara uppriktig och ärlig mot mig själv, likväl som mot andra.

Idag mår jag bättre än någonsin, så jag kan nog säga att jag känner en oerhörd tacksamhet över att den där krisen kom. Vem vet hur mitt liv skulle sett ut annars…

Jag blir så lycklig när jag hör sånt här. Det är helt underbart att det finns människor med så här stora hjärtan och framförallt ork.

Jag har väl en händelse, men det gäller min hund. Min sambo var livrädd för hundar ska tillläggas. Men jag fick träffa en hund som var så hatad. Ägaren tyckte han var vidrig på alla sätt. Och jag bara älskade honom. Så jag sa till henne att jag tar hem honom direkt. Men hon trodde jag skojade.

Men det blev så Jag fick honom. Jag ringde min sambo och sa att han har blivit husse. Han blev väl lite snopen. Men nu är min sambo är inte lika rädd för hundar som han var förut. Och våran hund o min sambo är så taighta. Det var meningen det här tror jag.

Nu bor våran hund 1 minut från stora spännande skogen, har hundkompisar, får inte stryk eller blir lämnad helt själv.

Detta var min lilla historia

Håller med _I_am_, va fina och goa ni är som ställer upp så, och inklusive dig _I_am_…..det är så roligt att höra att det finns människor med hjärtat på rätt ställe….

Jag själv har väl redan från början sen jag var liten, alltid ömmat för de som har haft det svårare, hade själv ett helvete, så jag förstod dom på något vis..jag försvarade dom som blev mobbade i skolan, och när jag blev äldre och hade kommit till ro i eget hem, så fick tjejer med sina barn bo hos mig när dom blev misshandlade hemma…visserligen tillfälliga lösningar för dom, men dom visste att jag fanns där ifall de behövde fly någonstans….

Sen ställde jag upp när mina barn tog hem vingklippta kompisar som inte hade det lätt hemma heller…hade ett tag ett fosterbarn boende hos mig tills han fick jobb och kunde flytta till eget boende….det tragiska där var att han hade en kommunalt anvisad fosterfamilj, men det var där han inte trivdes och kom alltid efter skolan med min son till oss och somnade på soffan…

Jag frågade varför och fick då veta att denna familj som han bodde hos hade fler fosterbarn, och han fick aldrig ro…därför så trött efter skolan….p g a det så tog vi kontakt med kommun och frågade om det gick bra att han bodde hos mig…så hans kontaktpersoner från hans kommun och hans biologiska mamma kom oxå till mig för att se hur jag bodde…..allt blev godkänt….så han fick flytta till mig….

Då blev det problem med hans förra fosterfamilj, dom blev helt enkelt sura…förstod sen att det var inkomsten som var det största intresset….och dom vägrade att lämna ifrån sig den inkomsten dom månaderna som dom hade till förmån att få som uppsägnings tid….och det varade i tre månader…

så jag fick inget för denna tid han bodde hos mig, för det var precis så pass länge som han var hos mig…detta var just till skolavslutningen och han fick sitt jobb direkt efter och kunde äntlligen få en egen lägenhet och ro om sig själv…pengarna för mig betydde inget, men det tragiska var att jag hade lovat killen att lägga undan till honom när han sen fick eget och behövde till möbler o dyl. 

Därför är det så tråkigt att vissa bara tänker på pengarna, som i detta fall…dessa människor tog så många barn som möjligt och hade en nätt summa i månaden som var skattefritt. Dessa pengar var ju ämnade för kläder, mat och olika aktiviteter….vet tyvärr fler sådana fosterfamiljer som utnyttjade systemet istället för att vara en god stödfamilj.

Så därför var rädda om varandra, det är helt gratis och räcker långt….

Först alla ni andra som har skrivit innan,underbaraq berättelser! som blev till något gott!

Jag fick en ingivelse en gång det var när jag var ca i 20 års åldern.Jag och min bästa kompis satt hemma hos henne och festade efter en utekväll.trött blev jag utav hennes som jag tyckte tjabbande så jag somnade i fåtöljen.Vaknade och visste direkt att jag måste kolla min kompis.Jag ropade till henne och ruskade men inget svar.gick då direkt ut i köket och kollade hennes skåp (obs! detta är något jag aldrig annars gör!)ser där då flera tablettburkar med lugnande osv.Rusar direkt över gårdsplanen till hennes föräldrar som bodde där,ringde på och sa vad som hänt. Vi rusar tillbaks och de ringer efter en ambulans och går samtitidigt runt med henne medans jag går ner och möter ambulansen.Hon klarade sig tack och lov.Men vem som väckte mig min eller hennes guide det vet jag ej.Men huvudsaken var ju trots allt att hon klarde sig.

Härlig läsning!

För mig själv är väl det största beslutet att separera med mitt ex, för mina barns skull :-/ Och det var faktiskt efter en operatin då jag kunde ha dött (inte operationen men situationen)

Och att jag tagit hand om kattbebbar som skulle blivit avlivade…*S* Kommer inte på nåt annt just nu…

Till mig kommer ofta det fram människor som vill tala ut, det kan var såna jag inte känner så väl, men oftast öppnar sig för mig. Och jag försöker i möjligaste mån ge de råd jag kan och är nog en bra lyssnare.

I mitt hem har även varit många barn, som ibland haft trassligt i sitt hem. Idag kan de komma fram och säga, vi glömmer aldrig då vi var hos er. Hade en pojke här över 1v utan att mamman hörde av sig. Till slut ringde hon bara och frågade om pojken flyttat till oss.Inte att han skulle komma hem heller så. Jag tänkte jag väntar 1v innan jag hör av mig till mamman. Han skulle ligga här 1 natt, men det blev 1v, inte en fråga om mat eller nått. Jag vet att jag frågade mina pojkar om de var in till denna pojke ibland, men de fick de inte. De bjöds inte ens på ett glas saft om de var törstiga.

Ungdomen kom, och då kunde de komma ungdomar insläntrande här som vi tog hand om. Man har försökt att hjälpa så gott man kunnat.

Hade en faster som varje år åkte till Gambia och hjälpte barn där.Två gånger om året åkte hon dit. Tog med hantverk hem som hon sålde till släkt och vänner. så jag har många saker därifrån, pengarna hon tjänade in gick till skolmatrial. Hon höll på med detta tills hon dog nästan 84 år gammal. Hade resan beställd, men hon dog plötsligt av en propp. Det stod om henne i tidningen, om hur de la hennes rullator på jeeptaket och for ut i burchen..

Härligt att din kusnin tar hand om barnen. Det är så många barn som har det svårt tyvärr. 

Ska berätta om min ingivelse jag fick när jag fyllde 30, vet inte om jag gjort det här någongång, det har jag nog inte…

Jag satt i mitt vardagsrum för mig själv och tänkte, måste livet se ut så här för mig, vill jag verkligen må så dåligt som jag gjort, försöka sluta själv gång på gång utan att jag "lyckats"!?

Då infann sig beslutet att vända upp o ner på mitt liv totalt, jag visste att den enda som kan ändra på mitt synsätt är jag, så varför kan jag inte testa?? Den natten efter jag suttit och rent ut sagt pratat högt med mig själv och övertygat mig om att allt negativt jag lagt energi på faktiskt går att vändas positivt, hade jag världens häftigaste flygtur och åkte bergodalbana helt av egen kraft…

Sen den dagen/natten har jag haft en egenartad känsla att se det positiva i det som sker, hämta kraft i motgångar. Visst kommer dagar då jag är missmodig, men nu har jag lärt mig att acceptera att livet inte går smärtfritt alltid, men det är bara en period och om jag håller ut så vänder det! Garanterat, det är min totala övertygelse!

Tusen kramar på er!

Vilka fantastiska människor det finns här….ville bara säga det…massor av kramar till er…

#8 Tack eija!!! Kramar till dig med!!

Jag har alltid varit en djur tok, och har alltid levt med djur.

Något som ligger mig varmt om hjärtat är dessa stackars katter som inte har någon människa öht, eller någon som bryr sig om dem.

Fick veta genom andra grannar att en annan granne hade en katt som var deras, men de hade inget intresse av katten. han fick mat på sin höjd. Men stackars satt ute i alla väder och vind, allt från åskväder till smällkalla vintern.

Så jag gick helt sonika dit och plockade in katten, och jag är helt övertygad om att den där katten log av hela sitt hjärta när han låg i min säng och åt godis, och bara njöt av livet.

Jag letade på tantan som ägde katten, för jag kan ju inte stjäla andras katter utan lov. Men när jag pratade med henne satte hon andan i halsen och trodde att jag ville lämna tillbaka honom, för hon hade redan städat bort allt som hade med katten att göra….

Den katten fick ett nytt hem med en husse som behandlar honom som man ska behandla djur.

Sen så rullade det bara på, med avlivningshotade/hemlösa katter som omplacerades.

En katt tex, som jag hittade ute för ca 1½ år sedan, utanför sjukhuset här i stan. han satt i en buske och skrek, och det var över 30 minus ute. Jag var på väg bort, men tänkte att jag kan inte lämna honom där åt sitt öde skakandes av köld.

Stoppade katten innanför jacka och gick hem med honom istället. Det tackar jag min lyckliga stjärna för, för jag vände upp och ner på hela jorden för att hitta hans rätta ägare, för han var ju kastrerad och har ju uppenbarligen varit ägd.

Vart även kontaktad av personal på sjukhuset som berättade lite om att de sett honom och så, så han var väl troligtvis dumpad.

Så föutom konkreta räddningar, så har jag och några till snickrat ihop denna: www.billyhittekatt.se  en fond där man kan ansöka om ekonomiska bidrag som privat person, till hemlösa/avlivningshotade katter, för vi vet vad det kostar, tyvärr… Och alla är inte gjorda av pengar, även om hjärtat och viljan finns på dett rätta stället.

Jag har ingen riktig koll, men jag tror att jag snart har landat på 20 katter som jag har hjälpt från döden.

I tråden nedan kan man läsa om Lizzies öde, tyvärr alldeles för vanligt :(

 http://www.kattforum.se/viewtopic.php?t=113365

Blir glad av att läsa att ni är så goa

Jag har varit nära döden och borde varit död (olyckor), liksom för nära för många gånger. Men jag var för bara några år sedan en sådan som jagade pengar och åter pengar, jobbade minst 16 timmar per dygn alla dar i veckan. Det kunde väl bara gå på ett sätt, det blev en hjärtinfarkt hade jag inte varit på jobbet, så hade jag varit ande nu. Nu gorde jag en om värdering av mitt liv, vem är jag, vad vill jag, vad ska jag göra med mitt liv. Och där står jag till viss del än, omgivningen har kanske svårt med att från varit en mycket aktiv man på alla sätt, har jag blivit en stubb sittande halvt drömmande person. Har det slagit runt månde.

#12 har varit lik dig på det viset att man har hållt igång jämt, plus att man har brytt och oroat mig för andra alltid, alltså en stressmänniska uti fingerspetsarna…me resultat att jag oxå höll på att gå åt p g a pumpen, så idag har jag fått verkligen dra ner på allt och tänka på mig själv oxå, fast i och försig så går det inte att göra annorlunda trots min envishet så orkar jag inte lika mycket för kroppen har sagt ifrån….så det så….

Men man kan ju vara till för andra ändå, fast på andra sätt….